En prediktion som föga förvånande slog in

Professor Ingemar Ståhl tömmer sitt arbetsrum på institutionen i Lund. Enbart detta konstaterande är förvisso värt en mindre utläggning, men så intern tänker jag inte bli. En trevlig bieffekt är dock att det i korridorerna ligger böcker och dräller, som Ståhl ger bort (eller möjligen inte orkar bära ända bort till soptunnan).

I "Den nya svenska modellen" som SAF gav ut april 1991, hittar jag följande citat av Assar Lindbeck:

 "Antag att jag har rätt i att det varit den kraftiga expansionen av offentlig sysselsättning och återkommande devalveringar som hittills klarat sysselsättningen i Sverige. [...] Då måste vi dra slutsatsen att svensk sysselsättningspolitik under de senaste två decennierna i stor utsträckning endast skjutit på arbetslöshetsproblemen; Sverige har i så fall endast 'köpt tid', om än under ganska lång tid: 15 år. Om den bedömningen är korrekt kan mycket väl den fulla sysselsättningens politik i Sverige komma att bryta ihop under de närmaste åren."

Detta verkar ju nästan skrämmande insiktsfullt, givet att det skrevs kring december 1990. Men den som granskat arbetslöshetsdata vet att trendbrottet skedde sommaren 1990, och regeringen Carlsson gick mot en kris under vilken dåvarande finansminister Feldt avgick med buller och bång.

Min gissning är därför att Lindbeck var tämligen säker på att han skulle få rätt, betydligt säkrare än vad hans försiktiga formuleringar antyder. 

Vad händer när forskare inte vill lämna ut data?

Nathan Shachar kräver i DN att Eva Lundgren lämnar ut originalinspelningar med intervjuer av män som hon använt i sin forskning om mäns våld mot kvinnor. Det är ett rimligt krav, men på vissa håll inom samhällsvetenskapen är praxis en helt annan.

Poängen med att göra bakgrundsdata tillgängliga är att göra det möjligt för andra forskare att se hur slutsatserna dragits. Detta gäller oavsett om data är kvantitativa tidsserier, dagboksanteckningar eller intervjuer. Det ökar trovärdigheten och minskar frestelsen att fuska med data så att de bättre ska passa den slutsats forskaren själv är förtjust i. Många vetenskapliga tidskrifter kräver därför att data görs tillgängliga om resultat ska publiceras.

På sina håll är emellertid praxis en annan. En avhandling i företagsekonomi kan exempelvis bygga på att författaren suttit med under ett antal möten mellan ett företag och en reklambyrå, och därefter drar slutsatsen att marknadsföring i praktiken är någt helt annat än vad som lärs ut i Kotler. Den slutsatsen har jag inga problem med, men om en Kotler-fantast skulle vilja försvara sig, finns det inget bakgrundsmaterial att tillgå: En läsare är helt enkelt tvungen att lita på forskarens beskrivningar. (Jag vet, ty jag var ofin nog att fråga om detta vid disputationen...)

 Dylika metoder är problematiska av åtminstone två skäl:

1. Det blir möjligt att misstänkliggöra även gedigen forskning (och jag inskjuter gärna att Peter Svenssons avhandling som länkas ovan är en läsupplevelse jag glatt placerar i kategorin gedigen forskning).

2. Det blir möjligt för forskaren att medvetet eller omedvetet frisera data en smula (vilket vi aldrig lär få veta om Eva Lundgren gjort).

Slutligen: Den som tror att det här har att göra med hard science vs soft science, kanske behöver påminnas om vad som hände när sociologen Eva Kärfve ville granska Christopher Gillbergs forskning om ADHD: Hans fru och kollega brände upp datamaterialet.

Update on 4 dec 2005, kl 16:11 by bergh

Eva May Melander skriver i Smedjan och använder just liknelsen mellan Gillberg och Lundgren. Detta får många som kommenterar artikeln att gå i taket; hur kan man jämföra en genusteoretiker med en riktig forskare? Suck.

Gör en insats för vetenskapen

Min kollega Niclas behöver fler som deltar i en studie av skönhet och en del andra egenskaper. Förutom att det är ganska skojigt, erbjuds respondenter att delta i utlottningen av 200 €. Klicka här för att delta. Svar behandlas anonymt. Deadline för deltagande i studien är den 8 december. Frågor besvaras av niclas.berggren at ratio.se.

Statliga lotterier tycks öka inkomstspridningen

Social Science Quarterly har äntligen fått ut sitt temanummer om ojämlikhet. Där finns en intressant artikel som studerar hur förekomsten av statliga lotterier påverkat inkomstojämlikheten i USA.

Teoretiskt finns det flera mekanismer som verkar. En direkt effekt uppstår när vinsterna ökar inkomstkoncentrationen. Men om pengar som läggs på lotterier tränger undan investeringar i utbildning eller annat sparande med bättre avkastning, påverkas inkomstfördelningen på längre sikt: Den så kallade lotteriskatten är kraftigt regressiv eftersom höginkomsttagare i mycket mindre utsträckning köper lotter.

USA:s delstater uppvisar stor variation rörande om de har och när de i så fall införde statliga lotterier. Studien bygger på Gini koefficienter sedan 1976. Författarna korrigerar för mycket annat som påverkar ojämlikheten (sydstater, arbetslöshet, etniska minoriteter, skattestruktur m m), men finner att statliga lotterier ökar ojämlikheten signifikant och markant, och att ökningen av statliga lotterier förklarar en betydande del av den ökade inkomstojämlikheten i USA.

Det går att invända mot studien: Man får nästan gissa sig till att de använder Gini för disponibel inkomst. Det vore intressant att se även bruttoinkomster och förmögenheter. Och begreppet "lotteriskatt" (som dock uppfunnits i andra artiklar än denna) andas inte någon större tilltro till människors förmåga att välja vad de vill lägga pengar på. Lotterideltagande är väl knappast obligatoriskt?

Vidare blir jag nyfiken på varför just statliga lotterier har en så tydlig effekt: I delstater utan dylika borde det väl finnas privata lotterier med liknande effekter på ojämlikheten?  Författarna diskuterar tyvärr inte detta.

Trots dessa invändningar vågar man nog dra slutsatsen att statliga lotterier knappast är ändamålsenliga för politiker som vill minska ojämlikheten i utfall.

När får vi en fördelningspolitisk analys av Svenska Spels monopol? 

Miriams universum

Miriam har börjat skriva offentligt, på en prosa som för tankarna till Erlend Loe. Särskilt gillar jag hennes fundering kring akademiska genombrott.

Och när jag ändå tipsar om nya bloggar: Här är bloggen för tips och trix i vardagslivet.

Buy Nothing Day, Vita huset, New Centern - med mera...

Trots mp3-revolutionen köper jag fortfarande skivor, men ogärna kopieringsskyddade dito, eftersom de är knixiga mp3-kodifiera (jepp, ipoden är skrotad pga usel batteritid). Och tydligen är jag inte ensam: Lundblad noterar att försäljningen sjunker för artister med Sonys kopieringsskydd. Som dessutom tydligen går att ta bort med tejp.

På mothugg noteras att center-federley trivs misstänkt bra i diktaturens Kina. Då kanske det blir birgitta i höst, trots allt...  På mothugg ges också en del smakfulla köptips inför Buy Nothing Day i morgon.

Slutligen: Isobel listar de 10 bästa West Wing episoderna. Det är en gedigen lista. Men mitt favoritavsnitt,  A proportional response, vari Charlie får jobb som presidentens assistent efter att ha sökt jobb som cykelbud, kommer bara med som bubblare.

Update on 25 nov 2005, kl 0:47 by bergh

Den här sajten har inget med den riktiga Buy Nothing Day att göra. Den är mycket roligare. Buy nothing every day!

Esbati samlar vänsterkommenterna till Zarembadebatten

Nu finns det en rad efterlysta kommentarer till Zarembas DN-artiklar. Ali Esbati länkar till rättvis och balanserad som bemöter Zarembas argument genom misstänkliggörande: Under rubriken "Vem betalar Zaremba?"  påpekas att Zaremba i våras fick Gösta Bohmans minnespris, och med hjälp av citattecken ifrågasätts om Zarembas artikelserie i DN är "oberoende".

Esbati kommenterar själv genom att damma av två gamla artiklar: En som han skrev för socialistisk debatt, i vilken Esbati belyser "det nygamla greppet att använda invandrares utsatta situation för att klämma åt alla arbetande". I Clarté levererar Esbati berättigad kritik av den restriktiva pakten mellan s och m i svensk flyktingpolitik, men som kommentar till Zaremba är artikeln för gammal.

Esbati menar vidare att Tomas Lappalainens artikel i Aftonbladet  "knycklar ihop Zarembas argumentation". Det kan väl diskuteras: Lappalainen menar att om man öppnar "den fria marknadens slussar på vid gavel" skulle Europa "färdas närmare 200 år bakåt i tiden".

På det hela taget är det mycket misstänkliggörande över Esbatis sätt att debattera. Jag mötte honom i en debatt om globalisering för Ung Vänster-medlemmar för några år sedan. På en publikfråga om fri invandring svarade Ali att han är emot, eftersom detta skulle sätta press på kollektivavtalslönerna. Gott så, men Ali antydde även att den egentliga orsaken till att jag är för fri invandring, är viljan att försämra för svenska arbetare snarare än omsorg om potentiella invandrare.

Som framgår av länkarna ovan, är misstänkliggörande fortfarande en vanlig strategi när "högern" skall bemötas. Det är synd. Jag är förvisso inte säker på att alla som pläderar för öppnare gränser saknar dolda agendor eller har enbart ädla syften. Men det går utan tvekan att tänka sig argument som tar sin utgångspunkt i fattiga arbetares möjligheter att förbättra sin situation genom att söka sig till nya marknader.

Det är dessa argument vänstern borde fundera över. Alldeles oavsett vem som betalar Zaremba.

Måste grannen stenas?

Fick en rolig insändare i mailen, om prästers motstånd mot välsignelseakter för homosexuella. Det bästa argumentet mot bibeltrogna, är att ta bibeln på allvar. Heder åt författaren Magnus Samuelsson från Tånnö.

Det finns för många samhällsvetenskaper

Deltog idag en en LUPEF-debatt, som blev betydligt intressantare än vad jag vågat hoppas. På frågan om forskningsresurserna i samhällsvetenskap är för utspridda i Sverige, svarade Fredrik Melander jakande, och lade sedan till att det dessutom finns för många samhällsvetenskapliga ämnen (här kan det hända att jag minns helt tokigt, så korrigera mig gärna).

Det slog mig då - igen - att vid Svenska universitet finns ganska besynnerliga murar mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen. I Lund ska ekonomer verkligen inte traska ner till sociologen eller statsvetarna och ställa jobbiga frågor på seminarierna. Således var det väl bara logiskt att Ekonomihögskolan för en tid sedan lämnade den samhällsvetenskapliga fakulteten. Men även inom ekonomihögskolan är väggarna rejäla: Ekonomer förväntas exempelvis inte kunna någon ekonomisk historia.

Murarna finns även inom varje ämne, här resta mellan olika subdiscipliner. Om teoretiker går på empirikers seminarier och ställer jobbiga frågor om de teoretiska hypoteserna, blir det mest dålig stämning. För att inte tala om hur konstigt det skulle bli om empiriker ramlade in på ett teoretiskt seminarium och började ställa frågor om den empiriska relevansen hos de teoretiska modellerna.

Konsekvensen av den här kulturen är att de flesta forskare vänjer sig vid att aldrig behöva svara på jobbiga och "dumma" frågor. Det betyder i sin tur att när någon bryter mot den oskrivna regeln och likväl ställer just jobbiga och dumma frågor, är forskarna inte särskilt bra på att svara och vill ibland helst slippa debatten helt (länkarna går till valda delar av Wahl-Popova debatten om genusforskning, som får tjäna som exempel på fenomenet).

(På NEKen i Lund, fanns ett tag en viss kandidat Molin, som var skitjobbig och behövdes just därför, varför han nu (van)hedras genom att omnämnas här.)

Den nya konservatismen.

Jonas Morian har läst tidningen nu, och - tämligen otippat får man väl säga - hittat en superpärla: Signaturen Idde som ironiserar över Neo. Tyvärr inte på nätet. Citera mer, Jonas! Och ta reda på vem Idde är så att vederbörande kan höjas till rättmätiga skyar.

Nya Zealand - föredöme eller skräckexempel?

Nya Zealand är ett lustigt land för samhällsvetare, eftersom det framhålls både som föredöme och skräckexempel på konsekvenserna av ett liberalt systemskifte innebär.  1994 gav Tidens förlag ut boken Nya Zeeland - systemskifte i kris . Ungefär samtidigt bjöd Timbro in landets tidigare finansminister, Sir Roger Douglas, såsom varandes hjärnan bakom systemskiftet, att tala under rubriken "Från stagnation till tillväxt".

Det går att hitta ekonomer som är kritiska: 1997 kunde John Quiggin driva tesen att liberala reformer misslyckats i både Nya Zealand och i Australien - Australien klarade sig dock aningen bättre för att systemskiftet genomfördes lugnare där.  Men vad har hänt sedan dess?

Lite letande i OECDs databaser leder till slutsatsen att det varit ganska bra drag i både Nya Zeeland och i Australien de senaste 10 åren: Både Real BNP (irriterande nog inte per capita) och arbetslöshet utvecklas starkt. (I diagrammen jämförs med Sverige och USA.)

Real BNP och jobb är dock inte målet med all mänsklig verksamhet, och vid en titt på spädbarnsdödligheten kommer Sverige mycket bättre ut i jämförelsen.  Och dataserien för Nya Zealand upphör mystiskt strax efter att spädbarnsdödligheten vänt uppåt (!).

När det gäller ojämlikheten har skeptikerna rätt: Den har ökat enligt Statistics New Zealand, framför allt mellan 1986 och 1991. Huvudorsak till detta var att toppinkomsterna drog ifrån medelinkomsterna, vilket inte syns i diagrammet som visar kvoten mellan den rikaste och fattigaste femtedelen av hushållen.

Det tycks dock som om ojämlikheten slutat öka: "Income inequality rose slightly over the period from 1991 to 1998, but has not shown any significant change between 1998 and 2001."  Samma mönster gäller andelen barn som lever i familjer med under 60 procent av medianinkomsten - dvs en markant ökning kring 1990, därefter en viss minskning. (Källa)

 

Vilka slutsatser kan då dras av detta? Egentligen inga alls: Tillväxten kanske skulle ha varit ännu högre om länderna infört planekonomi. Men mina tankar om vad liberaliseringar innebär bekräftas av dessa grova data: Ökad ojämlikhet i utfall är en väntad konsekvens, men nästan lika snabbt får man positiva effekter av ökad konkurrens.

Beroende på vad som anses viktigast kan således Nya Zealand sannolikt duga både som föredöme och skräckexempel.

Finansinspektionen, kontanter och sexhandel

Finansinspektionen vill avskaffa stora sedlar, berättar bl a Aftonbladet. Det skulle bli svårare för tjuvar att rymma med stora belopp. Förslaget kanske låter stolligt, men jag är inte så säker.

Svarta marknader opererar nästan helt med kontanter. Den som vill smussla undan pengar från skattemyndigheten, vill mycket hellre ha kontanter än ett VISA-kort. Effekten på sex- och droghandel skulle förmodligen vara ganska stor. Frågan är vad som mest effektivt motverkar prostitution, den nya torsklagen eller finansinspektionens förslag om att avskaffa papperssedlarna?

 Å andra siden: Om svenska sedlar avskaffas, lär den undre världen förmodligen övergå till dollar eller möjligen euro.

Relaterad länk: Axess temanummer om svarta marknader.