Ännu en bild av sysselsättningens förändring i Sverige

I den här boken av Engellau & Gür hittade jag ett diagram från en gammal fp-rapport, på den tiden dylika skrevs av en viss Mauricio Rojas. Intressant.

Om arbetsmarknadsstatistiken

Antal arbetslösa 15-74 år (1000-tal)

Bilden ovan är från senaste AKUn och visar att antalet arbetslösa tycks ha slutat öka.

Det kommer att bollas mycket arbetsmarknadsstatistik framöver.  Några förtydliganden för den som vill undvika förvirring:

1. Arbetslösheten mäts som andel av arbetskraften, inte andel av befolkningen. 

2. Arbetslöshet och sysselsättning behöver därför inte vara varandras motsatser. Om arbetskraften ökar kan både arbetslöshet och sysselsättning öka, och vice versa.

3. I arbetskraften ingår exempelvis inte pensionärer och heltidsstuderande. Således går det att hyfsa statistiken genom förtidspensioneringar och högkoleplatser. Det är ingen hemlighet att detta faktiskt skett.

4. Den höga ungdomsarbetslösheten betyder  inte att 25 procent av ungdomarna saknar jobb, lika lite som arbetslösheten bland vuxna betyder att 9 procent av den vuxna befolkningen saknar jobb. Nämnaren är i båda fallen arbetskraften, inte befolkningen.

5. Studenter som söker jobb räknas numera som arbetslösa även i Sverige. Därmed är svensk arbetslöshetsstatistik jämförbar med utländsk, både för hela befolkningen och för ungdomar. Någon synvilla rör det sig alltså inte om (förutsatt att man har klart för sig att arbetslöshet aldrig har hela befolkningen i en viss ålder som nämnare).

6. Oavsett mått, ska jämförelser göras med motsvarande månad eller kvartal för ett år sedan, inget annat. Under valår brukar oppositionen tala om ökande arbetslöshet i maj-juni när skolorna slutar, och regeringen slår tillbaka med fallande siffror i slutet av augusti. Numera verkar de flesta ha hajat detta. 

7. Slutligen: Det är både rimligt och naturligt att vi arbetar mindre när vår produktivitet ökar och vi blir rikare och kan unna oss mer fritid. Hög sysselsättning har inget egenvärde. Det faktum att sysselsättningen är mycket ojämnt fördelad såtillvida att många jobbar mycket och andra inte alls tyder dock på att arbetsmarknaden inte fungerar som den ska.

Slutligen, en informativ bild från bakgrundsfakta till AKU-statistiken. Den blir större om man klickar. Enjoy!

Ännu fler Almedalentips

När jag ändå är i gång: Jag har hamnat i tvenne paneler med god potential att bli veritabla pladderöverdoser.

Denna diskussion ordnas av Folkhälsoinstitutet på temat "Vem fixar folkhälsan – individen eller samhället?" innehåller följande gäng av förstå-sig-påare:

Marie Söderqvist Tralau, vd i analysföretaget United Minds AB och krönikör i Expressen.
Joakim Palme, vd för Institutet för framtidsstudier. 
Andreas Bergh, nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet och välfärdsforskare vid Ratio i Stockholm.
Eva Liedström Adler, generaldirektör för Kronofogdemyndigheten
Anne Brynolf, läkarstudent vid Karolinska Institutet, studentrepresentant i Läkartidningens redaktion och ledarskribent på Dagens Nyheter.
David Eberhard, psykiatriker och överläkare, Danderyds sjukhus.

Som kontrast till den stora spridningen i panelen ovan, notera homogeniteten i följande panel:

Villy Bergström, f.d. vice riksbankschef.
Hans Tson Söderström, professor, Handelshögskolan.
Andreas Bergh, doktor i nationalekonomi, Lunds Universitet, IFN och RATIO.
Bengt Dennis, f.d. Riksbankschef.
Eva Srejber, ledamot, Europeiska Investingsbanken.
Magnus Henrekson, vd för Institutet för Näringslivsforskning.
Cecilia Skingsley, analyschef, Swedbank.
Pehr Wissén, huvudsekreterare, Finansmarknadsrådet.

Detta är allstå ekonomiklubbens visby-special, som tar sig an frågorna Vad händer efter finanskrisen? Hotar en bostadsbubbla? Eller en skuldkris? Hur ska Greklandskrisen sluta?

På a svarar jag att förr eller senare blir det kris igen, på d svarar jag långtgående strukturreformer.

På b och c ber jag ödmjukast om hjälp!

Fler almedalentips: Coola statsvetare

På Clarion Hotell i Visby tilldrar sig följande mustiga events:

Mer info här!

Flykten från a-kassan: Tvång eller adverse selection?

När regeringen gjorde det dyrare att vara med i a-kassan, inleddes ett kraftigt medlemstapp. LO beskriver detta som att

Närmare 500.000 personer har tvingats att lämna a-kassan när regeringen höjde avgifterna. 

De är inte ensamma om detta sätt att beskriva utvecklingen. Kommunals Ylva Thörn beskrev den nya a-kassan som en "ekonomisk katastrof".

För två år sedan spekulerade jag lite kring vilka grupper det rimligen borde vara som inte längre finner a-kassan värd sitt pris. Nu vet vi svaret:

Äldre och förmögna lämnade a-kassan

Intressant nog använder nu även socialdemokrater formuleringen 'värd sitt pris' snarare än att tala om tvång [citat ur artikeln]:

- Äldre var tidigare med av solidariska skäl tills man blev pensionär. Den solidariteten har de nya reglerna slagit sönder. Nu har det blivit ett mer rationellt tänkande, där man ser till om försäkringen är värd sitt pris, säger Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg

Vidare:

Det finns dock några grupper där benägenheten att lämna a-kassan var betydligt större. Det gällde till exempel läkare, sjuksköterskor och militärer med tämligen trygga anställningar.

Tjänar 90 procent på oppositionens politik?

Idag presenterades min och Henrik Jordahls granskning av oppositionens budgetalternativ vid ett seminarium på Fores. Sven-Erik Österberg (S) gav kommentarer som enkelt uttryckt gick ut på att forskning är en sak, politik är en annan.

Bland det som irriterar mig mest med oppositionens budgetalternativ, är deras analys av fördelningseffekterna. Den består i några typexempel samt följande stapeldiagram:

Diagrammet förmedlar onekligen intrycket att endast de 10 procent rikaste förlorar på oppositionens förslag. Detta är också vad exempelvis Maria Wetterstrand sade i DI i går: 

Enligt riksdagens utredningstjänsts beräkningar får 90 procent av befolkningen mer pengar i plånboken med det rödgröna budgetförslaget.

Våra invändningar mot detta påstående är följande:

1. Stapeldiagrammet är antingen felaktigt eller underbalanserat: Det går inte ihop att 90 procent vinner (i snitt 1800 per person och år), medan 10 procent förlorar 3600 kr. Av underliggande RUT-pm framgår att det saknas 9,4 miljarder. [RUT promemoria, Dnr 2010:0752, sid. 5]

2. Oppositionen lagt stora delar av finansieringen som skattehöjningar 2012 som inte finns med i diagrammet. Detta förklarar de 9,4 miljarderna ovan.

3. Staplarna jämför 2011 med 2010, inte opposition och regering. Det innehåller således bland annat av sittande riksdag redan beslutade skattesänkningar och höjt flerbarnstillägg.

4. Analysen beaktar inte förslagen om höjd alkohol- och tobaksskatt.

Är detta allvarliga invändningar? Punkt 4 är det inte. Punkt 3 vore helt ok om det tydligt angavs hur jämförelsen är gjord.

Punkt 1 och 2 är däremot allvarliga. Fördelningseffekter av en politik bör rimligen beakta politikens finansiering. Det är inte seriöst att ge utredningstjänsten instruktioner att inkludera höjda bidrag och sänkta skatter 2011, men inte beakta höjda skatter 2012.

Nog är det en smula lurigt av Maria Wetterstrand att låna trovärdighet av riksdagens utredningstjänst på det sätt hon gör i citatet ovan?

En annan intressant tråd från seminariet rör miljöskatterna, och plockas upp av Johan Hedin.

Klassklyftor i trångboddhet minskar

SCB har även data över trångboddhet enligt norm 3, samt den lite mer intuitiva indikatorn antal boende per 100 rum (inkl. kök). Båda uppvisar samma tendens: Trångboddheten minskar, och klassskillnaderna i trångboddhet minskar också, åtminstone under 1980-talet.

Att personrösta - några tentativa kryssningskriterier och kandidater

Vilka kriterier bör användas för att avgöra var krysset i september ska hamna? Några förslag på kriterier:

1. Vara kompetent och ha  hög arbetsförmåga. Någon som inte bara tänker sitta av sin tid i kammaren, eller har två andra heltidsjobb vid sidan om. Någon som är smart.

2. Klara av att ta strid med sitt eget parti, men samtidigt inte isolera sig fullständigt och därmed förlora inflytande. En svår avvägning, där de flesta är snäppet för lojala, medan andra flippar ut och blir vildar.

3. Ha en politisk profil som gör att personen faktiskt tillför något på marginalen.

4. Ha vettiga liberala värderingar. (dvs tycka ungefär som jag :-)

Några kandidater som uppfyller dessa krav:

Birgitta Ohlsson

Annie Johansson

Maria Weimer

Kanske finns det fler som passar in? Hursomhelst rekommenderar jag den blandade strategin att rösta på dessa med sannolikheten 1/3.

Esther Duflo

...är tuff. Se hennes anförande i Stockholm nyligen här, lär Jesper Roines rapport här.

Två almedalentips

Tänkte tipsa om några raffiga grejor under almedalsveckan.

Först, en liten Ratio-grej om reformer i OECD-länder. Jag kommer att visar lite tuffa scatterplots, och sedan blir det diskussion med bland andra Niklas Nordström (f d SSU-ordförande) och Bo Lundgren (f d moderat-ledare)

Måndagen 9-10, hästgatan 12. Mer info här!

Sedan, på onsdagen, blir det om möjligt ännu bättre. Under rubriken "Vem ska regera med vem" diskuterar en viss PSW med bland andra Mikaela Valtersson, Erik Ullenhag och Olof Johansson.

Här råkar jag veta att det kommer att presenteras opinionssiffror som är mycket spännande.

Mer här!

Allt fler arbetare kan överklaga myndighetsbeslut

Så till en trend som entydigt pekar i rätt riktning: Klyftan mellan hur många arbetare och tjänstemän som anser sig kunna överklaga myndighetsbeslut har minskat sedan 1980. Minskningen drivs helt av att fler arbetare svarar ja på frågan.

Källa ULF-data.

Tidigare poster om klyftor.

Klassklyftor i föraväntad livslängd

Stefan Fors på Karolinska Institutet skickade mig ett diagram med SCB-statistik över förväntad livslängd vid 30 års ålder uppdelat på kön och utbildning.

Som synes har klyftan mellan män och kvinnor minskat betydligt, men utbildningsskillnaden inom varje kön har ökat. Intressant är att kvinnor med endast grundskola (förvisso en krympande grupp) legat nästan stilla under perioden.