Dagens nyhet: Mats Alvesson har utsetts till Wallenberg Scholar

Ur ekonomihögskolans nyhetsbrev, som kom nyss:

Mats Alvesson har utsetts till Wallenberg Scholar av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Han får ett femårigt stöd på 3 miljoner kronor per år.

Wallenberg Scholars är ett program som avser att stödja och stimulera några av de mest framgångsrika forskarna vid svenska universitet. Avsikten är att de utvalda forskarna ska kunna arbeta med en högre ambitionsnivå, med mindre belastning att söka externa forskningsmedel, för att få ett ännu bättre internationellt genomslag för sin forskning och en möjlighet att satsa på djärvare och mer långsiktiga projekt.

Om någon till äventyrs missat Mats föreläsningar, finns ett utmärkt exempel, med tillhörande powerpoints, här. Enjoy!

Klassklyfta nr 2: Våld och hot

I förra posten visades att klassklyfta mellan arbetare och tjänstemän när det gäller självskattad är tämligen konstant i Sverige. Men kikar vi på andel som säger sig ha utsatts för hot eller våld de senaste 12 månaderna, finns faktiskt en tendens: Andelen ökar, och den verkar öka snabbare för arbetarklassen.

(Källa: ULF-data) 

Notera toppen runt 2000 - kan det ha med Göteborgskravaller, reclaim-the-streets och Attac-rörelsen att göra? Eller är jag helt ute och cyklar?

Klart är emellertid att på 80-talet fanns ingen klasskillnad att tala om, men det verkar det ha funnits sedan dess.

Coming up next: Ojämlikhet i förväntad livslängd!

Klassklyftor i andra dimensioner än disponibel årsinkomst

Kort resumé: När jämlikhet diskuteras i Sverige är det nästan alltid spridning i årlig disponibel inkomst som avses. Kruxet är bara att Gini-koefficienten för detta mått kan öka om antalet ensamhushåll ökar, om karriärlöneprofilen i flera yrken blir brantare, den påverkas av demografiska förändringar...

Huvudfråga: Så hur ska vi veta om om ökad Gini-ojämlikhet är normativt problematisk eller inte?

Ett sätt är att titta på klyftor i andra dimensioner än inkomst, såsom konsumtion eller välbefinnande. Som jag tjafsat om tidigare, finns det dåligt med data på detta, åtminstone på decilnivå.

Men om vi nöjer oss med ett klassperspektiv, och jämför arbetare samt lägre tjänstemän med högre tjänstemän och "fria yrkesutövare med akademiska yrken", finns det en hel del i SCBs ULF-data (undersökningar av levnadsförhållanden). Planen är att i några inlägg redovisa klassklyftornas utveckling i andra dimensioner än inkomst.

Första måttet: självskattad hälsa. 87 procent av tjänstemännen (16-64 år) hade 1980 ett allmänt hälsotillstånd som var gott eller mycket gott enligt egen uppskattning, medan motsvarande siffra för arbetare var 77 procent. Men vad har hänt sedan dess?

Som synes har den självskattade hälsan fallit en smula, men klassklyftan (kvoten) är så gott som konstant: Den var som högst 1990-91, då tjänstemän hade 18 procent bättre självskattad hälsa. Senaste siffrorna är i nivå med klyftorna i början av 80-talet.

(till alla som nu är upprörda och menar att självskattad hälsa är ett nonsensmått som jag valt för att dra uppmärksamheten från de verkliga klyftorna, kan jag meddela att nästa mått kommer att visa något helt annat).

Landskrona - skånsk framgångssaga?

Det pågår en intressant konstruktion av Landskrona som skånsk framgångssaga just nu - så här skriver Johan Ingerö i Expressen:

I stället för att predika för de 85 procent av väljarna som inte vill kvotera föräldraförsäkringen, införa genuspedagogik i förskolan eller sprätta iväg skattepengar på finkultur har de [=den fp-dominerade kommunledningen] satt in övervakningskameror mot gängen och bommat igen den kamphundsutbildning (!) som kommunens fritidsförvaltning ställt i ordning. I stället för att bygga ännu fler hyreskaserner har de projekterat för villor med havsutsikt, i syfte att locka nya invånare och nya pengar till kommunen.

Det har gett resultat. Affärslokaler som gapade tomma 2006 har nu fyllts på av H&M, Håkansson, Gina Tricot och även av lokala entreprenörer. Stadskärnan ser nu ut som i vilken svensk småstad som helst, snarare än som något från en öststat strax före murens fall.

Personen som ska kopplas samman med förändringen, är Torkild Strandberg.

Jag spanar att han snart kommer att synas i TV-sofforna och prata om vilka lärdomar resten av Sverige kan dra av Landskrona.

Det ser jag fram emot!

biståndsdebatten fortsätter

Med en revisionsrapport från Ernst & Young i högsta hugg, tar biståndsminister Gunilla Carlsson till orda på Newsmill:

Av konsultrapporten framgår att det svenska stödet till hälsosektorn [i Zambia] föregicks av en otillräcklig, delvis felaktig och undermåligt dokumenterad riskanalys; att varningssignaler om korruptionsmisstankar vare sig noterades eller åtgärdades; att orena revisionsberättelser ignorerades och att alltför lite tid avsattes för att diskutera ekonomiska frågor vid möten mellan biståndsgivare och hälsoministeriet.

En liten titt på Grekland med OECDs ögon

Fallet Grekland skulle faktiskt kunna beskrivas som en kris som förutsetts men som inträffade ändå. Genom en liten specialdatabas jag råkar ha tillgång till, har jag kollat upp vad OECD sagt i sina Economic Surveys om Grekland sedan tidigt 80-tal. Några exempel:

1983-84

Redan i början av 1980-talet varnades för "major economic imbalances". Statsskulden var bara 40 % av BNP, men budgetunderskottet 1982 var 11% och inflationen var 20%. Båda på tok för höga, enligt OECD.

1985-87

Nu konstateras att "imbalances have worsened" och att "modest efforts to remove structural impediments to growth were unsuccessful".

Pensionssystemet beskrivs som "actuarially unsound" och det efterlyses "better linkage between lifetime contributions and benefit in pension system".

Statsskuld 60%, underskott 10%, inflation 19%.

1995

Nu rekommenderas Grekland att höja ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen: Den är så låg att rörligheten på arbetsmarknaden hämmas, och många förlitar sig på de generösa pensionerna istället.

Statsskuld: 110%, budgetunderskott 10%, inflation 9%.

2001-02

Kritiken mot det generösa pensionssystemet upprepas, och konkreta råd ges: "raise statutory retirement age, reduce replacement rate, implement stricter eligibility criteria".

Vidare konsteras att Greklands  komplexa och starkt progressiva inkomstskattesystem gör det svårt att driva in skatt. Det konstateras att fallande budgetunderskott och inflation gjorde det möjligt för Grekland att kvala in i EMU.

Statsskuld: 117%, budgetunderskott 4%, inflation 3%.

2006-07

Nu talas om "substantial fiscal consolidation since 2004" och "good growth performance". Kritiken av bl a skatte- och pensionssystemet upprepas dock. 

Källa: OECD, economic surveys, diverse årgångar. Se även Bergh & Dackehag, 2010. "OECD Recommends: A Consensus For Or Against Welfare States? Evidence From a New Database", presented at American Public Choice Society 2010 Meeting, Monterey, USA.

När amerikaner hänvisar till skandinavien...

Den där Reason-intervjun spreds fort bland amerikanska högerbloggar. Man kan ana att argumentet Sverige ofta dyker upp i den amreikanska debatten.

I den här diskussionstråden hittade jag ett mycket träffande citat om den amerikanska debatten, tillskrivet Bjørn Stærk.

Usually, any mention of Scandinavia is not actually about Scandinavia, it's about a local American issue on which Scandinavia can serve as a remote and non-factcheckable source of rhetorical ammunition

Mer här.

Institutionell ekonomi med Selma Lagerlöf

För en tid sedan träffade jag Anders Johnson. Han påpekade att institutionell ekonomi på sätt och vis fick nobelpris för hundra år genom Selma Lagerlöf. Så här skriver han i sin bok Katekes för reformvänner som kan laddas ned här:

Selma Lagerlöf fick Nobelpris i litteratur 1909 för sin roman ”Jerusalem” från 1902. Där gör hon en institutionell analys av frågan varför Palestina var så fattigt. Hon konstaterar att landet har ett geografiskt läge vid Medelhavet mellan Österland och Västerland som ger utomordentliga möjligheter till lönande handel. [...] Palestinas fattigdom beror, enligt Selma Lagerlöf, på de politiskt bestämda reglerna:

”Det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska böcker och tidningar.

Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att dåsa bort sitt liv i overksamhet.

Det var den, som inte upprätthöll rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i långa tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.”

Lite mediakritik

Här skriver minister Sven Otto Littorin om hur han blir felciterad i Dagens Arbete Efter Arbetet, och hur de sedan hanterar rättelsen. Ingen kommentar alls från redaktionen vad jag kan se. Inte snyggt.

Här skriver Jonas Morian om hur DN återger opinionsmätningar. Inte heller snyggt.

Som tredje tips, Lars Vilks föreläsning i Uppsala. Den långa versionen, som ändå bara är 15 minuter. Den är intressant fram tills dess att det blir tumult, och skrämmande därefter.

Alla som vill debattera den senare, hänvisas till diskussionstråden hos Ulf Bjereld. (OBS inget skämt. Följande är däremot ett skämt: diskussionstrådarna här sparar vi till riktigt kontroversiella frågor, som huruvida RUT-avdraget bör kallas subvention.)

Som alternativ till pessismen...

Många pessimister uttalar sig nu om att det kommer att gå åt skogen med Euron och att det stundar hårda tider. Kvällens Agenda var ännu ett exempel.

Men det är knappast uppenbart att det skulle ha gått bättre utan Euron. Om Grekland haft en egen valuta hade landet kunnat fortsätta att missköta sig med fallande växelkurs ganska länge.

Nu hann ju Grekland missköta sig ganska länge ändå, genom att skicka fejkade budgetsiffror till EU, men nu när problemen uppdagats har merparten av Europa ett starkt intresse av att styra upp Grekland.

Och vilken uppstyrning sen! Landet skulle kunna höja den genomsnittliga pensionsåldern med 10 år. Sådana reformer kommer att märkas, inte bara i Grekland.

Det är knappast bara i Grekland som det stundar rejäla reformer: Som nämnts tidigare finns det stöd för att liberaliseringarna (mätt som ökning av Economic freedom index) är signifikant högre under femårsperioden efter en ekonomisk kris.

Liberaliseringarna är i sin tur robust korrelerade med tillväxt, fast också till viss del med ökad inkomstspridning.

Några källor/lästips:

Pitlik, H. och S. Wirth. 2003. "Do crises promote the extent of economic liberalization?: an empirical test." European Journal of Political Economy 19:565-581.

Doucouliagos, C. och M.A. Ulubasoglu. 2006. "Economic freedom and economic growth: Does specification make a difference?" European Journal of Political Economy 22:60-81.

Bergh, Andreas och Therese Nilsson. 2010. "Do liberalization and globalization increase income inequality?" Kommande i European Journal of Political Economy.

IFN

Så var det officiellt: Vid halvårsskiftet börjar jag på IFN, ett institut inte helt olikt Ratio.

Vill passa på att poängtera att jag trivts bra på Ratio, där jag är kvar året ut. Byter mest för att få omväxling och nya perspektiv. Och för att åter få jobba i närheten av Östermalmshallen...

Är naturligtvis kvar i Lund också, så året ut finns det tre arbetsplatser där jag kan glömma mobilen. Utöver mina två lägenheter.

Som tur är, löser google snart även det problemet.

Fördelningspolitisk analys av stimulanserna efterlyses

Skrev om Johan Norbergs film Överdos i svenskan i söndags. En förklaring till slutklämmen är möjligen påkallad, eftersom vissa lyckats göra väl långtgående tolkningar:

Hela Berghs recept har använts, och används, i full skala i till exempel Zimbabwe

Ok. Vad jag skriver är följande:

Politiker kan använda sin makt för att stödja företag som inte är konkurrenskraftiga. De kan rädda banker och finansinstitut som gjort dåliga affärer, och möjligen också hela länder. Men det betyder inte att världen kommer närmare en oundviklig finansiell kollaps. Det betyder att kostnaderna för dåliga beslut och dålig politik späs ut på nuvarande och kommande skattebetalare. Det är knappast tillväxtfrämjande, och det är definitivt inte god fördelningspolitik

Detta är inte avsett att vara lugnande, det är deskriptivt. Det talar som jag ser det emot tesen att nuvarande politik leder till en oundviklig jättekris, större än den vi nyss haft. Men det betyder inte att jag tycker att politiken är bra.

Det är också ett argument för att analysera de fördelningspolitiska effekterna av räddningspaketen och stimulansåtgärderna:

• Man tar från nuvarande och kommande skattebetalare och ger till banker och finansinstitut som gjort dåliga affärer.
• Man tar från länder som skött sin ekonomi och ger till länder som inte gjort det.
• Man tar från konkurrenskraftiga företag och ger till icke-konkurrenskraftiga företag (exempelvis tysk bilindustri), vilket dessutom snedvrider konkurrensen till nackdel för fattigare länder vars produktion konkurrerar med exempelvis den tyska bilindustrin.

Kanske var dessa åtgärder nödvändiga för att stoppa krisen, men det är långt ifrån uppenbart. Kanske hade krisen utan stimulanser gått över ändå? Kanske hade det varit jobbigare eftersom en del verksamheter hade fått lägga ned helt, men kanske hade det på lång sikt varit att föredra framför nuvarande situation?

Något för den fördelningspolitiska bilagan till nästa budgetprop kanske?