Om mina multipla partimedlemskap (5 - sista delen)

Nåväl, med detta resonemang skulle jag ju kunna gå med i alla partier, invänder någon. Då bortser man från signalerings och identifikationseffekten av som gäller alla organisationsmedlemskap. Jag är allmänborgerlig med en dragning åt det kulturradikala. I den mån kristdemokraterna står för något som de andra allianspartierna inte står för, är det just sådant jag inte vill identifiera mig med. Miljöpartiet känns bättre för mig, jag är något av en bohem. Eller vill åtminstone vara det.

Jag har inte på något sätt dolt att jag är med i fyra partier. Tvärtom har jag påtalat det i en rad fora, internet inkluderat. Detta har stundom föranlett hypotetiska uteslutningsdiskussioner. Partierna ser tydligen helst att jag inte är samtidig medlem i andra organisationer som motverkar deras syften.

Jag ser fram emot en sådan diskussion: Anser moderaterna att medlemskap i folkpartiet är grund för uteslutning? På vilken grund då? Värnskatten? Arbetsrätten? Viljan att Sverige ska införa Euron? Flera av folkpartiets åsikter var moderaternas på 1990-talet. Mycket av vad folkpartiet talade om på 90-talet finns i centerpartiet idag. Som allmänborgerlig väljare är det inte lätt att hänga med i svängarna, det ska jag villigt erkänna.

Men som sagt, jag välkomnar diskussionen. Och noterar att det parti som utesluter mig sist är det där jag kommer att vara kvar.

-------------

En kortad version finns i Neo, men inte på nätet. Men i och med detta inlägg är hela den oklippta versionen tillgänglig.

Om mina multipla partimedlemskap (4)

Så till miljöpartiet. De är ju helgalna, hävdar vissa. Det håller jag delvis med om. Så mycket större skäl att vara med.

Går det illa i nästa val kan de sitta med ganska betydande makt. Miljöpartiet är dock ett förmånligt parti att vara med i. Inget bullbakande där inte! Miljöpartiet hade exempelvis medlemsomröstning som ledde till att de slopade sitt stolliga krav på svenskt EU-utträde.

I mån av tid ska jag som mp-medlem verka för att det blir medlemsomröstningar också om kärnkraften, samarbetet med socialdemokraterna, värnskatten, LAS-regler i företag med 11 till 15 anställda och den något naiva övertron på ekologisk odling. I grunden uppfattar jag dock miljöpartiet som ett påverkbart parti med många sympatiska grundvärderingar.

Titelförslag på nästa papper

Resilience hit och retrenchment dit... Funderar allvarligt på att döpa mitt nya papper till:

The no-fuzz guide to dismantling the welfare state: Five steps you can easily implement in your own country

eller möjligen

Political change for dummies: How to dismantle the welfare state in 10 years

ok, ett till...

An idiot's guide to welfare state retrenchment: Cutting expenditures in half without losing elections

Fler förslag?

Om mina multipla partimedlemskap (3)

Pengar är för övrigt inget problem, det är väldigt billigt att gå med i de politiska partierna. De skriker efter medlemmar. En femtiolapp hit, ett betal-sms dit, och hux flux fylls min brevlåda av allahanda utskick.

Utskicken är däremot ett problem. Min brevlåda blir full i ett nafs numera. Det är inte enbart intressanta trycksaker som skickas ut. Moderaterna – Fredrik själv faktiskt – välkomnade mig som ny medlem och föreslog två sätt på vilka jag kunde bidra: Baka bullar och bygga hemsidor. Det säger en del om vilka medlemmar de vill ha. Lydiga bullbakare. Det kan hända att de blir besvikna.

Jag bakar inte bullar. Däremot har jag skissat lite löst på en ny inkomstskattereform. Jag har faktiskt långt framskridna planer på att lägga hela min akademiska tyngd i en kraftfull kritik av regeringens skattepolitik. Den är bra, men den trasslar till skattesystemet. Det behövs en ny genomgripande skattereform, anser jag.

Om mina multipla partimedlemskap (2)

Alla partier är naturilgtvis inte värda att vara med i. ”Du tycker ju inte som centern”, säger mina gamla partikamrater från ett av de andra partierna. Det har hänvisats till center-dokument där icke-liberala värderingar kan anas.

Jag betvivlar inte detta. Men de flesta centerpartister jag känner är trevliga och liberala. Detsamma gäller de flesta moderater i min vänkrets, för att inte tala om alla kompisar från den tid jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet. Men mina före detta partikamrater har då och då pikat mig för att jag inte är med i partiet längre.

Jag gick ur med buller och bång när folkpartiet för några år sedan helt ändrade profil. Plötsligt varnades för bidragstörstande polacker som ville profitera på svenska bidragssystem. Jag blev sur och gick ur. Men jag är inte långsint. Nu har jag gått med igen, och nominerat flera av mina vänner till olika demokratiska församlingar i partiets provval.

Om mina multipla partimedlemskap (1)

I senaste Neo finns en krönika om det faktum att jag gått med i fyra partier. Den är en smula kortad jämfört med den text jag skrev. Så likt en sommarföljetong kommer den att läggas ut här.

Del ett följer nedan:

---------------------

Jag gick för några månader sedan med i moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och miljöpartiet. Det har orsakat visst rabalder. Inte i dessa fyra partier, utan bland mina vänner. Varför är du med i fyra partier? Hur kan du vara med i centerpartiet? Och miljöpartiet sen! De är väl helgalna?

Sådana frågor får jag. Men skälet till mina medlemskap är enkelt: Jag bor i Sverige och är intresserad av politik. Tanken att man bara kan vara med i ett parti känns lika föråldrad som tanken att man bara kan ha en bank. Olika partier – och banker – är bra på olika saker.

Ständigt denna humla...

En fundering om rapportjournalism och värnskatten

En liten fundering kring ekonomi-journalistiken med anledning av den nysläppta rapporten om värnskatten:

Rapporten är 20 sidor och populärt skriven. Den inledes dessutom med en punktsammanfattning av slutsatserna.

Före presentationen skickades också ett lättillgängligt pressmeddelande ut med utvalda formuleringar och pratminus.

Men journalisten som ringer mig efter seminariet har inte läst något alls. Jag ombeds dra resultaten muntligt på mobiltelefon. Dessa formuleringar hamnar via TT lite här och var. Borde inte en ekonomijournalist ha tid att faktiskt läsa åtminstone rapportens sammanfattning?

Citaten är korrekt återgivna, men intrycket av rapporten blir ändå inte helt rättvisande. Terminsavgifter är exempelvis inget som föreslås, utan ett i en rad tänkbara men mer eller mindre realistiska alternativ till fördelningspolitiskt neutralt avskaffande av värnskatten.

Dessa randanmärkningar till trots: Gott genomslag för rapporten som nu kan laddas ner här.

Nyhetsartiklar iDN, BLT, DI

Ledarkommentar i Kvällsposten

Nu presenteras den raffiga rapporten om värnskatten!

På Almega i Almedalen presenterar jag 0830 en rapport om värnskatten och fördelningspolitiken.

Som en sneak preview kommer här ett diagram ur rapporten. Det visar hur Gini-koeficienten skulle ha sett ut i Sverige om vi inte hade infört värnskatten.


Som framgår, är skillnad helt försumbar: Värnskatten syns först på Gini-koefficientens tredjedecimal.

Om vi däremot hade haft ett jämnare kapitalägande, och därmed jämnare spridning av reavinsterna, hade vi som synes haft betydligt lägre ojämlikhet.

Länk till rapporten på Almegas hemsida kommer snart!

Tre tankar om fildelning

1. Äganderätten är uppenbarligen inte absolut på det sätt vissa nyliberaler hävdar. Hade den varit det, hade det varit uppenbart hur upphovsrätt och copyrightlagar ska konstrueras.

Nu pågår istället en debatt om hur äganderätten till exempelvis sånger ska se ut. Det visar att människor i en kollektiv beslutsprocess bestämmer hur äganderätten ska se ut och hur den ska upprätthållas. Locke och Nozick känns inte längre särskilt relevanta.

2. Jurister borde lära sig att alla som vet att de bryter mot lagen inte nödvändigtvis tycker att de gör fel.

3. En nyckelfråga är följande:

Är det faktum att en viss lag eller institution är kostsam eller näst intill omöjlig att upprätthålla ett giltigt argument mot dess normativa önskvärdhet?

Inför socialdemokraternas ekonomiska seminarium

Korspostat från Makthavare.se
--------------------------------------
Det fanns en tid då socialdemokraternas ekonomiska seminarium var långt, påkostat och hyste internationella tungviktare inom antingen politik eller ekonomi. Senast var 2006, då affischnamnet var franske presidentkandidaten Ségolène Royal. Årets seminarium har inte riktigt samma stjärnglans.

Platsen är Wisby Strand 10-12 på tisdag, och årets tema är "Full sysselsättning." Panelen består av:

Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.
Anna Thoursie, utredningschef på Kommunal.
Allan Larsson, f d finansminister, och [[Thomas Östros]]

Vad kan sägas om detta? Henry Ohlsson är en stabil, ganska mainstream och föga radikal nationalekonom. Skrev för tre år sedan i Ekonomisk Debatt om strukturomvandlingens fördelar och hur den bäst underlättas. Nyanserat och läsvärt - hela artikeln här.

Anna Thoursie brukar också vara klok och nyanserad. Båda är dock åsiktsmässigt säkra kort för socialdemokratin. Övriga två tarvar knappast någon mer ingående presentation.

Socialdemokraterna verkar i år ta det säkra och tråkiga före det osäkra och spännande. Det känns som väldigt länge sedan Lundaekonomen Anne-Marie Pålsson 1993 var inbjuden till s-seminariet och startade den så kallade pig-debatten som pågår än idag.

Ris och Ros till Sydsvenskan

Hanna Younes har idag en läsvärd och välskriven historia om Amir från Rosengård, som rymmer flera lärdomar om segregation och sociala problem.

Mindre läsvärt är Sarah Nylunds och Martina Glimbergs "avslöjande" att Skånes politiker ofta tar bilen till sina möten. Orkar man inte granska den förda politiken kan man ju alltid beställa ut reseräkningar och citera politiker som säger "Ehh..." Notera även att en resa på en timme med Skåneexpressen (byte i Brösarp) påstås vara gratis för Henrik Fritzon (s) bara för att killen har ett tjänstekort. Suck.