Mer om viljan att vara alternativ och det svåra med tolerans

Göran Hägglund satte igång en lustig debatt i somras, när han i Visby hävde ur sig följande:

Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas, att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen (...) Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit [...] När andra partier pratar om genuspedagogik, queerteori,
mångkulturalism, så talar vi om verkliga problem... om sånt som folk
ser och upplever i sin vardag

Kanske inte en flirt med Sverigedemokraterna, men onekligen ett klart ställningstagande för det normala, för mainstream. En grupp vanliga människor med jobb och familj som någon kd-strateg gissningsvis ansett vara ibehov av ett retoriskt försvar. Dessa vanliga svenskar antas förmodligen känna sig en smula undanskuffade i en kulturdebatten som bland annat handlar om dekonstruktionen av könet.

Intressant nog har Bo Rothstein gjort en liknande analys, när han skriver om varför det går dåligt för europas socialdemokrati:

Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit
till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att
uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar
uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade)
identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla
olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella
intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de
kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet
ämbetsverk, som verkar för just deras intressen.

Hägglund försöker alltså göra det som socialdemokraterna enligt Rothstein misslyckats med: skapa en politik för "alla", de som lever sina liv som folk gör mest. De normala. Mainstream.

Det kommer naturligtvis inte att gå, och det är knappast önskvärt heller.

Icke desto mindre: Nog är de alternativa stundom ganska fördömande mot mainstrem? Och nog är mainstream ofta är intolerant mot det alternativa?

Mycket viktig ny facebook-grupp

Gruppen "Vi som är med i mer än ett parti" finns nu på en social nätverkssite nära dig. Det är en grupp för oss som tycker det är svårt att identifiera sig med just ett parti, och därför valt att gå med i flera.

Det kommer inte att hända så mycket där, men när riktigt många gått med, kommer jag nöjt att meddela antalet och dra långtgående slutsatser om partiväsendets framtid och struktur.

Vad säger exempelvis CUF:s Magnus Andersson, som ju vill att c och fp slås ihop. Varför inte verka lokalt i väntan på att partipamparna byter uppfattning, och helt sonika gå med i fp också? (OBS skämtsam referens till centerns syn på lokal- vs centralstyrning)

Eko-odling igen, och om poängen med att uppmuntra alternativen.

Betrakta denna standardargumentation mot ekologisk odling (från UNTs ledarsida). Om de har rätt, vad förklarar miljörörelsens och de flesta partiers vurmande för eko-odlingen? Är det verkligen så enkelt som UNT-ledaren hävdar?, nämligen att

Ekologisk mat [...] är samvetsdövande delikatesser för de högre klasserna i den rika delen av världen

Huvudargumentet i artikeln är att ekologisk produktionen är mindre effektiv, vilket möjliggör utsagor som denna:

Enligt Norman Borlaug, amerikansk agronom och fredspristagare, skulle bara fyra av dagens sex miljarder människor kunna äta sig mätta om alla grödor odlades ekologiskt.

Kruxet är att argument av typen 'om alla gjorde så...' inte nödvändigtvis har relevans i en situation där alla inte gör så. Man kan vilja uppmuntra ekologisk odling i dagsläget utan att förorda att alla grödor odlas ekologiskt.

I samma ledarartikel kan faktiskt anas vissa argument för att eko-trenden gjort nytta. UNT skriver:

Visst, handelsgödseln framställs med insats av fossila bränslen. Men å andra sidan ger detta fem-tio gånger mer bunden solenergi i form av högre skördar. Dessutom finns snart "grön handelsgödsel", påpekar forskarna.

Jag har förstått att handelsgödsel idag är något annat än det var på 80-talet, vilket gjort vissa argument för eko-odling föråldrade. Gott så. Men dylika förbättringar av den konventionella odlingen kan ha påskyndats eller t o m kommit till på grund av att den alternativa odlingsrörelsen visade på problem och erbjöd kritiska konsumenter ett alternativ.

En möjligen tokig parallell: Utan att att tycka att hela världen borde gå över till Apple, finns det klara fördelar med att Microsoft har utsatts för konkurrens.

Således köper jag Apple-prylar lite då och då. Ibland är de bättre och nästan alltid ser de bra ut på hyllan. Och i det långa loppet har Apple bidragit betydligt till att windows XP är ett anständigt operativsystem.

Fortfarande ingen uteslutning pga multipla partimedlemskap...

...däremot lite glada tillrop från miljöpartisten Elin Frid, som i likhet med flera andra påpekar att miljöpartiet är enda parti som tillåter dubbla medlemskap.

Funderar på om jag borde gå med i Piratpartiet också.

Update on 30 jul 2009, kl 19:41 by bergh

...och i Expressen skriver statsvetarledarskribenten Svend Dahl att fler borde göra som jag. Det här går ju kanon!

Svend har också ett förslag: Alla fp- och c-medlemmar som tycker det är en bra idé att partierna slås ihop, går helt sonika med i det andra också. Vad ska de göra, utesluta oss?

Update on 3 aug 2009, kl 14:06 by bergh

och Peter J olsson i Kvällsposten:

Till exempel har moderaterna tyckt att han kan baka bullar eller bygga hemsidor åt partiet. Till skillnad från det han kan, till exempel skissa på en ny skattereform åt borgerligheten. Vi som hörde Andreas Bergh avrätta värnskatten på seminarium under Almedalsveckan i Visby vet att det vore rätt bra om han fick det ansvaret. För att inte säga lysande.

Uppsatsidé till den hugade: Om priser och museibesök

Snubblade över ett naturligt experiment nyligen vid ett besök på Armémuseum. Numera kostar det 50 kronor i inträde på en rad muséum (en stor politisk stridsfråga i vårt lilla land). Hur mycket har besökstalen minskat? Sannolikt lätt att kolla upp.

Här är twisten: Gör en difference-in-difference-analys på besökstalen före och efter avgiftsbeläggningen.
Gissning: Minskningen varit mindre på musikmuseet.
Orsak: Den som köper biljett till Armémuseum upplyses om att den också gäller på Musikmuseeum. Festligt vore om denna konstruktion medfört ökade besökstal på musikmuseet - men det återstår att se.

Hur känner man igen en köpt forskare?

Hos Niclas har diskussionen om ekomaten glidit in på frågan om vilka forskare man kan lita på. Spelar det roll om SLU-professorerna får pengar från livsmedelsindustrin (om det nu är så), eller att SLU-forskaren Johanna Björklund själv har ett ekologiskt jordbruk?

Dylika kopplingar dras ofta fram för att misstänkliggöra forskningsresultat: Forskaren X är med i parti Y, får pengar från Z eller extraknäcker åt företag C.

Men kausaliteten kan lika gärna vara den omvända: att man först gör forskning, kommer fram till något och som en följd därav får forskaren pengar från Z - eller börjar odla ekologiskt. För att klarlägga kausalitetens riktning skulle vi behöva en synnerligen väldesignad IV-skattning, och de är sällsynta. Tillsvidare torde normen därför vara följande:

Argumentera i sak och begär att bli sakligt bemött. Forskning kan vara korrekt även om den är finansierad av anti-krist.

Dålig forskning förklaras oftast av att forskaren är dålig, inte av att hen är köpt.

Men om någon som vanligen är intellektuell plötsligt blir ologisk och skriver saker i conclusions som tänjer rejält på analysen, är det standproceduren som gäller: follow the money.

Tankar om ekomat och viljan att vara alternativ

Debatten om ekologisk odling fortsätter, denna sommar i Svenskan. 12 juli kom en bredsida mot Ekomaten från ett gäng SLU-professorer, senare kom svar från två forskare ohc tre andra, svar från Johanna Björklund, även hon forskare vid SLU, och dagens slutreplik.

Debattfrågorna är nästan exakt desamma som när jag 2005 dök ned i frågan. Slutsatsen står sig: Det finns ingen vetenskpaplig enighet kring att ekologiskt odlat är bättre, och det beror endast delvis på oenighet om vad som menas med "bättre". Bra kommentarer av bl a Malin Sandström finns även i kommentarsfältet här.

Knäckfrågorna är: Vilken typ av gödsel är sämst för jorden? Hur mycket mindre output per areaenhet ger ekologisk odling? Hur viktigt är det med artmångfald? Vad ger minst koldioxidutsläpp?

Debatten är snårig, men jag anar att en hel del mynnar ut i att förespråkare för konventionellt jordbruk gärna mäter per outputenhet medan andra sidan hellre mäter totalt.

Hursomhelst: De som av princip handlar ekologiskt odlat, gör det av andra skäl än att forskningen på området är entydig. Nyanserade och mer insatta personer än jag brukar beklaga polariseringen mellan konventionell odling och ekologisk odling, och förorda ett mellanting.

Det är förmodligen en klok hållning, men svår att få genomslag för. Stora delar av stödet för det ekologiskt odlade bygger ju på att det är just alternativt. Det kallas ju till och med ofta alternativt odlat - eller är det något annat? Det här tål att tänkas vidare på...

kritik av Hans Rosling

Här är ett långt och resonerande inlägg från Daniel i Stockholm, som inte köper Hans Roslings rosiga världsbild. Personen i fråga är "Universitetslektor verksam i ett icke-blogg-relaterat ämne."

Jag gissar att det inte är nationalekonomi, ty ett argument mot Roslings idé att det kan vara bra om fattiga odlar för att göra etanol till bilar, lyder som följer:

Att gå från att odla mat till människor till att odla mat för bilar representerar för Hans något odelat positivt ifall priset på etanol är högre än priset på maten som kunde växt där. Man kan dock fråga sig vad som händer ifall mängden mat vi odlar globalt minskar med stigande matpriser som följd?

Gör nya språklagen genuscertifieringen olaglig?

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt

Den nya språklagen (gäller sedan 1 juli) gör det uppenbarligen möjligt att anmäla myndigheter som uttrycker sig obegripligt. Men det blir faktiskt inte Lunds universitets promemoria om genuscertifiering som blir pilotfall.

Istället har nätverket Språkförsvaret JO-anmält Stockholm stad (allt enligt P1), genom att hänvisa till en annan del i lagen, som säger att det allmänna ska använda och utveckla (!) svenska språket. Då duger det inte att det kommunala bolag som ansvarar för näringslivspolitiken heter Stockholm Business Region, menar språkförsvararna. För att inte tala om The capital of Scandinavia...

Officiella minoritetsspråk i Sverige är för övrigt Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, enligt nya språklagen. Det allmänna ska ha "ett särskilt ansvar" för att "skydda och främja" dessa.

Jag undrar om institutionens kursutvärderingar finns tillgängliga på meänkieli. Förmodligen dags att minoritetsspråkscertifiera undervisningen när man ändå är på gång. Frivilligt naturligtvis.

Lästips: Filosofigruppen Sherpa

Det går helt enkelt inte att hitta någon rimlig tolkning av denna ledarnotis.

Filosofigruppen Sherpa kommenterar en ledarnotis av Hanne Kjöller, där hon ser någon form av parallell mellan Göteborg 2001 och Piratpartiet 2009. Denna typ av ivrigt dissekerande av en ledarsnutt måste naturligtvis uppmuntras.

Exakt hur "härjar" ficktjuvar i Lomma?

Betrakta detta reportage i sydsvenskan av Jessica Ziegerer, som skriver i sommarenyhetstorkan om ficktjuvar som "härjar" på badstränderna. Vilket journalistiskt grepp! Men exakt vad betyder härjar?

I artikeln får vi veta:

"På Lomma beach härjar ficktjuvar. 21 stölder har hittills polisanmälts. Första helgen i juli blev tolv personer bestulna på sina plånböcker eller mobiltelefoner."

21 stölder "hittills". I år? I juli? I veckan? Det får vi inte veta.

Är 21 stölder mycket eller lite? Helt omöjligt att säga. Det beror ju på hur många som besökt Lomma beach "hittills". Jag gissar hejvilt att det är åtskilliga tusen, och att risken att bli bestulen i själva verket är pytteliten.

Tips till en journalist som faktiskt vill skriva något intressant: Uppskatta antalet strandbesökare och beräkna den faktiska risken att bli bestulan. Jämför sedan med risken att vid strandbesöket...

... ådra sig hudcancer
... börja bråka med sin partner
... bli magsjuk
... läsa något helt meningslöst i en annars anständig dagstidning

Heberlein om akademin

De flesta som skrivit om Ann Heberleins bok, väljer en annan ingång än den subtila (nåja, jämfört med boken i övrigt) kritiken mot den akademiska världen.

Fullt begripligt. Men följande passage fångar onekligen en del:

Jonas Gardell skulle promoveras till hedersdoktor och prefekten, som verkligen inte är någon dum människa, insåg att media skulle vara där. [..] Alltså såg han till att placera mig som marschalk med ansvar för hedersdoktorerna och B., en kvinna i min ålder med invandrarbakgrund, som marskalk med ansvar för jubeldoktorerna. [...] Prefekten var oerhört nöjd: "Jag är så glad att få visa att teologen inte bara är en massa gamla gubbar" mös han.

Fast det är ju precis det den är. Varken B. eller jag är [fast] anställda på teologen. Ingen av oss fick komma på den stora flotta festen i AF-borgen på kvällen. (s. 177-8)