Lästips juni: Sverigehyllande, ägande och tennis

För er som gillar Sverigeskildringar: Andrew Brown skriver i Prospect Magazine, "My Stockholm Syndrome". Här beskrivs allt från konsums blåvitt-märke till du-reformen som höjden av socialdemokratiskt jämlikhetstänkande. Endast delvis på nätet, men Prospect Magazine är ofta värd att äga.

På tal om att äga: The Economist har en kul artikel om the endowment effect, att så fort vi fått eller köpt något blir vi mer förtjusta i det. (kan någon reda ut relationen mellan the edowment effect och kognitiv dissonans?)

Till sist: bästa (enda?) svenska tennisbloggen om två svenskar som spelade bra i wimbledon, men lik förbaskat åkte ut.

för mycket konsensus?

Liberaler av alla möjliga slag slutar rösta och och överväger lämna alliansen. Orsak: FRA-lagen.

Jag brukar ju hylla den svenska samförståndsandan. Och jag har pekat på att den ofta tar sig uttrycket att när regering X inför en lag, är oppositionen högljudd - men när oppositionen kommer till makten, får lagen vara kvar.

Mycket gott i Sverige har åstadkommits med denna sorts "de facto blocköverskridande konsensus". Många har med anledning av mina konsensushyllningar i Den kapitalistiska välfärdsstaten frågat om konsensus stundom kan vara av ondo.

Det kan det naturligtvis. Tyvärr är nog FRA-lagen ett exempel: Jag tror inte ett regeringsskifte 2010 innebär att lagen rivs upp. Men jag blir gärna motbevisad av Mona Sahlin 2010!

Ankarloo om välfärdsstaten

Daniel Ankarloos skrift Kris i välfärdsfrågan är nyttig läsning för de flesta, i synnerhet för dem som tror att Sverige av något slags ekonomisk nödvändighet inte kan ha stor offentlig sektor i framtiden. Jag hoppas återkomma till bokens huvudpoänger, men nöjer mig nu med att citera fotnot 17 på sidan 60:

Det är intressant att notera att Finansdepartementet i sina uträkningar kallt räknar med att de löften som statsministern [på den tiden Göran Persson] har givit om 4 % arbetslöshet och en sysselsättningsgrad på 80 % inte kommer att uppfyllas de närmsta 50 åren! Vem av de två som begår "tjänstefel" överlåter jag åt berörda parter att reda ut.

Tre skäl att föredra tennis framför fotboll - del 1

Efter midsommar bär det av till SW19 för min del, vilket föranlett en trilogi av inlägg på rubricerat tema.

Del 1: Tennisens gentlemanna-anda eller fotbollens fulspel?

I fotboll filmar man. Folk sparkar varandra på smalbenen.

Att inte ramla omkull och skrika vid minsta lilla tackling är att tacka nej till en eventuell frispark. Således förväntar sig båda lagen att motståndarna kommer att filma. Och då kan de ju lika gärna filma själv - och tackla fult. Vilket i sin tur gör det svårt för domarna att styra upp spelet genom att bestraffa filmning.

Medan fotbollen förefaller vara fast i en suboptimal Nashjämvikt, är tennisvärlden mer svårförklarlig för spelteoretiker.

Vi behöver inte ta till extremfall, som när Mats Wilander frivilligt gav bort en matchboll eftersom han inte ville vinna på ett oklart domslut. Kika istället på den här klassiska duellen mellan Roddick och Federer.

När Federer dunkar in en helt osannolik och talangfull vinnare i ett oerhört pressat läge, vandrar Roddick över Federers planhalva, för att ta ihand och gratulera till ett fantastiskt slag. (Jämför gärna reaktionen på Zlatans osannolika och talangfulla klackmål mot Italien i förra EM).

Roddicks reaktion är inget undantag. Tennisspelare applåderar nästan alltid när motståndaren imponerar med avancerade vinnarslag. De låter ofta motståndaren verifiera oklara domslut genom att titta efter bollens märke i gruset. Inte sällan korrigerar spelare frivilligt domslut som felaktigt gynnat dem.

Visst finns undantag: Rykten om läggmatcher. Doping. Svordomar och psykningar. Men sammantaget råder det ingen tvekan om att normen för vad som är ok på en tennisplan är väldigt annorlunda än den som gäller på fotbollsplanen.

Istället för fotboll...

Om en vecka börjar Wimbledon. Från Gunnar F fick jag tips om en läsvärd artikel i Financial Times:

When Roger Federer upset Sampras inthe 2001 championship, it marked a turning point for tennis as well as for theprodigiously gifted Swiss teenager. Federer attracts a devoted following amongtennis lovers whose soubriquet for him * TMF, or *The Mighty Federer* *reflects a widely held belief that he is the greatest player of all time.

The Swiss’s serene elegance,in contrast with the Spaniard’s near-bestial intensity, is like a clashbetween high classicism and turbulent romanticism. It puts one in mind of thegreatest Mozart symphonies, in which that tension between rationality andemotion speaks so eloquently of the human condition. Sport can, on rareoccasion, take on the same themes as the subtlest of art forms.

Och Wimbledon fyller en funktion för det brittiska samhälletssjälvbild:

Wimbledon is in many ways ametaphor for what Britain has become, a fast, hard, rich society that likes todress itself up in vague notions of fair play and nobility of spirit thatbelong to a bygone age.

Almedalsbloggen

Då var den lanserad - Almedalsbloggen - där jag även i år kommer att medverka som nationalekonom och någorlunda erfaren almedalsbesökare.

I år är bloggen större och häftigare än någonsin, med massvis av hippa skribenter. Dessutom är den rosa.

European Economic Review

Bergh, A. and Fink, G. (2008) "Higher education, Elite Institutions and Inequality," European Economic Review, forthcoming.

Abstract
We develop a model of higher education to analyze the effects of elite institutions on individual educational decisions and aggregate labor market outcomes. Elite institutions allow the most talented of a given population to separate themselves from the larger pool of agents enrolled in higher education, and to earn the associated wage premium in the labor market. As elite institutions engage in cream skimming, the returns to publicly accessible education decrease, and enrollment in public higher education declines. The resulting effect on income inequality is ambiguous, since elite education increases income dispersion at the top of the income distribution, and decreases income dispersion at the bottom.

Kommentar: Skönt att den här skummisen inte behövde vara min senaste publikation särskilt länge. Och om någon undrar varför jag postar publikationer, är det bl a för att den här kategorilänken ska funka som ett dynamiskt CV. Och det börjar arta sig!

Sveriges tillväxtregioner

Sitter och plitar på en rapport om tillväxt, institutioner och regioner, och känner att den här bilden av Sveriges ekonomiska aktivitet är passande:

Krux: Var tusan har jag fått den ifrån? Jag hann inte blogga om den när jag fann den, och nu är den bara en bild på mitt usb-minne... Någon?

Ökar eller minskar antalet dödsfall i arbetet?

I senaste Fokus (ej på nätet) påpekas att antalet dödsfall i arbetsolyckor ökar. Det är att göra en stor poäng av en enskild färändring från ett år til ett annat. Den långsiktiga trenden är nämligen att allt färre dör på jobbet:

Notera dock att den fallande trenden möjligen verkar ha ersatts av en svag ökning de senaste åren.

Toppen 1994 är f ö varken den varma sommaren eller fotbolls-VM (vilket folk faktiskt gissat på). Det är Estonia.

Fler fokalpunkter

Ursäkta att det dröjt - här kommer de slutredovisning av fokalpunkterna.

I kategorin kön:

Kvinna: 17% procent
Man: 83% procent

(ja, folk kan ha tolkat detta som att uppge sitt eget kön - men resultatet motsäger i varje fall inte tesen att mannen är det fokala könet)

I kategorin mötesplats i Stockholm:

Plattan	42%
Spottkoppen	33%
Svampen	25%

I kategorin amerikansk artist:

Elvis	73%
Madonna	19%
Sinatra	4%
Dolly P	2%
Mariah C	2%

och snart är det dags för fokal-artisten igen:

Set for a July 2008 release is a soundboard recording taken mainly from the Omaha, April 22 1976 show.
This concert has never been out before, not even on a poorly sounding audience recording. However, other shows from this short tour proves a vocally strong and coherent Elvis on stage.

Koherent. Det är grejer det.

Vem hade trott det?

Sverige 2008. En borgerlig majoritetsregering angrips av den socialdemokratiska oppositionen, som tycker att inflationen är för hög.
Inflationen är 3.4 procent.

Intellektuellt arbitrage: Acemoglu för statsvetare

Intellektuellt arbitrage är på tok för sällsynt inom samhällsvetenskapen.

Termen syftar på överförandet av kunskap som är känd och accepterad inom ett fält till ett fält där den är okänd. Om flera ägnade sig åt detta, skulle ekonomer, statsvetare och sociologer slippa uppfinna hjulet på nytt gång på gång (och ofta under olika namn).

I de två senaste British journal of political science, finns dock ett undantag: Två statsvetare har upptäckt att ekonomer skrivit massvis om val, väljare, institutioner och politik. De sammanfattar de senaste fem årens teoretiska forskning kring dessa frågor publicerad i topp-fem nationalekonomitidskrifter.

Dewan, Torun and Kenneth A. Shepsle. 2008. "Recent Economic Perspectives on Political Economy, Part II." British journal of political science 38:543-564.

Abstract:

In recent years some of the best theoreticalwork on the political economy of political institutions and processeshas begun surfacing outside the political science mainstream in highquality economics journals. This two-part article surveys thesecontributions from a recent five-year period. In Part I, the focus wason elections, voting and information aggregation, followed bytreatments of parties, candidates and coalitions. In Part II, papers oneconomic performance and redistribution, constitutional design, andincentives, institutions and the quality of political elites arediscussed. Part II concludes with a discussion of the methodologicalbases common to economics and political science, the way economistshave used political science research, and some new themes and arbitrageopportunities.

Se här hur de förklarar Acemoglu&Robsinsons papper Why Did the West Extend the Franchise? Democracy, Inequality, and Growth in Historical Perspective’, Quarterly Journal of Economics, 115 (2000), 1167–200.

(Tack till Daniel för tips!)