Akademisk skandal?

 Torbjörn Tännsjö tycker inte att Södertörn högskola håller måttet som universitet:

För några år sedan utlystes och tillsattes ett lektorat i filosofi. Det skedde med en snäv ämnesbeskrivning, som uteslöt de flesta möjliga kvalificerade sökande. Detta var ett allvarligt avsteg från god akademisk sed.

[...] Särskilt illa är det förstås om man utformar kritierierna så att endast sökande från den egna institutionen kan komma ifråga.

Skulle aldrig hända vid ett riktigt universitet. Eller?

Två exempel på "unintended consequences" (oavsiktliga konsekvenser)

Vlachos noterar att regeringen verkar svänga om etanolbilssubventioner - genom att börja sunventionera elbilar ännu mer:

En explosionsartad ökning av bilparkens storlek var inte riktigt vadman väntade sig av miljöpolitiken, men det är ju alltid festligt attbli överraskad.

Gissur noterar att belöningssystemen på universiteten leder till att vi får sämre lektorer:

(1) när du ger en ny kurs för allra första gången räknas inteuppstartskostnaderna in - du arronderas på samma sätt som när du gerkursen för öpmftonde gången (här finns lokala variationer); (2) om du,säg, underkänner 35 procent av studenterna på en tentamen, ja, då fårdu inga nya timmar för konstruerandet av den nya tentan eller tiden dettar att rätta dessa 35 procent på omtentan; (3) samma gäller givetvisom du skulle underkänna en uppsats, inga nya timmar för nästaexamination… [...] Baksidan på det är att vi

• riskerar att få utarbetade lektorer,
• får lektorer som med tiden inte orkar/vill upprätthålla högstandard på sina kurser, och helt enkelt av nöden blir sämre lärare samt
• lektorer som inte bara blir allt sämre lärare, utan fullkomligt struntar i att forska, för att de inte har tid med det…

Visst kommer statsskatten att sänkas. Men hur?

I vår-propositionen, under rubriken "Inriktniningen inför budgetpropositionen för 2009" är det bara att läsa innantill (s. 52):

Inriktningen är dels att sänka genomsnittsskatten så att trösklarna in på arbetsmarknaden sänks, dels att sänka marginalskatten för låg- och medelinkomsttagare så att det lönar sig att arbeta mer, dvs. att gå från deltid- till heltidsarbete. Regeringen avser också att begränsa uttaget av statlig inkomstskatt. Det ökar drivkrafterna för sysselsatta att arbeta mer och att höja sin produktivitet, samt stärker lönsamheten i att satsa på utbildning (den s.k. utbildningspremien). [ja, det är jag som fetat i citatet]

Formuleringen är intressant: Regeringen talar inte om sänkt marginalskatt för höginkomsttagare, utan om att "begränsa uttaget".

Tolkas detta bokstavligt innebär det (såvitt jag förstår) en övre gräns för hur mycket man behöver betala i statlig inkomstskatt. En annan variant är att värnskatten får en övre skiktgräns, så att marginalskatten högt upp faller från 55 till 50 procent - eller kanske ännu lägre.

Raffinerat och Mirrlees-inspirerat. Men är inte en sådan lösning krånglig och i strid mot skattereformens principer om enkelhet och transparens? Med tanke på hur krångligt förvärvsavdraget är, kan vi nog dra slutsatsen att nuvarande regering inte känner sig nämnvärt hämmad av dylika invändningar.

Hur beräknas det fördelningspolitiska utrymmet?

Hann i helgen även läsa en hel del i Finanspolitiska rådets rapport, och har hakat upp mig på följande:

Rådet avvisar sänkningar av den statliga inkomstskatten (exempelvis den så kallade värnskatten) med argumentet att det "'fördelningspolitiska utrymmet'" är intecknat i och med regeringens avskaffande av förmögenhetsskatten.

Fascinerande. Jag trodde poängen med Calmfors expertgrupp var att granska finanspolitiken på strikt nationalekonomisk vetenskaplig grund, och överlåta politiska överväganden åt politikerna.

Eller har de kanske utvecklat en raffig political economy-modell för att bestämma det fördelningspolitiska utrymmet löpande? Då vill jag se den...

Duktiga elever rullar inte tummarna

Minister Björklund säljer in sitt förslag om elitklasser på gymnasiet så här (Ekot, Svenskan, DN):

Duktiga elever ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater

Vilken snygg one-liner: målande bildspråk, "kamrater" istället för "svaga elever", omöjligt att hävda motsatsen...
Men påståendet leder debatten helt fel. Duktiga elever är nämligen förknippade med en positiv extern effekt: de gör sina kamrater i klassrummet duktigare.

I forskningen är fenomenet känt som peer group effects, och de brukar inte vara så svåra att kvantifiera med lite ekonometri. Se exempelvis denna:

Robertson Donald och Symons James, “Do peer groups matter? peer group versus schooling effects on academic attainment,” Economica 70, no. 277 (2003): 31-53.

Av denna artikel framgår att båda inblandade skolpolitiker gör det för lätt för sig:

Marie Granlund tror alltså att elitklasser skulle ledatill sämre resultat för den svenska skolan totalt sett. Men JanBjörklund håller inte med och han ser ingen risk för att en satsning påde allra mest begåvade kommer att gå ut över dem som har det svårare iskolan.

Medan Granlund möjligen tror att det blir sämre för alla, verkar Björklund sälja reformen som en trivial Paretoförbättring. I själva verket är det en avvägning, som författarna ovan skriver i conclusions:

"Whether or not schools should stream by ability thus involves trading off gains to the able against the losses to the less able" (p 50)

"socialbidragen ökar i nära hälften av landets kommuner"

...påstår oppositionspartiet, och hänvisar till socialstyrelsen. Det visar sig vara ett väldigt underligt påstående givet målet att visa att orättvisorna ökar i Sverige.

Först det uppenbara: (citat och statistik nedan ur rapport 2008:1, Ekonomiskt bistånd kvartal 1-4, 2007):

Redovisningen visar att något fler än hälften av kommunerna (150 st.) har minskat sina utbetalningar. [...] Under hela året 2007 betalades 8 899 miljoner kronor ut i ekonomiskt bistånd inklusive introduktionsersättning, vilket procentuellt sett är oförändrat jämfört med 2006 (sid 16 och 18 i rapporten).

Därefter det intressanta: Räknar man bort bistånd och introduktionsersättning till flyktingar, är trenden klart fallande:


Varför ska man räkna bort flyktingar, undrar någon. Det ska man inte. Men men ska veta att ökningen till just flyktingar har en naturlig orsak: Fler flyktingar!

Således: Sverige tar emot fler flyktingar, ger dem bistånd och introduktionsersättning, och tack vare god arbetsmarknad kan detta ske utan att de totala socialbidragsutgifterna ökar. Exakt vad är det som är orättvist?

Hävdar finansdepartementet verkligen att "jobbtillväxten tvärnitar"?

Striden om verklighetsbilden av svensk ekonomi och välfärd trappas upp: Socialdemokraterna har anlagt moteld:

Just nu är moderaterna ute och prisar sig själva för sin tid vid makten. Vad de inte berättar är att långtidsarbetslösheten bland ungdomar har tredubblats, att socialbidragen ökar i nära hälften av landets kommuner och att jobbtillväxten tvärnitar.*

* Källor: Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen och Finansdepartementet.

Jonas har länkar till dokumenten i fråga.

Stämmer påståendena? Jodå.

• Det första är dock en effekt av att ungdomsarbetslösheten inte döljs i åtgärder lika mycket som tidigare (se här och här).
• Det andra innebär faktiskt att socialbidragen minskar i de flesta kommuner. Här finns dock en twist, värd ett eget inlägg...
• Det tredje påståendet är dock lite lurigt: "jobbtillväxten tvärnitar". Det råder alltså fortfarande jobbtillväxt. Men ökningstakten minskar.

"Tvärnitar" låter inte riktigt som ett uttryck Finansdepartementet skulle sätta på pränt. Vilket de inte gjort heller. De använder inte ens uttrycket jobbtillväxt, så det är svårt att veta exakt vad socialdemokraterna syftar på.

Sök själv här - eller kika på nyckeltalen nedan:

Tvärnitandet syftar gissningsvis på att antalet sysselsatta efter en kraftig ökning 2007 spås öka endast med några tiondels procent årligen i framtiden. Men med undantag för 2009, spås arbetskraften öka ännu mindre, så trenden i arbetslöshet är likväl fallande.

Till sist: Med tanke på tillväxt-prognosen för valåret 2010 (2.9%) kan man ifrågasätta hur klokt det är av oppositionen att bygga sitt budskap på att det går dåligt för Sverige.

i? Andra bloggar om: tillväxt, socialdemokraterna, alliansen, orättvisor, ungdomsarbetslöshet, ekonomi

Göran Persson hade rätt: Klyftorna minskar.

Dags för en liten nyhet: Klyftorna i Sverige minskar. Förvånad? Det borde du inte vara: Göran Persson påpekade detta redan i valrörelsen 2006 (men uppdrag granskning hade bestämt sig för att han hade fel).

Ett kanske bättre skäl att inte vara förvånad: När en välfärdsstat som den svenska har USA-nivå på den ekonomiska tillväxten i 10 år, märks det i inkomstfördelningen. Medan svenska debattörer ojat sig över att den rikaste procenten blivit rikare, har fattigdomen fallit till 1981 års nivå.

Fakta i målet: På Luxembourg Income Study standardiserar man hushållens disponibla inkomster och gör dem någorlunda jämförbara mellan länder och över tiden. Nyligen släpptes data för Sverige 2005, och dessa är fullständigt jämförbara med de data från förra vågen, 2000.

Nedan visas Ginikoefficienten, percentilkvoter p90/p50 samt p80/p20, samt två mått på relativ fattigdom (andel hushåll under 50 resp 40 procent av medianinkomsten). Samtliga mått föll mellan 2000 och 2005.

(För den nyfikne: Jag tog även ut två Atkinson-koefficienter (e=1, e=0,5) med utveckling snarlik Gini, och fattigdom beräknad som 60 procent av medianen. Även dessa mått föll.)




Tillåter vi oss att göra jämförelser över tiden (och med LIS-data kan man faktiskt även som forskare komma undan med detta, dock bör man inte väga tungt på data från 1967 och 1975 i Sveriges fall) ser vi att framförallt trenden i relativ fattigdom är tydligt minskande.

Med ett fattigdomsstreck på 40% är fattigdomen 2005 den lägsta någonsin. Vanligt är att sätta fattigdomsgränsen vid 50% av medianen, och då har Sverige haft en tydligt nedåtgående trend sedan slutet av 80-talet.

Jaha. Men nu när Sverige har högerregering lär väl den här trenden brytas? Säg inte det. Om Finansdepartementet gissar rätt angående jobbskatteavdragets effekter på inkomstfördelningen, är det troliga snarast att den relativa fattigdomen fortsätter minska.

Är neuro-economics nationalekonomi, användbart och intressant - eller ingetdera?

Liksom hr Östling, har jag tillbringat dagen på Grand Hotell i Lund, och lyssnat på föredrag om folk som blir hjärnröntgade samtidigt som de spelar tillitsspel. Arne Ryde-konferens om neuro-economics mao.

Lärdomar efter första dagen:

• Folk som gör exempelvis fokalpunktsleken genom att verkligen tänka sig in i hur andra människor tänker, använder en annan del av hjärnan än folk som bara svarar utan eftertanke.
• Även tillit och riskaversion kan mappas på hjärndelar.
• Hjärndelar heter långt och obegripligt (amygdala verkar vara ett undantag genom att vara kort och obegripligt), men det finns ett koordinatsystem.
• Resultaten från de första neuroeconomics-artiklarna i topptidskrifter är betydligt skakigare än vad författarna då låtsades om, och det är långt ifrån okontroversiellt att anta att beteenden i någon bemärkelse "sitter" på ett visst ställe i hjärnan.
• Det är dyrt att forska experimentellt om detta.

Robert Östling funderar kring om neuro-economics verkligen är nationalekonomi, men skriver själv att denna fråga är "meningslöst akademiskt revirtänkande", så den lämnas därhän.

Är neuro-economics användbart? Mja, uppenbarligen kan man temporärt störa ut vissa delar av hjärnan och få folk att acceptera heltokiga bud ultimatumspel. Bredare användningsområden kan nog tänkas dyka upp i framtiden.

Däremot: Om man som samhällsvetare någon gång funderat på varför folk beter sig som de gör, är det svårt att hävda att neuro-economics är ointressant. Fältet är ännu i sin linda, men som påpekades under konferensen: Ekonomer som Edgeworth för snart 150 år sedan önskade att vi kunde mäta vad som händer i hjärnan. Nu är vi där, och det är klart att det är spännande.

(F ö är det anmärkningsvärt att höjdare som Ernst Fehr, Colin Camerer, Daniel Houser och trerättersmiddag på Grand lockar mängder av doktorander från Stockholm och knappt någon från EC)

Ökad förvirring om ekologisk odling...

En rejäl bredsida mot ekologisk odling levererades av Lars Bergström, professor vid SLU i morse i P1:

Att odla ekologiskt betyder nämligen mindre skördar och därmed går det åt mer jordbruksmark för samma mängd mat.

Intressant är att Bergström vidhöll sin ståndpunkt även när diskussionen kom in på kväve från handelsgödsel som används vid konventionell odling. Dessutom menade han att ekologisk odling drar näring från jorden.

Därmed hamnar Bergström på kollisionskurs med min andra auktoritet på området, Lisa Förare Winbladh:

När debattörer baktalar ekologisk odling för att den ger lägreavkastning och högre priser glömmer de i regel bort att räkna inhandelsgödsel i ekvationen. Och att jordarna förstörs och utarmas.

Kan någon vänligen sätta ner foten i frågan - Malin kanske?

(Notera gärna hur programledaren vid ett tillfälle avbryter Bergström för att han ägnar sig åt alltför avancerad matematik i direktsändning. Han multiplicerade ett med fem.)

Om köpkraft och ojämlikhet

På tips från Niclas: Steven Levitt bloggar om ett papper som ifrågasätter den ökade ojämlikheten i USA med följande argument:

Ja, inkomstojämlikheten har ökat - men köpkraftsojämlikheten har det inte. Ty relativpriset på de varor som fattiga konsumerar har fallit. Levitt fortsätter:

Why did the prices of the things poor people buy fall relative to thestuff rich people buy? Lefties aren’t going to like the answers onebit: globalization and Wal-Mart!

Intressant, inte minst mot bakgrund av den kritik som kommer från vänster mot köpkraftsbaserade jämförelser - se exempelvis Daniel Ankarloos kritik av Johan Norberg i ETC rörande världsfattigdomen.

Två reflektioner:

1. Om matpriserna fortsätter öka, lär den globala fattigdomen mätt med köpkraftsbaserade mått snart öka. Det ska bli intressant om vänsterns och högerns inställning till köpkraftsmått då plötsligt kommer att ändras...

2. De flesta tycker nog att köpkraft är ett betydligt bättre välståndsmått än inkomst. Men en nackdel med båda måtten är att de inte tar hänsyn till fritid.

Vad vi skulle vilja se är således en ojämlikhet i nytta, där nyttan (som sig bör) beror på både konsumtionsvaror och fritid. Möjligen kan det vara så att fattiga i USA har haft dålig löneutveckling, och arbetar fler timmar - samtidigt som de gynnas av relativprisutvecklingen. En rent empirisk fråga, för den hugade att sätta tänderna i!

Gini koefficient för Sverige 1951-2002 - finns den?

På senare tid har jag sett en kurva över svensk Gini-ojämlikhet sedan 1951 på flera olika seminarieövningar. Med viss förvåning, eftersom jag inte trodde data fanns så långt tillbaka i tiden. Tack vare Arbetarrörelsens forskarnätverk, vet jag nu förklaringen: Det är Mats Johansson på institutet för framtisstudier som bearbetat SCB-data (strikt sett verkar det vara Mariam Lashkariani som gjort jobbet) över beskattningsbar inkomst (pdf). Denna finns nämligen fr o m 1951 på individnivå, låt vara att inkomstbegreppet ändrades ganska rejält 1971 och 1991.

Då ser det ut så här:

Notera hur minskningen drivs helt av en minskning bland kvinnor: allt fler hemmafruar gick under denna tidsperiod till att bli tämligen homogent betalda i den offentliga sektorn.

Kruxet är naturligtvis att vi inte känner till Gini för disponibel inkomst (efter skatt&bidrag), men strikt sett borde den kunna räknas fram mha regelverk och bruttoinkomster. Någon som känner sig manad?

(På hushållsnivå finns dock Gini för disponibel inkomst även ganska långt tillbaka - se tidigare post.)