Konferenser i massor

Pigg på akademisk konferens? Testa denna sida:

För övrigt tar vi fortfarande emot proposals till Ratios augusti-konferens, The economics and politics of institutional change.

Att läsa istället för DN-kultur

I kommentarstråden här diskuterar Norberg och Ehrenberg fattigdom och inkmostmobilitet i USA. Det är bitvis bra nivå på diskussionen - till skillnad från DN-kultur: se här och här

Hur vara god när man reser i ett fattigt land?

Ordet går direkt till Magnus Linton:

3) tiggeri är svårt o ha en klar linje inför. jag försöker låta bli att bara passivt ge bort pengar men i stället köpa så mkt som möjligt i den lägre skalan av ekonomin, dvs informella sektorn; dricka juice i gatustånd, putsa skorna då o då, köpa tidning av kvinnorna på gathörnen i stället för på snabbköpet, inte tvätta kläder själv utan lämna till nån som vill tjäna pengar på det, ofta köpa godis o nötter tuggummi o annat som jag faktiskt VILL ha när sånt erbjuds (vilket det ju gör hela tiden), ge normal dricks (inte tokmycket) om nån ger mig nån service jag faktiskt har nytta av, etc. de gånger jag hyrt bil har jag tex alltid tackat ja till den tvätt som ofta erbjuds av gatugrabbar.

här i bogota konsumerar vi massor av ved till vår öppna spis (bor kallt) o då köper vi alltid av en halvt utslagen man som numera har en rätt stadig inkomst på sin vedförsäljning på bara mej o min tjej. allt detta gäller förstås inte på kuba där den sortens försök att överleva är förbjudna, men i övriga latinamerika försöker jag förhålla mig så. tiggeri är förnedrande för alla inblandade o en praktik man gärna vill undvika att underhålla, men ibland kan man ju inte låta bli.

generellt brukar jag mer försöka stödja sånt som ser ut att ha nån sorts långsiktighet o kvinnor mer än män då jag lever i den kanske sexistiska föreställningen att de är mer ansvarsfulla o att pengar de får oftare går till barn o skolböcker o mat medan mäns pengar mer tenderar gå till sprit o droger.

Jag tycker Linton är synnerligen klok. Notera gärna rådet "inte tvätta kläder själv utan lämna till nån som vill tjäna pengar på det". Gäller det även i rika länder?

Nog med sandlådefasoner mot Norberg

Nu tänker jag haka på ett så kallat bloggdrev. Jag delar inte alla Johan Norbergs åsikter och värderingar, och det är lätt att förstå varför han provocerar i Sverige.

Men de metoder som Sveriges kulturskribenter använder mot Norberg är pinsamma: Lösryckta citat, krystade försök att hitta faktafel, underliga personpåhopp & förvägrad replikrätt (här), och möjligen även Twinglymixtrande. (Detta är bara några relativt nya exempel).

Nu kommer bloggosfären onekligen till sin rätt.

Varför beter sig stora delar av det som ska vara den svenska intellektuella vänstern på detta sätt? Kanske är de rädda för konkurrens: Norberg är trots allt författare till en del av det bästa som DN-kultur någonsin publicerat - se exempelvis denna artikel om islam och modernism. En annan tänkbar förklaring är att de är genuint övertygade om att Norberg är ond, och att alla medel bör användas i kampen mot det onda.

Oavsett vilket tror jag det är dags för vissa kulturskribenter att byta strategi.

(f ö har facebook-gruppen Lägg ned DN-kultur i skrivande stund 81 medlemmar)

Reformdiskussion på Timbro

Torsdag 21 februari kl 1830 dryftar jag Sveriges framtida reformstrategi med hr Munkhammar på Timbro. Tips på vad som bör sägas, tages tacksamt emot!

Attila

Attila är ju helfestlig - och vad jag förstår är det ok att slänga in en bild då och då. Den här exempelvis:

Så mycket för att invänta remissrundan...

DN: Regeringen backar om att maximera sjukförsäkringen på 75% efter ett år:

[Reinfeldt] litar nu på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för att försäkringarna inte motverkar jobbpolitiken.

Fundering: Litar han även på att privata försäkringsgivare tar sitt ansvar och inte säljer top-up-kontrakt?

Notera även försäkringskassans invändning mot förslaget:

– Det bygger på att man ska veta om en person har enprivat försäkring. Uppger man inte det har vi ingen aning om det ellerkan kontrollera att en person har en privat försäkring, sägerFörsäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg.

I slutändan är det få förslag som faller för att de strider mot principer. Däremot är det såklart ett problem om de är praktiskt taget ogenomförbara. Men har Malmborg rätt? Antingen kunde individen eller företaget ålagts att informera försäkringskassan vid tecknande av ett kontrakt. Däremot är det fullt möjligt att det skulle kosta mer än det smakar att kontrollera efterlevnaden av dylik lagstiftning.

Remisser och fortsatt utredande kunde gett vägledning - men regeringen verkar inte ha så stort självförtroende för tillfället.

Update on 14 feb 2008, kl 15:02 by bergh

en del i ett möster av korta remisstider och tillbakadragna förslag?

Update on 19 feb 2008, kl 12:03 by bergh

...och som Jenny påpekar är detta naturligtvis INTE någon inskränkning av avtalsrätten.

Hur skapar man en forskningsmiljö?

"Sverige bör ha färre men större universitet och högskolor än nu" säger forskningsminister Leijonborg. Gott så. Men hur åstadkoms detta? Vilka småhögskolor ska läggas ned?

Det visar sig att vad Leijonborg menar, är att småhögskolor ska samarbeta med varandra. Till detta anslås 20 miljoner, så att exempelvis Växjö, Kalmar och kanske teknologerna i Blekinge kan "samverka". Jag vet inte vad detta betyder, men jag anar att det blir en gemensam hemsida. Däremot kommer knappast Växjö, Kalmar och BTH att växa ihop till en gemensam forskningsmiljö på grund av detta.

Alternativ strategi: Lägg ned två av de tre och öka resurserna rejält vid den tredje. Fanns detta ens på Leijonborgs karta?

Hur världsinflationen sjönk från 14 till 4 procent.

Ur senaste JEL: "How the World Achieved Consensus on Monetary Policy" av Marvin Goodfriend.

Här beskrivs hur teorier om rationella förväntningar tillsammans med erfarenheter från centralbankschefer spridits och implementerats världen över, i vad som måste betraktas som en synnerligen lyckad institutionell förändring: Övergången från höginflationssamhälle till låginflationsdito, på de flesta håll dessutom utan ihållande negativa effekter på sysselsättningen.

Numera är den intrikata frågan snarare: Hur låg inflation ska vi sikta på?

Som ekonom är det lätt att förklara för icke-ekonomer och studenter varför hög inflation är av ondo. Men ju bättre man lyckas med den förklaringen, desto säkrare kan man vara på följdfrågan: Varför siktar vi då inte på 0 procents inflation?

I senaste upplagan av Eklunds "Vår Ekonomi", diskuteras frågan kortfattat och pedagogiskt. Det är inte konstigare än att folk ogärna går med på nominella lönesänkningar. En inflation på några procent gör det möjligt att åstadkomma relativlöneförändringar genom att låta vissa löner vara oförändrade medan andra höjs en smula. Siktar man på för låg inflation, kommer folks ovilja att acceptera nominella lönesänkningar istället att leda till lägre sysselsättning. Den förväntningsutvidgade phillipskurvan är alltså inte helt vertikal överallt: Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflation (NAIRU) varierar beroende på vilken nivå man försöker stabilisera inflationen på.

Niklas Jakobsson är en av dem som antytt att det svenska inflationsmålet 2 procent kan vara aningen för lågt satt, och att ekonomin skulle fungera ännu bättre om man siktade aningen högre utan att för den sakens skull låter inflationen skena iväg.

Monetaristisk finetuning?

SNS räknar på dynamiska effekter av platt skatt

"Vägar till full sysselsättning" är namnet på 2008 års konjunkturrådsrapport från SNS (vars lansering på DN-debatt dryftades här). Titeln är inte så spännande, och DN-artikeln var inte rafflande. Men faktum är att herrar Lundgren, Behrenz, Edquist och Flood skrivit en riktigt bra rapport - med ett synnerligen intressant budskap:

De räknar på införandet av vad vissa skulle kalla platt skatt (en proportionell inkomstskatt där man enbart betalar kommunal inkomstskatt) - och kommer fram till att det öka skatteintäkterna jämfört med regeringens jobbskatteavdrag:

Den proportionella skatten ger en mindre ökning av disponibla inkomster jämfört med regeringens jobbskatteavdrag [men] istället för en minskning av skatteintäkterna i storleksordningen 11 procent ger den proportionella inkmostskatten i stället en liten ökning av skatteintäkterna.

Orsaken är att regeringens politik leder till en liten minskning av arbetsutbudet för höginkomsttagare, medan proportionell skatt skulle skapa en marginell ökning. Förändringarna är pyttesmå, men skatteunderlaget är så stort att det ändå blir betydande effekter på skatteintäkterna.

När man känner till författarna och läser rapporten, blir det uppenbart att detta inte rör sig om svepande, ideologiskt motiverade hänvisningar till enorma dynamiska effekter. Det är försiktiga, rimliga tolkningar baserade på simuleringar med LINDA-data och faktiska skattesatser.

Någon undrar säkert varför DN-artikeln var så försiktig när rapporten innehåller veritabelt sprängstoff. Förklaringen är såklart att platt skatt och dynamiska effekter anses vara dårfinkerier i den svenska debatten - trots att så inte borde vara fallet.

Andra intressanta bloggar om: platt skatt, SNS, dynamiska effekter, ekonomi, politik

Ökar långtidsarbetslösheten när arbetsmarknadspolitiska åtgärder skärs ner?

Bakgrund: Mona Sahlin och Thomas Östros påstod att "antalet långtidsarbetslösa ungdomar har fyrdubblats" med alliansregeringen. Bloggen Bent svarar tycker de ljuger eftersom ökningen beror på minskade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sjölander tycker att Bent ljuger.

Vad jag förstår talar s om den öppna arbetslösheten, och de tycker det är självklart att det är denna som spelar roll. De borgerliga talar om den totala, och tycker det är fel att dölja denna i diverse program. Som det alltid varit.

Dårfinksförslag från höger och vänster

På Ratio hade vi igår en trevlig eftermiddag med forskare inom vårt projekt om hur politisk förändring kommer till stånd (det behövs fler, så efterlysningen gäller än). Bland annat diskuterades när förslag alls tas på allvar i den politiska debatten och när de viftas bort som rena tokerier.

Både högern och vänstern har förslag som förtjänar att tas på allvar: Platt skatt respektive medborgarlön. Men ingen tar dylika förslag på allvar i Sverige. Varför?

En trolig förklaring är att förslagen ofta drivs av dårfinkar, som kopplar samman förslagen med i övrigt ganska orealistiska ståndpunkter: Den som vill ha platt skatt vill i regel även ha extremt låg skatt. Medborgarlönsförespråkare har ofta besynnerliga idéer om hur hög denna bör vara. Och när idébärarna anses galna, anses idéerna också vara galna.