Kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande (8 år senare)

Här är ett snart åtta (!) år gammalt blogginlägg om det ineffektiva kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande. Intressant att det är minst lika aktuellt idag. Dock kan noteras att OECD numera mäter ersättningsnivåer relativt AW (average wage) snarare än APW (avererage production worker wage).

En annan skillnad är att tröskeleffekterna vid övergång från akassa till jobb har fallit kraftigt. Dock tror jag inte mycket hänt vid övergången från försörjningsstöd.

M-avhopp pga inskränkt offentlighetsprincip

Mattias Lundbäck lämnar moderaterna. Det är en stark signal, och det är inte värnskatten som får honom att ta steget:

Har arbetat tillräckligt länge i offentlig förvaltning för att inse att varje uppluckring av offentlighetsprincipen kommer att missbrukas och leda till att verksamheten blir mindre öppen. Att oprovocerat förändra regelverket i mer restriktiv riktning är därför inte acceptabelt. När Sverige 1994 gick med i EU lovade makthavarna dyrt och heligt att den svenska offentlighetsprincipen skulle försvaras. Nu upptäcker vi att makthavarna inte ens försöker försvara offentlighetsprincipen. Kanske tycker dom till och med att det skulle vara skönt om handlingarna blev lite mindre offentliga?

Österrikare eller tillväxtkritiker?

Här är ytterligare ett exempel på likheten mellan nationalekonomins österrikiska skola och den tillväxtkritiska vänstern: 

Så var det dags för en ny rond i eurokrisen. Med en regelbundenhet av var sjätte-sjunde månad uppstår en ny fas av ”europtioner” och toppolitisk panik. Strax följer nästa runda av ”räddningsinsatser” där de elektroniska sedelpressarna tillfälligt dämpar oron, ytterligare berikar bankerna, och får etablissemanget samfällt att proklamera att man nu ser ljuset i tunneln!

Citatet är från Björn Forsbergs blogg. Björn är författare till Omställningens tid, och (gissar jag) mer tillväxtkritiker än österrikare. Icke desto mindre skulle Peter Schiff kunna säga nästan exakt samma sak. Jakob Dalunde tipsade mig om denna sevärda Schiff-föreläsning, där konsumtionskritiken börjar ungefär vid 49 minuter (men även innan dess är den ekonomiska klarsyntheten bitvis befriande).

Boverket om hyresregleringen

Boverket har släppt en rapport om bruksvärdessystemet (även omskriven i DN), som bl a försöker estimera hur marknadshyror förhåller sig till rådande genomsnittshyror:

Vidare konstateras att även om bruksvärdessystemet lett till att det  fattas 40 000 hyreslägenheter (varav ungefär 27 000 i  Stockholms kommun) är den stora välfärdsförlusten att systemet ger ett ineffektivt nyttjande av existerande bostadsbestånd.

Update on 13 nov 2013, kl 14:29 by bergh

Noterade nyss hyresgästföreningens reaktion:

– Varför ägnar sig verket åt något som aldrig kommer att genomföras och som ingen har efterfrågat? Ingen politiker är för marknadshyror och Boverket har inte haft regeringens utredningsuppdrag för sin rapport, säger Barbro Engman som är djupt kritisk till vad hon ser som politisk debatt från en myndighet.

Hon framhåller dagens bruksvärdessystem som välfungerande och robust eftersom det kunnat användas i flera decennier.

Om likheten mellan supply side economics och den konsumtionskritiska vänstern

Den här bilden av satirtecknaren Max Gustafson delas flitigt. Gissningsvis är den tänkt som en konsumtionskritisk kommentar till det förhärskande tillväxtparadigmet.

Själv ser jag i bilden en träffande kritik av den slentrianmässiga Keynesianska krisanalysen, enligt vilket rätt medicin är stimulanser för att “få hjulen att snurra”, som det brukar heta. Jag instämmer gärna i den kritiken: Det är svårt att hävda att bristande efterfrågan är ett stort problem i dagens Sverige exempelvis (se denna krönika).

Det finns alltså en likhet i argumentationen mellan å ena sidan icke-Keynesianska ekonomer (för enkelhets skulle kan vi ju kalla dessa supply-siders) och den konsumtionskritiska vänstern, och å andra sidan det etablissemang av FED, ECB, Paul Krugman och många fler (svenskt exempel), där någon mycket väl skulle kunna ha uttryckt sig exakt som snubben i satirteckningen (som dock tyvärr inte ser ut som Paul Krugman, vilket hade varit festligt).

Det finns emellertid en viktig skillnad.

Den konsumtionskritiska vänstern ser sannolikt inte fallande tillväxt som något problematiskt, medan supply-siders ser den som ett symptom på något problematiskt: Att strukturer i ekonomin (skatter, regelverk, korruption eller något annat) hindrar människor från att förverkliga sina idéer och på så sätt förbättra sin situation.

Tillväxt är alltså en konsekvens av mänsklig nyfikenhet snarare än ett mål i sig, vilket jag skrivit mer om här.

Björklund m fl om den svenska skolan 2003

För 10 år sedan släppte SNS en rapport om den svenska skolan. Författare: Anders Björklund, Per-Anders Edin, Peter Fredriksson och Alan B. Krueger.

Ur sammanfattningen:

Svenska skolelever och vuxna har goda kunskaper och färdigheter internationellt sett. Men bristen på lärare hotar att bli ett problem. Besparingarna på 1990-talet har försämrat elevernas prestationer och ökat skillnaderna mellan starka och svaga elever. Konkurrensen från fristående skolor har troligen förbättrat prestationerna, men effekterna tycks vara relativt små.

Bland åtgärdspunkterna kan noteras följande tre förslag:

• Ett decentraliserat system kräver centrala utvärderingar.
• Obligatoriska tester och prov behöver komma tidigare.
• Tillförlitliga tester och prov kräver central rättning av nationella
  prov.

Frida Boisen om invandrares sysselsättning i Sverige

Ser hos Fredrik S att Frida Boisen skrivit i GT:

Nu har vi det svart på vitt. Sverige är ett rasistiskt land. Det är svårt att tolka siffrorna på annat sätt. Av 34 OECD-länder i världen är vi sämst på att ge invandrade medborgare ett jobb.

Visst finns det rasism i Sverige. Men det är knappast förklaringen till att Sverige är sämst bland OECD-länderna på att ge invandrare jobb – Boisen menar väl inte att Sverige är mest rasistiskt i OECD?

Som noterats tidigare finns det flera tänkbara förklaringar till varför OECD-länderna skiljer sig åt rörande hur bra det går för invandrare på arbetsmarknaden. Olika grad av främlingsfientlighet verkar inte förklara något alls, men kollektivavtalens täckningsgrad förklarar desto mer.

Är detta Karlsstad universitets svar på Zarembas kritik?

Igår skrev Maciej Zaremba i DN om vad som verkar vara en svårmotiverad hedersdoktorutnämning vid Karlstad universitet. Bland det mest intressanta i artikeln är Zarembas beskrivning av tystnaden och oron:

”Så sanslöst, så omdömeslöst... Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: ”inga ännu...”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? ”Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad.

Hittills inget svar från universitetet, men på websidan kommenteras frågan:

Inte helt oväntat låg mediernas fokus på den norske affärsmannen Olav Thon.
I vanliga fall brukar hedersdoktorer inte väcka något större medialt intresse, men att universitetet utnämnt Olav Thon har lett till starka reaktioner. Universitetet har fått kritik för att en person som stödjer Fremskrittspartiet utsetts. Andra har riktat kritik mot själva utnämningsprocessen.

-Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så starka reaktioner. Men det är heller inget jag ligger sömnlös över, sa Olav Thon som poängterade att han främst sympatiserar med partiets önskan att sänka skatter och avgifter och minska den offentliga sektorn.
Han tror att man i Sverige har missförstått situationen och att man i Norge är mer insatt.

Per Eiritz, som tidigare också suttit i universitetets styrelse, talade om vikten av att ha högt till tak inom universitetet.
- Det är inte fel att diskutera sakligt, alla måste få komma till tals.

Update on 30 okt 2013, kl 15:01 by bergh

Rektor Åsa Bergenheim kommenterar nu saken här:

Varför utnämndes Olav Thon?

- Att utnämna någon till hedersdoktor är att visa sin uppskattning till personer som på olika sätt betyder mycket för lärosätets utveckling. Personen som utses kan vara en framstående akademiker eller en person som på annat sätt haft betydelse för universitetets strävan efter öppenhet och kontaktskapande utanför det traditionella utbildnings- och forskarsamhället. 

- Vi värdesätter samverkan med världen utanför akademin. Ett intresse för entreprenörskap och utveckling i glesbygden utanför de centra dit ekonomi och kunskap oftast dras är i linje med universitetets strategi. Olav Thon har visat engagemang för Karlstads universitet och kopplingen mellan entreprenörskap och besöksnäringens betydelse för regionens utveckling. Hans samarbete med värmländska företag och organisationer har skapat såväl jobb som möjligheter i länet. Han har även engagerat sig i, och bidragit till att utveckla samverkan mellan Värmland och Osloregionen, bland annat genom att skapa arbetstillfällen och en ökad gränshandel.

“welfare state fatigue” i Sverige?

Den här artikeln i Aftonbladet förbryllar mig en smula: En Dennis Raphael oroar sig för att svenskarna tröttnat på välfärdsstaten:

– Det görs genom att ideologiskt drivna politiska strategier och mediabudskap förändrar synen på välfärdsstaten, säger Dennis Raphael.
Sedan alliansens tillträde 2006 har svenskarnas stöd för välfärdsstaten rasat med 15 procent och låg i fjol på 58 procent, enligt OECD Social welfare statistics.
– Det är den lägsta nivån bland de nordiska länderna och den största minskningen i stöd för välfärdsstaten. Jag kallar det "welfare state fatigue" (trötthet inför välfärdsstaten, reds anm).

De siffror jag sett på detta från Stefan Svallfors tyder snarast på motsatsen – att stödet för välfärdsstaten ökat – och jag har ingen aning om vilka data som kallas “OECD social welfare statistics”

Någon som anar vad han syftar på?

Update on 25 okt 2013, kl 14:10 by bergh

Kommentarsfältet har hjälp till: I en intressant tabell från Raphaels artikel finns siffran, med hänvisning till

Jaegar. (2012). "Do we all (dis)like the same welfare state? Configurations of public support for the welfare state in a comparative perspective". I: Kvist, Fritzell, Hvinden, et al. (Red.). "Changing social inequality: The Nordic welfare state in the 21st century. Bristol: Policy press. 

Jakten fortsätter!

Här är tabellen (blir stor om man klickar på den)

Update on 25 okt 2013, kl 14:39 by bergh

Mysteriet löst. Data är från ISSP, inte OECD.

Killen har dessutom läst fel i sin källa. Stödet för 'unconditional welfare state' har inte fallit 15 procent sedan 2006, det föll 15 procent mellan 1996 och 2006. 

Den lilla detaljen har onekligen vissa konsekvenser för tesen att alliansen orsakat 'welfare state fatique' i Sverige.

Sid 58 ur ovan nämnd källa (kräver UB-inloggning/betalning och tillåter ej text-kopiering)

Mer om arbetslöshetens natur

I går kom en nyhet från Arbetsförmedlingen som relaterar till diskussionen om behovet av okvalificerade jobb:

De senaste tio åren har arbetsmarknaden förändrats i grunden. De arbetslösa har blivit 106.000 personer fler. Nästan hela ökningen – 103.000 personer – kommer från de grupper som har allra svårast att få ett jobb. … Till de mest utsatta räknar Arbetsmedlingen de som är över 55 år, har låg utbildning, inte är födda i Europa eller har en funktionsnedsättning.

Budskapet i min Svd-krönika var alltså att vi inte kommer åt dessa problem genom vare sig finanspolitiska eller penningpolitiska stimulanser.

Däremot borde man kunna lösa delar av problemet med olika utbildningssatsningar, och till stor del har det också varit Sveriges strategi, åtminstone sedan kunskapslyftet på 90-talet (oväntat nog ett ord som fanns i NE men inte i wikipedia).

Kanske har Sverige hittills gjort för lite eller på fel sätt när det gäller utbildningssatsningar. Utvecklingen i den svenska skolan talar i detta perspektiv för ökade problem på arbetsmarknaden framöver.

Jag har dock svårt att se hur utbildningssatsningar skulle vara tillräckliga för att hantera situationen. På marginalen torde Sverige ha mycket att vinna på att tillåta fler okvalificerade jobb på arbetsmarknaden.

Bör privat äldreomsorg dömas ut?

Jag blev förvånad när jag hörde att forskaren Marta Szebeheley enligt nyhetsrapporteringen "dömer ut privat äldreomsorg". Jag läst en hel del av vad hon skrivit, och även om jag anar en kritisk underton mot marknader och konkurrens brukar hon vara ganska nyanserad. Min bild av forskningen är att den definitivt inte ger skäl att döma ut privat äldreomsorg helt.

Jag letade upp rapporten, hittar på sid 272 "Summary of findings: Consequences of marketization" en tabell som är tänkt att sammanfatta forskningen: 

Som synes finns flera tecken på vissa besparingar, men också på lite lägre personaltäthet och kanske fler timanställda i vinstdrivande enheter, men generellt sett inga stora skillnader (for-profit = FP, non-profit = NP). Knappast skäl att helt döma ut privat äldreomsorg.

Dessutom kan jämförelserna i rapporten mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande verksamheter knappast tolkas som effekter av konkurrens (eller 'marketization'). En viktig poäng med konkurrens är ju att mångfalden i kombination med valfrihet skapar ett lärande som förbättrar alla verksamheter, oavsett huvudman och eventuellt vinstmotiv.

I Sverige skulle den effekten alltså möjligen kunna synas på kommunnivå. Den enda studie jag vet som testar en sådan effekt är Bergman m fl som undersöker effekten av att handla upp äldreomsorg i konkurrens, snarare än att kommunen producerar in-house. Ur abstrakt:

The results indicate that procurement significantly increases non-contractible quality as measured by survival rate, reduces the cost per resident but does not affect subjectively perceived quality.

Bergmans studie är intressant nog inte ens nämnd i rapporten Marta Szebehely och Gabrielle Meagher.

Krönika om arbetsmarknaden i SvD

Kolumn nummer två i Svenska Dagbladet handlar om arbetsmarknaden:

Sverige har haft låga räntor och stigande reallöner under lång tid. De senaste åren har alla arbetande dessutom fått stora skattesänkningar. Hjulen snurrar. Efterfrågan finns. Varför kommer då inte jobben?

Ett svar är att vi alla – i form av stat, kommun, fack och arbetsgivare – har bestämt att vissa jobb som efterfrågas inte ska få skapas.