OECD och Storesletten om invandringens fiskala kostnader

I juni kom OECDs International migration outlook, i vilken det bland annat räknats på invandringens kostnader för de offentliga finanserna. Slutsatsen, som också blev rubrik i DN och världen över:

Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka

Budskapet spreds snabbt av många som gillar öppna gränser – dock inte av mig. Detta av två skäl:

1. Om studier som hävdar att effekten av invandring på de offentliga finanserna är negativ inte anses vara ett kraftfullt argument mot invandring, är studier som visar det motsatta inget kraftfullt argument för invandring.

Det är helt enkelt inte bra debattstil att ta till kostnadsargumentet endast när det verkar stödja de åsikter man hyser av andra skäl.

2. Mer problematiskt är dock att studien verkar skum: den bygger bara på tre år: 2007, 2008 och 2009. Då såg det ut så här:

Det är inte helt ointressant, men nästan. När man räknar på budgeteffekter av invandring till en välfärdsstat är det rimligt att räkna dynamiskt – välfärdsstaten är ju huvudsakligen livscykelomfördelande.

Just detta råkar den norska ekonomen Kjetil Storesletten ha gjort för Sverige i följande artikel:

Storesletten (2003) Fiscal Implications of Immigration - A Net Present Value Calculation, Scandinavian Journal of Economics., 2003, vol 105 (3), pp. 487-506.

Resultatet:

The analysis suggests that the potential gains from immigration are large, especially for immigrants who are 20-30 years old at the time of immigration to Sweden: on average more than 200,000 SEK per immigrant, or about $23,500 (using the SEK-USD exchange rate per February 2003). For immigrants older than 50 and younger than 10, the net cost is substantial; in some cases over 1.5 million SEK. An average new immigrant represents
a net government loss of 175,000 SEK ($20,500), given the baseline parameterization. The results depend crucially on how immigrants fare on the labor market and, in particular, on the expected labor participation rate for new immigrants.

Ett litet minus för de offentliga finanserna, men stor känslighet för sysselsättningsutfallen för nyanlända. Intuitivt och i linje med andra beräkningar som florerar.

Det är alltså sysselsättningen man bör fundera kring, som jag exempelvis gjorde här – och hoppas kunna utveckla inom kort.

Erlander om valfrihet i välfärden

I Assar Lindbecks memoarer Ekonomi är att välja finns många intressanta passager, bl a följande om Tage Erlanders syn på valfrihet:

Erlander utvecklade, och modifierade, sin syn på vad han kallade den starka staten i en liten skrift, Valfrihetens samhälle, 1962. Ett intressant inslag i den skriften var att de tre sista kapitlen så starkt betonade fördelarna med individuell valfrihet: ”När samhället blir rikare skapas möjligheter att i större utsträckning än som tidigare var möjligt anpassa samhällsinsatserna efter individens särskilda förutsättningar och intressen, och därmed vidga de enskilda människornas valfrihet.” (s. 65)

Skickat via Blogsy

Hotet från Ensamätaren (Korrelation vs Kausalitet IGEN)

I dag publicerades en riktig godbit för alla som samlar på artiklar som blandar ihop korrelation och kausalitet. Ett utdrag:

måltidsvanorna påverkar attityderna … De som äter tillsammans känner inte bara större tilltro till sina medmänniskor utan också till politikerna och uppvisar även större tilltro till den egna förmågan att influera de förtroendevalda. Också toleransen ökar.

Det råder ingen tvekan om att författarna tror sig veta åt vilket håll orsakssambandet går:

Men hur uppstår i sin tur ett socialt kapital? Det är här måltiden kommer in. Måltiden erbjuder en mötesplats, där människor lär sig att umgås med varandra och utvecklar sympati för varandra.

Men även om ensamätarna med odemokratiska attityder är ganska få i vårt land utgör de naturligtvis ett stort problem. Den nya individualismen har en baksida. Det finns en isolationism i det moderna samhället, som gynnas av teknikutvecklingen i form av nätet, tv, mobilen.

Vilka skriver då detta? Jo, ingen mindre än statsvetarprofessorn Leif Lewin tillsammans med Evelina Stadin, som presenteras som “C-student i statskunskap vid Uppsala universitet” [heter det fortfarande C-nivå?]

En tänkbar förklaring till den besynnerliga texten återfinns i Lewins presentation:

Leif Lewin är professor emeritus vid Uppsala universitet och Måltidsakademiens förste preses.

Om måltidsakademien kan man läsa mer här, bland annat:

Måltidsakademien inrättades år 2000 i ambitionen att främja måltidskunskapen genom att föra samman företrädare för skilda discipliner till ett mångvetenskapligt möte.

Kan socialdemokratenas experter se bortom genomsnittsarbetslösheten?

Socialdemokraterna tillsätter en expertgrupp om arbetslösheten. Intressant och uppmuntrande:

Kommissionen kommer att sammanställa fakta och erfarenheter från länder som har lägre arbetslöshet och högre sysselsättning än Sverige. Kommissionen kommer att ledas av Mårten Palme, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Övriga ledamöter i kommissionen är: Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, Eva Mörk, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och Robert Östling, forskare vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Den stora frågan är om kommissionen klarar av (får lov?) att se bortom det tämligen ointressanta genomsnittet för svensk arbetslöshet på drygt 8 procent. Åtgärder för ökad sysselsättning i Sverige borde numera vara nästan liktydigt med åtgärder för en bättre arbetsmarknad för marginalgrupper, i synnerhet utlandsfödda.

Som framgår av diagrammet nedan (baserat på SCB:s aprilsiffror) har arbetslöshetsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda ökat de senaste åren (både under alliansens maktinnehav, men även 2005).

Fredrik Reinfeldt har faktiskt försökt påtala problemet. Då gick folk i taket över den kanske inte helt lyckade formuleringen "etniska svenskar" och började hävda att regeringen skyller arbetslösheten på invandrarna (vilket är en konstig och föga konstruktiv tolkning).

Mårten Palme och gänget ovan ger oss nog en bättre diskussion än så!

Blocköverskridande skattereform?

I morse pallrade jag mig till skatteskrapan i Stockholm för att tillsammans med Erik Åsbrink kommentera det faktum att LUF och SSU enats om huvuddragen i en skattereform. I korthet vill de avskaffa en rad avdrag och alla selektiva momssänkningar, för att istället sänka inkomstskatten rejält, så att marginalskattetrappan blir 0, 20, 30 och 50 procent. Det kan beskrivas som förra skattereformens 0, 30, 50 men med ytterligare en sänkning i låga inkomstlägen.

Det är ingen dum idé, även om jag själv brukar föreslå 0, 20, 40. Erik Åsbrink överraskade med att föreslå en platt skatt på 30 procent.

Man har räknat på effekterna statiskt, så att det hela går någorlunda ihop. Bilden nedan sammanfattar det mesta i förslaget:

I sak: Man löser inte megastrulet kring 3:12-reglerna som pågår i detta nu. Dessutom bör nog avskaffandet av ränteavdragen bör ske successivt under lång tid, för att inte skapa oro och kraftiga prisjusteringar.

Detta är dock randanmärkningar: Rapporten är utmärkt och mycket mer seriös än vad man rimligen kan kräva av ungdomsförbund, i synnerhet när det är en kompromiss mellan ett borgerligt sådant och SSU.

Förhoppningsvis tar moderpartierna signalen på allvar.

En annan liten detalj är att s och fp inte längre räcker för att få en reform klubbad i riksdagen. Men det finns en hel del i förslaget som miljöpartiet borde gilla…

BOKTIPS

1. Har nyss recenserat Statsvetenskapens frågor på www.delibris.se. En mycket trevlig bok:

Möjligen hade jag låga förväntningar: När svenska statsvetare ger ut en bok på studentlitteratur, associerar jag fortfarande till Lennart Lundquists säregna skapelser på förlaget under 1990-talet. Men detta är en bok som i bättre stunder påminner om en Freakonomics ur ett statsvetarperspektiv, minus de självsäkra slutsatserna, överdrifterna och faktafelen. Inte dumt alls.

2. En annan bok jag nyligen läst och gillat är The Moral Foundation of Economic Behavior. Den innehåller inte så mycket nytt, men författaren David C Rose gör en bra sammanfattning av annan forskning för att driva hem sin tes om vikten av moral som får oss att avstå från att gratisåka på andra även när de andra är så många att ingen enskild individ tar skada.

Många av Rose resonemang påminner mig mycket om Robert H. Franks (lysande) bok “Passions within Reason” med undertiteln “The Strategic Role of the Emotions”

Boken har nyligen anmälts i Ekonomisk Debatt, av Per Martin Meyersson. Här finns en föreläsning av författaren om boken.

3. En av de böcker jag läser just nu är den bästa jag läst på mycket längre: The righteous mind av Jonathan Haidt.

Det var mycket länge sedan jag lärde mig så mycket intressant. Det är en flygplatsbok av det bättre slaget. The Guardians recension tar fasta på en mycket smal del av boken. Själv har jag bara läst en tredjedel, så jag kommer nog att återkomma till den.

På den tillhörande websidan finns intervjuer och roliga bilder:

Del 4 Om MalmöKommissionen: Försörjningsstödet

I korthet: Det är förvånande att kommissionen inte diskuterar incitamentsproblemen i dagens försörjningsstöd, och istället nöjer sig med att föreslå att det höjs.

---

Två av Malmökommissionens förslag som uppmärksammats en hel del  rör försörjningsstödet:

• Höj det kommunala försörjningsstödet till barnfamiljer med långvarigt försörjningsstöd. (s. 60)
• Inled en diskussion på nationell nivå om att höja riksnormen för nationellt försörjningsstöd. (s 102)

Det finns många problem med det svenska försöjningsstödet. Är ett av dem att stödet är för lågt? I jämförelse med andra länder utmärker sig Sverige genom att stödet exklusive hyra inte är särskilt högt. Däremot är det svenska systemet jämförelsevis generöst när hyran räknas in.

Figuren – hämtad från min Fores-bok om segregation och ekonomiska frizoner – bygger på OECD-data.

OBS1: OECD anger stödet relativt medianinkomsten. I absolut nivå är alltså det svenska stödet även utan hyresersättning högre än exempelvis i Portugal då medianinkomsten är högre i Sverige.

OBS2: OECD räknar mer en hyra på 20 procent av medianinkomsten medellönen, vilket för Sveriges del innebär 5800 kr. Det totala stödet kan alltså bli både högre eller lägre beroende på hyran. Enligt Boverket (2010) var den genomsnittliga månadshyran 2009 för 2 rum och kök 4 537 kr i det befintliga beståndet, 6 959 kr i allmännyttans nyproduktion och 8 459 kr i privat allmänproduktion.

Huvudproblemet med det svenska försörjningsstödet är således knappast att den totala nivån är låg. Däremot är det ett problem att en stor andel av stödet är kopplat till utgifter såsom hyra – en konstruktion som försvårar för individen att påverka sin situation genom egna beslut.

Systemet tillåter inte att man sparar pengar till en bil eller till ett körkort, och det går inte att få pengar över genom att sänka boendekostnaden: Den som minskar sin boendekostnad med X kronor, får stödet sänkt med X kronor.

Vad kunde kommissionen ha föreslagit?

Ett alternativ är att betala hyresersättning som en schablon istället för att ersätta hela hyran. Generellt sett kan man öka människors frihet och minska den integritetskränkande behovsprövningen genom att minska konsumtionsstyrningen. I dagsläget är stora delar knutet inte bara till hyra, utan till kollektivtrafik, fackavgift, akasseavgift, livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift.

I praktiken betyder detta ofta mot uppvisande av kvitto. Nog finns här utrymme att reformera?

Ett annat tänkbart förslag är att göra det möjligt för ungdomar att få hjälp att ta körkort inom försörjningsstödets ram.

Hur mycket av de ökande hälsoklyftorna beror på sammansättningseffekter? Om malmökommissionen – Del 3

Efter blogginlägg del 1 och del 2 om Malmökommissionen, är det nu dags för del 3. Ännu mer lär komma…

I korthet: En del av de ökade hälsoklyftorna i Malmö beror på ändrad demografisk sammansättning i de grupper som studeras. Det skulle vara lättare att bedöma hur oroväckande de ökade klyftorna är, om vi vet hur mycket som beror på sammansättningseffekter.

---

Ur Malmökommissionens rapport, sid 15:

Skillnaderna [i förväntad livslängd] mellan förgymnasial och eftergymnasial utbildning 1991–1995 var fem år för män och ökade till sex år 2006–2010. Skillnaden mellan Malmökvinnor ökade under samma period från tre till fyra år.

De ökande klyftor som beskrivs i citatet ovan illustreras av en figur:

Det är naturligtvis inte fel att beskriva skillnader i förväntad livslängd på detta sätt. Men är det en oroväckande utveckling som avtecknar sig? Det är svårt att säga.

När fördelningar ska beskrivas jämförs ofta exempelvis de högsta 10 procenten med de lägsta 10 procenten. Men diagrammen ovan visar inte skillnaden i livslängd mellan de 10 procent med högst och lägst utbildning. Det visar skillnaden mellan utbildningsgrupper vars storlek och sammansättning ändras med tiden.

Fenomenet noteras kort i rapporten:

Samtidigt är det troligt att de knappt 20 procent i landet som idag endast har en förgymnasial utbildning utgör en socialt mer marginaliserad grupp än de 40 procent med förgymnasial utbildning 1990.

Detta är ett kraftigt understatement. Måttet på klyftor kan ifrågasättas genom att göra ett enkelt tankeexperiment:

Antag att man hade lyckats ännu bättre med att få fler med låg utbildning att gå vidare till gymnasium och högskola. Den undre kurvan i figurerna skulle då utvecklats ännu flackare. Kanske hade den t o m fallit. Det skulle se ut som om klyftorna ökar och de sämst ställda får det sämre. I själva verket får många lågutbildade får det bättre, varpå och då lämnar den nedersta gruppen – vilket i sin tur gör att de allra längst ned i den gruppen väger tyngre i gruppens medelvärde, som då minskar (trots att ingen individ fått sämre hälsa).

En liknande sammansättningseffekt uppstår i den övre gruppen när allt fler läser vidare. Om man inte har dessa så kallade sammansättningseffekter i åtanke, gör figurerna ovan att hälsoutvecklingen ser sämre ut än vad den faktiskt är.

En annan sammansättningseffekt som kommissionen inte ordar mycket om, är att en allt större del av Malmös befolkning har levt stora delar av sina liv någon annanstans än i Malmö.

Hälsan anses känslig för vad som händer tidigt i livet. Därför är det troligt att en dubblering av andelen utlandsfödda (från 15 till 30 procent) har betydande effekt på hälsofördelningen. Malmö skulle sannolikt kunna undvika ökade hälsoklyftor (såsom de mäts i kommissionens rapport) om staden tar emot färre flyktingar. Det är gissningsvis inte den slutsats kommissionen vill dra.

Så – vad betyder allt detta?

En del av de ökade hälsoklyftorna torde alltså kunna förklaras av att allt fler läser vidare och av den ökade andelen utlandsfödda. Oavsett vad man tycker om utbildnings- och invandrarpolitiken är det därför av intresse att ta fram mått på klyftor som korrigerar för dessa sammansättningseffekter.

Det är synd att kommissionen inte gjort detta. Om merparten av de ökade klyftorna kan förklaras av dessa två, är det ju goda nyheter för den som ogillar hälsoklyftor men som tycker det är bra att den högre utbildningen expanderar och att Malmö tar emot många utlandsfödda.

Om MalmöKommissionen – Del 2

Efter blogginlägg del 1 om Malmökommissionen, är det dags för del 2. (Det lär komma mer)

I korthet: Bristen på diskussioner om kostnadseffektivitet och prioriteringar gör det svårare för seriösa beslutsfattare att dra nytta av rapporten – och lättare för den som bara vill lägga rapporten till handlingarna utan åtgärd.

---

I inledningen klargörs att fem perspektiv varit vägledande för Malmökommissionen:

1. Etik: det är omoraliskt att inte genast vidta åtgärder mot ojämlikhet i hälsa när orsakerna
   är kända och påverkbara och det kan ske med rimliga insatser
2. Ett hållbarhetsperspektiv
3. Ett sociologiskt samhällsperspektiv vilket lägger vikten vid integration, i betydelsen av faktisk delaktighet såväl som känsla av delaktighet.
4. Ett genusperspektiv

Det femte är ett “socialt investeringsperspektiv”, som förklaras så här i början av rapporten:

Malmökommissionen [förespråkar] ett socialt investeringsperspektiv. Det handlar i stora drag om att se sociala insatser och satsningar som investeringar, inte som kostnader.

Formuleringen är konstig. Det finns ju ingen motsättning mellan att se en social insats som en investering och att se dess kostnader. Borde det inte vara just grupper som Malmökommissionen som hjälper beslutsfattare att väga fördelarna med olika sociala insatser mot deras kostnader, så att vi satsar resurserna där de till låg kostnad gör stor nytta?

Det blir inte klarare när man läser vidare:

Utifrån ett socialt investeringsperspektiv är det också viktigt att stärka sambandet mellan tillväxt och en jämlik välfärd, förbättra kvaliteten på jobben och framhålla trygghet som ett värde i sig.

Begrepp som på detta sätt kan töjas och innefatta både det ena och det andra underlättar varken analys eller debatt.

Vad borde man gjort istället?

Det kanske låter tråkigt, men nog borde kostnadseffektivitet vara vägledande i ett arbete som detta?

Beslutsfattare vill rimligen veta vilka åtgärder som till relativt låga kostnader kan förväntas ha stora och säkra positiva effekter på de sämst ställdas välbefinnande. Istället har kommissionen levererat 72 ej rangordnade åtgärder som ska “minska skillnader i hälsa och verka för en hållbar framtid.”

Många förslag torde kosta en hel del, samtidigt som det är svårt att säga hur stor effekten på malmöbornas hälsa blir:

“ge samtliga elever med utländsk bakgrund tillgång till och erbjudande om studiehandledning på modersmål.”

“öka andelen högskoleutbildad personal i Malmös fritidshem. ett första mål bör vara att 75 procent av fritidshemspersonalen har högskoleutbildning”

Utan resonemang om kostnadseffektivitet är Malmökommissionens förslag nästan oanvändbara för en seriös beslutsfattare. Det skulle vara svårare att lägga förslagen till handlingarna om kommissionen enats om fem eller tio åtgärder som är billiga och samtidigt har stor och signifikant hälsoeffekt.

Om Fokus Kommunrankning

Det har uppstått en debatt om rangordningar och kvalitetsmått för svenska kommuner. Ett sätt att förstå utvecklingen är nog att tidskrifter och opinionsinstitut och intresseorganisationer har förstått hur lätt det är att få massor av uppmärksamhet på att kvantifiera och rangordna – men de har inte alltid koll på alla metodproblem som uppstår när man ska mäta välfärd, effektivitet, kvalitet och liknande.

Här är en nyckelpassage från Gissur Erlingssons och Anders Sundells långa inlägg i frågan (en kortversion publicerades på DN-debatt)

Medan Lärarförbundets ranking belönar kommuner som har höga kostnader oavsett resultat, belönar den här rankingen [Dagens Samhälles rankning av landets skolkommuner] kommuner som dels har låga kostnader per elev totalt sett, men också dem som lägger pengar på annat än undervisning: Andel av kostnaden som läggs på undervisning ingår som en insatsfaktor. Givet en viss resultatnivå ökar alltså effektiviteten enligt det här måttet om pengar omfördelas från undervisning till lokaler

Vad gäller Fokus kommunranking, pekar de på att förändringarna i rangordning från år till år tycks drivas av återgång till medelvärdet.

Jag skulle vilja tillfoga två mer fundamentala frågor:

1. Fokus skriver själva att indexet förändras från år till år. “Variabler läggs till och försvinner”. Varför gör man då en stor poäng av att rangordningen förändras från år till år?

I år bytte man ut skilsmässor mot bredbandstillgång, vilket är två tämligen olika fenomen. Förändringen som sådan finns det goda argument för: Det är inte självklart att låga skilsmässotal är något positivt, exempelvis om människor stannat i äktenskap där de vantrivs för att de anses skamligt att skilja sig.

Men hur mycket av de rubrikgenererande förändringar av rangordningen beror på denna metodförändring? Kan det tänkas att Habo i bibelbältet är bättre på att hålla ihop äktenskap än på bredbandstäckning?

Kommunalrådet tycks ha snarlika misstankar (ur Jönköpings-Posten 17 maj):

och – mycket riktigt – på sid 27 bekräftar Fokus Martin Ahlquist orsaken bakom Habos ras. Det är inte bara Habo som missgynnas av att skilsmässor tagits bort ur indexet:

2.  Varför lägger Fokus inte ut datafilen med alla underliggande data (likt exempelvis the Guardians data store)?

Det skulle vara en folkbildande välgärning ty då alla kunna se vilka faktorer som förklarar relativa förändringar, man skulle kunna göra nya index och det skulle snabbt visa sig hur stor betydelse metodvalen har.

(Tack till Anders Sundell som skickade mig pdf-filer från Jönköpings-Posten)

Om JobbMalmö och korruptionsrisker i den kommunala arbetsmarknadspolitiken

I Sverige är den politiska samsynen att arbetslöshet inte ska bekämpas genom att låta löner falla, vare sig generellt eller när det gäller ungdomar/ingångslöner. Istället ska de arbetslösas produktivitet höjas genom en rad olika satsningar och åtgärder.

Man kan tycka att ansvaret för dessa borde ligga på staten/arbetsförmedlingen, men eftersom det är kommunerna som så småningom får kostnaden i form av försörjningsstöd händer det ofta att kommunen blandar sig i. Runt om i landet finns en rad olika konstruktioner för ändamålet. Ibland är kommunala bolag inblandade.

Ett problem är att denna typ av beslutsfattande - individuell bedömning från fall till fall - ställer stora krav på kompetens och opartiskhet i beslutsfattandet. Verksamheten skapar helt enkelt tillfällen då det är möjligt för kommunala makthavare att gynna sig själva eller sina närmast på skattebetalarnas bekostnad.

Även om det i 99 fall av 100 går fullständigt rätt till är det troligt att besluten i åtminstone något fall kan ifrågasättas. Det är problematiskt.

Idag publicerar Sydsvenskan ännu en artikel om JobbMalmö. Jens Mikkelsen och Olof Westerberg tycks onekligen ha hittat ett antal fall där opartiskheten kan ifrågasättas. Ett utdrag ur den senaste artikeln:

• Kvinnan som inte bodde i Malmö belastar enligt utredningen inte längre "arbetsmarknadsmedel". Men hon jobbar kvar i Malmö stad. Hennes lön är högre än normalt – och betalas av Malmös skattebetalare. Hon är granne med Jobb Malmös näst högsta chef, Saida Sokolovic. De har varit på handbollsresor, bland annat i Montenegro.
• Saida Sokolovics syster anställdes i Servicepatrullen februari 2012, utan stöd från Arbetsförmedlingen. Malmös skattebetalare fick stå för hela hennes lön.
• Saida Sokolovics svåger, systerns man, fick den 11 juni förra året en motsvarande anställning i Servicepatrullen.
• Saida Sokolovic är nära vän med den politiska sekreteraren Nihad Pasalic och hans fru. De har bland annat varit på skidsemester tillsammans. Pasalics fru fick ett jobb som inte var utannonserat.

Kan en verksamhet som JobbMalmös utformas så att den blir immun mot anklagelser om nepotism och vänskapskorruption? Det är svårt. Regelstyrning och transparens om vilka regler som gäller är en god början - men förmodligen inte tillräckligt.

Se även Lina Maria Ellegårds gästinlägg i frågan.

Gästinlägg om JobbMalmö

För första gången någonsin: Ett gästskrivet inlägg här på Berghs betraktelser.

Författare: Lina Maria Ellegård

Bakgrund: Sydsvenskans granskning av JobbMalmö

---

Läser i Sydsvenskan (19/4) att sambon till en högt uppsatt Malmöpolitiker genom ett telefonsamtal till högste chefen för kommunens program för arbetssökande, JobbMalmö, lyckats få praktik och senare anställning inom kommunen. Att kontakter är viktiga i arbetslivet är inget nytt. Icke desto mindre är händelsen stötande.

Initialt tänker jag att det som skaver i sammanhanget är att sambon genom sin kontakt har prioriterats över andra med samma behov, men utan kontakter. Det torde inte behöva påpekas att kommunens förvaltningar skall behandla alla invånare lika. Men det räcker inte att ange brist på likabehandling i serviceutövningen som motivering till varför händelsen ifråga är problematisk.

Låt oss säga att serviceutövningen var klanderfri, men att det vid en kartläggning av Malmös tjänstemän framgick att merparten kom från samma tre familjer. Exemplet synliggör att korruption kan frodas även om kommunens förvaltningar (t.ex. JobbMalmö) behandlar alla invånare lika i sin serviceutövning.  Kanske hade sambon till följd av sitt förhållande med en inflytelserik person förr eller senare anställts inom kommunen ändå. Detta alternativ tycks minst lika stötande som att JobbMalmö ger sambon företräde i kön. Samtidigt tycks det absurt att kräva att kommunen ska behandla alla invånare lika även vid anställningsförfaranden - självklart måste kompetens, något som skiljer sig mellan invånarna, vara avgörande.

Som ekonom kan jag dessutom inte låta bli att fundera på effektiv användning av skattekronorna; att anställningsprocessen inte drar ut i det oändliga har ur den synvinkeln också ett värde. Att använda sig av kontakter är som bekant ett effektivt sätt att korta anställningsprocessen, förvisso till priset av att vissa kvalificerade kandidater aldrig får chansen att visa vad de går för.

Även här bjuder Sydsvenskans granskning av JobbMalmö på ett illustrerande fall. Partnern till en annan politiker har nämligen anställts som arbetsmarknadssekreterare, utan att anställningen varit formellt utlyst och med fel högskoleutbildning. Sannolikt är arbetet av den karaktären att partnern (liksom sambon ovan) kan göra ett bra jobb utan exakt "rätt" utbildning. Icke desto mindre är det problematiskt att hon rekryterats vid sidan av en vanlig anställningsprocedur.

Jag drar mig till minnes hur jag själv via kontakter en gång rekryterades som handläggare till en numera statlig myndighet. Extra intressant i sammanhanget är hur jag senare, då en kort arbetstopp uppstod, tipsade arbetsgivaren om ett antal bekanta som för närvarande sökte arbete.

Alla anställdes, vilket ur ett korruptionsperspektiv måste anses lika problematiskt som fallet ovan. Samtidigt gällde det ett antal månadslånga anställningar, med en arbetsuppgift som i princip hade kunnat utföras av en dator; ur ett effektivitetsperspektiv hade det varit huvudlöst att dra igång en omständlig rekryteringsprocess för att tillsätta tjänsterna.

Slutsatsen av det hela är dock inte att jag (och min f.d. arbetsgivare) gjorde rätt, utan att offentliga organisationer bör ha ramavtal med bemanningsföretag för att med kort varsel kunna klara arbetstoppar inom områden med låga till medelhöga kvalifikationskrav. Förekomsten av t.ex. vikariepooler inom förskolan och skolan är ett liknande sätt att lösa problemet på. Givet de nu avslöjade fallen tycks det dock finnas fler verksamheter som är i behov av pooler.

För arbeten med höga kvalifikationskrav bör istället längre anställningsprocesser accepteras, för att sökandet efter rätt person ska kunna ske på ett rättssäkert vis. (Ja, skillnaden är att mer komplicerade arbetsuppgifter betingar ett högre värde. En längre rekryteringsprocess kan därför vara motiverad ur ett effektivitetsperspektiv.)  Undviker ändå kommunen/myndigheten att utlysa tjänsten, som fallet med JobbMalmös arbetsmarknadssekreterare, återstår kanske bara att vi medborgare tackar och uppmuntrar journalister som Jens Mikkelsen och Olof Westerberg, vars arbete gör det mer obekvämt för kommunala aktörer att utnyttja sina positioner.

Lina Maria Ellegård