Vad vi lär av Reinhart&Rogoff-misstagen

I korthet: Reinharts och Rogoffs (2010) kända resultat, att länder med offentlig skuld över 90 procent av BNP har markant lägre ekonomisk tillväxt, har visat sig bero på beräkningsfel, varav åtminstone ett – utelämnandet av fem länder i början av alfabetet – anses tämligen pinsamt.

För mer bakgrund, se WSJ, CEPR, The Monkey Cage – och Ekonomistas.

Vad vi inte lär av detta:

1. Hur viktigt det är med peer review.

Många har pekat på att studien kom i maj-numret av American Economic Review, dvs numret där papper från den största nationalekonomiska konferensen publiceras utan den vanliga granskningen. Det stämmer, men sanningen är att liknande fel mycket väl skulle kunna finnas i de bästa tidskrifterna.

2. Att man inte ska använda excel

Det har fnissats en del åt att R&R använde Excel för sina beräkningar. Ett program som stata skulle förvisso inte glömt bort fem länder i början på alfabetet, men det kan bli minst lika tokigt när forskare inte riktigt vet exakt vad ett stata-kommande gör. Excel är ett utmärkt program – använt på rätt sätt.

3. Att det vetenskapliga stödet för besparingar i högt skuldsatta länder har fallit

Oavsett hur man tolkar forskningsläget i frågan torde just R&Rs spela ganska liten roll på marginalen, i synnerhet då det är troligt att kausaliteten går från ekonomiska problem till hög skuldsättning, snarare än omvänt. Tillväxteffekten av skuldsättning torde bero på vad skulden finansierar.

Så vad lär vi oss?

Jag tycker mig ha fått vatten på tre av mina favoritkvarnar…

1. Var skeptisk till ateoretisk, datadriven makroekonomi.

Förenklingar och tumregler har förvisso ett värde genom att skapa struktur och begriplighet även för sådant vi inte fullt ut förstår. Om det vore en slående robust regularitet att skuldsättning över just 90% skapar tillväxtproblem vore det självfallet suggestivt. Men så tycks inte vara fallet den här gången

2. Uppmuntra – och genomför – replikationsstudier!

Felet upptäcktes för att studenter fick i uppgift att replikera ett känt forskningsresultat i utbildningssyfte. Det är en utmärkt undervisningsmetod som med betydande sannolikhet kan göra studenterna berömda.

3. Lämna ut data så att andra kan granska resultaten.

Som Victoria Stodden konstaterar:

… if Reinhold and Rogoff had been in the habit of making their data and code available so that their results were reproducible, they would have caught such errors themselves before publication.

Krönika om konsulter som säljer till offentlig sektor

Skrev en krönika i mars kring ett intressant ämne: Konsulter som säljer till offentlig sektor. Här i DT. Slutet:

När konsulter säljer tjänster till det privata näringslivet, vet de att betalningen ytterst kommer från företagets intäkter. Onödigt dyra och ineffektiva konsulttjänster drar ned företagets lönsamhet.
Den offentliga sektorn betalar däremot med skattemedel. Konkursrisken är i praktiken noll.
Dessutom hanterar den offentliga sektorn miljardbelopp årligen, vilket gör att även betydande konsultarvoden ter sig jämförelsevis små. En debattartikel för 150 000 är väl inte mycket jämfört med Arbetsförmedlingens totala budget på 37 miljarder kronor? Förvisso inte. Men är det inte ganska mycket för en debattartikel?
Det visar sig vara en svårbesvarad fråga. Konsultföretagens webbsidor hyser hisnande formuleringar och snygga bilder på de anställda, men de saknar en liten detalj som är nog så viktig för att konkurrensen ska fungera: priser.

Byråerna menar såklart att de säljer komplexa produkter som skräddarsys efter varje kunds unika situation och behov.
Men som alla erfarna konsumenter vet är det just när det är misstänkt svårt att göra prisjämförelser som det gäller att vara vaksam mot risken att betala överpris.
Det borde alla som köper konsulttjänster för skattemedel också veta.

I Eskilstunakuriren fick krönikan mothugg av Patrik Svensson, presschef på Arbetsförmedlingen. I sin helhet:

Arbetsförmedlingen skriver i princip alltid sina egna debattartiklar.
Vi har den kompetensen på kommunikationsavdelningen.
Ibland får vi dock större uppdrag, där det tillfälligt blir nödvändigt att komplettera med upphandlade tjänster.
Det Andreas Bergh syftade på (i Gästkrönika 15/3) var just en del sådana insatser som upphandlades i samband med en kampanj där Arbetsförmedlingen lyfte fram problematiken med generationsväxlingen och behovet av arbetskraft kommande år.
Det vi betalade för var inte bara en debattartikel, utan ett koncept bestående av budskap och argumentation.
Debattartikelns delar användes som underlag till olika aktiviteter kopplade till kampanjen.

Svaret illustrerar min poäng: Eftersom firmorna tar betalt för skräddarsydda koncept, blir det svårt att göra prisjämförelser och lätt för firmorna att ta bra betalt.

Om Malmökommissionen – del 1

Malmökommissionen har alltså lämnat slutrapport. Här rapporterar Sydsvenskan om förslagen. Ska något positivt lyftas fram tycks förslagen åtminstone vara mer konkreta än framtidskommissionens.

Så här beskriver Sydsvenskan förutsättningarna:

Utgångsläget var att Malmö redan är bra på både ekologisk och ekonomisk hållbarhet, men saknar motsvarande framgångar när det gäller social hållbarhet.

Varningsklockor ringer. Kan verkligen ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet separeras på detta sätt? Min erfarenhet är tyvärr att de som gör denna uppdelning ofta vill kunna föreslå åtgärder och reformer inom det sociala (eller ekologiska) utan att hämmas av funderingar kring vad dessa reformer kostar. Det lugnar inte heller att kommissionen arbetat under förutsättningen att Malmö redan “är bra på … ekonomisk hållbarhet”.

En annan varningsklocka ringde när kommissionen bjöd in Sir Michael Marmot, med väntad effekt på nyhetsrapporteringen:

Världsledande forskare som visat att ens plats i den sociala hierarkin hänger ihop med hur länge man lever. Till exempel lever Oscarsvinnare i genomsnitt fyra år längre än någon som bara nominerats.

Påståendet om Oscarsvinnare är orimligt och har visat sig vara felaktigt (forskningsartikel, förklaring). Marmots bok Statussyndromet är förvisso betydligt bättre än Jämlikhetsanden.

Kommissionens sammansättning signallerar inte någon större bredd, varken ideologiskt eller ämnesmässigt:

Ordförande: Sven-Olof Isacsson, professor emeritus i socialmedicin, Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus.

Kommissionärer

Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och Polishögskolan i Stockholm.

Eva Engqvist, vice rektor Malmö högskola.

Ulf Gerdtham, professor i hälsoekonomi, Lunds Universitet och Skånes universitetssjukhus.

Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i Malmö, verksamhetschef för kunskapscentrum för barnhälsovård i Region Skåne.

Annelie Larsson, chef för sociala resursförvaltningen Malmö stad.

Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör Malmö stad.

Kerstin Larsson, chef för forskning och utveckling inom skola och utbildning, Malmö stad.

Katarina Pelin, miljödirektör Malmö stad.

Sven Persson, professor i pedagogik, lärarutbildningen Malmö högskola.

Maria Rosvall, docent och överläkare i socialmedicin, Lunds universitet.

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö högskola.

Mikael Stigendal, lektor i sociologi, Malmö högskola.

Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, verksam vid Chess (Centre for Health Equity Studies), Karolinska institutet och Stockholms universitet.

Per-Olof Östergren, professor och överläkare i socialmedicin och global hälsa, Lunds universitet.

Ämnesmässigt är det socialmedicin, sociologi och socialt arbete som dominerar. När förslagen kom, var de väl ungefär som väntat.

Här kan hela rapporten läsas. Hittills har jag bara läst sammanfattningen. Återkommer!

Privata vinster, socialiserade förluster.

Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem i DI ang Cypern-krisen:

Om du tar på dig risker, då måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem, då borde du inte ha tagit dem från början … processen där regeringar och skattebetalarna tar kostnaderna måste få ett slut

Ett rimligt uttalande, kan tyckas. Men han fick backa från tanken att detta skulle vara en generell princip, då uttalandet enligt DI skapade “rabalder på marknaderna“

Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går … han sa inte att det var en mall eller att det skulle komma att bli en mall

Den generella princip som gäller istället är väl den numera vanliga: privata vinster, socialiserade förluster.

(Även i Affärsvärlden)

Rostila svarar

Rostila svarar idag. Hälsoutvecklingen nämns inte med ett ord. Den minskade tilliten vill han styrka med SOM-data:

andelen ”höglitare” [har] minskat i den ekonomiska krisens kölvatten alltsedan 1996 (från 58 procent 1996 till 54 procent 2009)

Jag skulle inte dra några enorma växlar på detta, i synnerhet inte då 1996 var några år efter 90-talskrisen, och 2009 var mitt i finanskrisen. Och mycket riktigt:

Enligt SOM var andelen så kallade höglitare mycket riktigt 54 procent 2009, 4 procentenheter lägre än 1996. Men andelen höglitare 2010 var 57%. (Tack Daniel som kollade upp detta)

Möjligen kan jag ge Rostila lite hjälp: Om jag minns rätt har detaljerade analyser av SOM-data (?) gett vid handen att eventuella tendenser till minskad tillit i Sverige finns hos unga födda efter 1985, men eftersom tilliten tenderar öka med åldern vet vi fortfarande hur det slutar. (Vet någon var jag läst detta?)

I övrigt vill jag tipsa intresserade om några artiklar som hur orsakssambanden kan tänkas gå:

Tillsammans med Christian Bjørnskov har jag en artikel med den förhoppningsvis självförklarande rubriken “Historical Trust Levels Predict the Current Size of the Welfare State”.

Bjørnskov, C., & Svendsen, G. (2012) har därefter bekräftat sambandet med en annan typ av identifikationsmetod. Ur deras abstract:

… One missing link in explaining the long-run sustainability of such comprehensive welfare states could be the already-existing stock of trust. Indeed, our cross-country results suggest that trust determines the size of welfare states as well as three features that are arguably necessary for their preservation: high levels of political confidence, strong legal institutions protecting private property rights, and low levels of bureaucratic corruption.

Slutligen finns Yip et al (2007) som försöker separera effekten av tillit från effekten av socialt kapital (att ha vänner och vara med i olika organisationer):

We further find that trust affects health and well-being through pathways of social network and support. In contrast, there is little statistical association or consistent pattern between structural social capital (organizational membership) and the outcome variables.

Resultatet tyder således på att sambandet mellan organisationsmedlemskap och hälsa är spuriöst, dvs att båda drivs av den bakomliggande attityden tillit.

Avslutningsvis:

Som framgått är forskningen i högsta grad aktiv, och alla angreppssätt (teori, mikrodata, makrodata) har sina nackdelar. Jag rekommenderar alla att fundera kring vilka mekanismer som skulle kunna förklara olika samband, och beakta även sådan empiri som inte bekräftar ens förförståelse.

Och apropå förförståelse tycks många tro att om man jobbar på IFN är man köpt av svenskt näringsliv och därför vill smutskasta den svenska välfärdsstaten. I själva verket har jag blivit mer positiv till den svenska välfärdsstaten sedan jag disputerade 2003 )och jag var ganska positiv redan då). Jag har dock också blivit mer skeptisk till att rekommendera andra länder att göra likadant.

Referenser:

Bergh, A., & Bjørnskov, C. (2011). Historical trust levels predict the current size if the welfare state. Kyklos, 64, 1-19.

Bjørnskov, C., & Svendsen, G. (2012). Does social trust determine the size of the welfare state? Evidence using historical identification. Public Choice, 1-18.

Yip, W., Subramanian, S. V., Andrew, D. M., Dominic, T. S. L., Jian, W., & Ichiro, K. Does social capital enhance health and well-being? Evidence from rural China. 2007. Social Science & Medicine, 64, 35-49.

Ökar klyftorna mer i Sverige än i andra länder?

Det är välkänt att Sverige runt 1980 hade västvärldens kanske mest sammanpressade inkomstfördelning. Det är också välkänt att inkomstspridningen sedan dess ökat i de flesta länder, så även i Sverige.

Däremot hör man lite olika bud om huruvida inkomstspridningen ökat mer i Sverige än i andra länder, eller om Sverige har behållit sin relativa position som det mest jämlika landet.

Detta reser två frågor: Varför hörs det olika bud om något som är ganska enkelt att kolla upp? Och varför har jag inte brytt mig om att kolla upp det förrän nu? Nåväl, bättre sent än aldrig.

Först, siffror från OECD, Gini för disponibel inkomst i hela befolkningen i mitten på 80-, 90- och 00-talet (detta är OECDs sätt att redovisa siffrorna) sorterade så att vi ser de fem länder med lägst ojämlikhet:

	mid-80s		mid-90s		mid-00s
Sweden	0,198	Sweden	0,211	Denmark	0,232
Finland	0,209	Denmark	0,215	Sweden	0,234
Denmark	0,221	Finland	0,218	Finland	0,254
Norway	0,222	Austria	0,238	Luxembourg	0,258
Austria	0,236	Norway	0,243	Austria	0,265

Ojämlikheten ökar, men jämfört med andra länder håller Sverige ställningen. Jag skulle inte dra några större växlar på att Danmark går om med hjälp av tredjedecimalen.

Men vad har hänt de senaste åren? OECD har inte årsdata, men det har Eurostat/SCB (excel-ark). Samma Gini-koefficient, men nu alltså topp-5 inom EU27 för åren 2008-2011:

	2008		2009		2010		2011
Slovenien	23,4	Slovenien	22,7	Slovenien	23,8	Slovenien	23,8
Slovakien	23,7	Ungern	24,7	Ungern	24,1	Sverige	24,4
Sverige	24	Slovakien	24,8	Sverige	24,1	Tjeckien	25,2
Tjeckien	24,7	Sverige	24,8	Tjeckien	24,9	Slovakien	25,7
Danmark	25,1	Tjeckien	25,1	Finland	25,4	Finland	25,8

Ingen direkt alarmerande utveckling där heller. Det är naturligtvis vanskligt att göra rangordningar mellan länder när skillnaderna mellan länderna är så små som de är – och just detta är poängen: Den som hävdar att klyftorna ökar snabbare i Sverige än i andra länder har i vart inget stöd i det vanligaste ojämlikhetsmåttet hos de vanligaste datakällorna och när Sverige jämförs med EU och OECD.

Kvalitetsjournalistik i Svenskan om Bitcoin.

Här.

Revansch för virtuell valuta

Minns ni Bitcoin, den virtuella valuta som var på tapeten för ett par år sedan? Efter den initiala hajpen kring de digitala pengarna har de haft en skakig resa.

Efter toppvärderingen på 32 dollar i juni 2011 rasade kursen till katastrofala 2 dollar i november samma år. Bye bye Bitcoin. Nu ser det dock ut som världens Bitcoin-investerare kan dra en suck av lättnad – de monetära anarkisternas favoritvaluta har tagit revansch och handlas idag på nivåer över 33 dollar.

Japp, det var hela artikeln.

Jämställdhetsbonusen

Från Försäkringskassan:

De dagarna som ni tar ut dubbeldagar ger inte rätt till jämställdhetsbonus.

Det är alltså inte jämställdhet när två föräldrar samtidigt hjälps åt att ta hand om sitt barn. Men det ger jämställdhetsbonus om den ena först är hemma ensam, och sedan den andre (också ensam).

Sedan hjälper FK såklart till med att att genomskåda systemet:

Det innebär att det för föräldrar som har tvillingar kan det vara mer fördelaktigt att ta ut föräldrapenning för varsitt barn istället för att ta ut dubbeldagar.

Den svenska arbetsmarknaden fångad i en forumtråd

Den här tråden på familjeliv.se säger en hel del om den svenska arbetsmarknadspolitikens misslyckande. Den inledande frågan lyder:

Min man är arbetslös för första gången och går just nu på a-kassa. Då han hatar att vara arbetslös sökte han alla jobb som var möjliga, oavsett om han ville ha dom eller ej. Var nu på intervju och fick ett jobb. Fick dock veta att lönen var på 100 kr/h. Vi fick en chock. Hans tidigare arbeten har alltid gett ca 16.000 efter skatt. Det här är inte en lön vi kan överleva på. Han får ut bra mycket mer än så på a-kassan, plus att han då är hemma med vår dotter vilket ger lägre dagistaxa, ingen bensinkostnad, lägre matkostnad och mycket lägre värmekostnad då han eldar i kaminen hela dagarna. När han nu börjar jobba kommer värmekostnaden stiga med flera tusenlappar per månad (vi har el-uppvärmning). Det här är definitivt inte hållbart. Hade vi vetat lönen tidigare hade han aldrig sökt jobbet. Dessutom gör den dåliga lönnen att jag inte kan gå ner i tid på mitt jobb, vilket gör att vår dotter på 1,5 år måste gå mer än heltid på dagis då vi har långa restider. Får man säga nej till ett jobb eller förlorar man a-kassan då?

Nyckelord: Incitament, marginaleffekter, topping-up, transparens, godtycke, informationsasymmetrier och, naturligtvis, arbetsutbudets korsinkomstelasticitet.

På slutet dyker även upp ett resonemang om normer:

Om han kör en fuling, d.v.s. säger till ams att det var arbetsgivaren som drog sig ur, och därmed fortsätter få ersättning, vad är det värsta som då kan hända?

Esping-Andersen om välfärdsstaten

Inledningen till The Welfare State and Redistribution av Gosta Esping-Andersen and John Myles:

Because it taxes and spends, the welfare state is by definition redistributive, but this does not automatically entail that it creates more equality. A quick historical glance at social reform will dispel of any notion that the welfare state was pursued for egalitarian reasons. Its foundations were typically laid by conservative reformers who, like Bismarck, sought primarily to reproduce, rather than to alter, prevailing social hierarchies.

Läs hela pappret här.

Om Zarembas artikel och likheten mellan sjukhus och universitet

Zaremba har tagit till orda – mångorda skulle man kunna säga – om läget i vården. Det är befriande att läsa en text om New Public Management skriven av någon som insett att de absurditeter som beskrivs har mer med planekonomi att göra än med den gängse syndabocken nyliberalism.

Ett exempel:

Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter [eftersom ett politiskt beslut fattats om att husläkarna med vite om de inte lyfter luren inom 1,5 minut] Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår.

Zaremba anspelar skickligt och raljant på den enkla insikten att man får vad man betalar för, och följaktligen spelar internpriserna stor roll för verksamheten:

Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod.

Det obehagliga som antyds mellan raderna inses genom att jämföra med motsvarande fenomen inom högskolan:

När lärosäten betalas utifrån antal studenter som antas och hur många som tar sina poäng, kommer många att antas och det blir lätt att ta sina poäng. Studenternas kunskaper mäts emellertid inte.

Naturligtvis står det inte så i något policydokument, och naturligtvis stretar många lärare emot. Men andra följer minsta motståndets lag, och någon slutar i protest (som Dennis Töllborg gjorde här.) Fenomenet har diskuterats tidigare (här och  och här).

Det obehagliga med Zarembas artikel, är parallellen mellan universitetet och sjukhuset:

Det enklaste sättet för ett lärosäte att bli av med en strulig och jobbig student, är att godkänna henom. Det enklaste sättet för ett sjukhus…

McKay om EMU år 1999

1999 publicerades en artikel av statsvetaren David McKay, som (enkelt uttryckt) redogjorde för vad nationalekonomer ansåg krävas för att en gemensam valuta skulle fungera, och kopplade ihop detta med statsvetenskaplig forskning som sade att  det kommer inte att hända, med mindre än att det uppstår en enorm legitimitetskris.

Abstract:

This article synthesizes a large body of work in applied economics on the likely effects of European Monetary Union with an established literature in political science on the political sustainability of intervention by central or federal authorities in the economies of diverse nations, states or regions. Three possible economic scenarios resulting from EMU are identified - fiscal centralization, monetary discipline and loose money. The greatly enhanced central role implied by the first two would be difficult to legitimize in the context of the absence of a European citizen identity or party system. Historical precedent suggests that, in democracies, both central redistribution in social spending and retrenchment of established social programmes are facilitated by jurisdiction-wide political parties. The loose money scenario, while viable in most member states, would be unlikely to be acceptable in Germany. The article concludes, therefore, that all three scenarios most often predicted by the economics literature carry with them a risk that they will be difficult to sustain politically.

Det låter onekligen som en insiktsfull artikel. Kanske ångrar författaren att han lade in en typisk brasklapp på slutet:

But the purpose  of  this  article has  not been  to  demonstrate that EMU  is  politically doomed. It  has been, rather,  to show that  all of the scenarios most often predicted by  economists  hold with  them  serious risks that they will  not be  considered legitimate by  the mass publics  of  the European Union.

En annan möjlighet är dock att McKay om några år är ganska glad att brasklappen lades in. Vilket påminner mig om att våren blir spännande…

Källa: McKay, D. (1999). The Political Sustainability of European Monetary Union. British Journal of Political Science, 29, 463-485.