Om löne- och vinstandelen i ekonomin.

Tänkte lägga en liten del av söndagskvällen på att leta fram vad olika källor säger om löneandel vs vinstandel i den svenska ekonomi. Hittade snabbt detta utmärkta inlägg av Erik Bengtsson, doktorand i ekonomisk historia. Intressant nog skrevs det i augusti förra året, och uppdaterades nyligen med den här bilden (från 2002):

För att komplettera med vad som hänt sedan dess, kan man kika på den här excel-filen från konjunkturinstitutet och få följande uppgifter rörande “Justerad vinstandel exklusive små- och fritidshus”

1993: 34,4 procent

2003: 30,7 procent

2012: 31,6 procent

Studeras endast tillverkningsindustrin, finns den här serien från Edvinsson, R., 2005: Growth, Accumulation, Crisis: With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000. Kurvan är intressant:

Vinstkvot (%), svensk tillverkningsindustri

Således: Kikar man bara på tillverkningsindustrin och börjar serien i mitten av 1970-talet, ser det onekligen ut som att vinstandelen ökat kraftigt.

Med tanke på hur det var ställt i svensk tillverkningsindustri på 1970-talet, kan man mycket väl argumentera för att detta är något både ägare och anställda kan glädjas över.

Update on 18 feb 2013, kl 21:45 by bergh

...och alla som läst makro för John Hassler har förmodligen sett denna bild (blir större vid klick):

Om skatters incidens

Här gör Mike Konczal en enkel men viktig poäng: Eftersom bördan av en skatt i slutändan inte nödvändigtvis drabbar den som formellt åläggs att betala skatten, finns det heller inget som säger att den gruppen gynnas av en skattesänkning:

Economists love to tell people that who pays a tax is independent of who Congress wants to pay it. The "Tax These Evil Corporations Act" might fall entirely on people buying stuff from those firms instead of their shareholders[…] But suddenly when the tax is a tax credit, specifically an earned income tax credit, that tax magically goes exactly where Congress wants it to go

Konczal hänvisar sedan till Jesse Rothstein och konstaterar:

Jesse Rothstein did an estimate finding that for every dollar of EITC, a worker's wage only goes up 73 cents. That's a big capture by employers.

Orden “big” och “capture” förefaller mindre väl valda: Det är ju alltså som huvudregel fallet att skatter och skattesänkningar i jämvikt bärs tillsammans av köpare och säljare. (Finns en motsvarande siffra för jobbskatteavdraget i Sverige?)

Krugman menar att resonemanget talar för att kombinationen av EITC och minimilön gör EITC mer träffsäkert som stöd till låginkomsttagare, eftersom en minimilön hindrar arbetsgivare från att reagera på EITC med att sänka lönen.

Intuitionen för resonemanget förklaras dock bäst en bit ned i kommentarstråden på marginalrevolution.com:

It has occurred to me that the EITC without a minimum wage would be problematic. What would eventually happen would be a de facto collusion between employers and employees. There would be ‘phoney baloney’ jobs that paid very little but where the working conditions were relaxed, pleasant and undemanding. Because of the job would qualify them for the EITC, the employees wouldn’t care that they were being paid peanuts (and, in fact, they would prefer it to a higher-paid, but more stressful position), and employers, in turn, wouldn’t care that their employees had low productivity because they cost so little.

Om debatten Norberg & Segerfeldt vs Sanandaji och vad Borjas artikel egentligen handlar om

Nu finns en lång slutreplik från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt på migro.se. Det är högst berömvärt att de fortsätter argumentera i sak, citerar och anger källa. Debatten är fortfarande en diskussion om vad olika auktoriteter tycker om invandring. Det är synd, men begripligt eftersom Tino Sanandajis DN-artikel byggde just på att hänvisa till tre auktoriteter: Borjas, Ekberg och Mankiw. Av dessa tre anses nog Borjas vara den mest migrationsskeptiska.

Borjas uppsats "The Economic Benefits from Immigration" finns här i sin helhet, och diskuterar invandring till USA. Precis som jag resonerade här, menar Borjas att det finns teoretiska skäl att vänta sig en vinst av invandring, men den är svår att beräkna och diverse stelheter gör vinsten mindre än vad den skulle kunna vara. Sålunda lyder det omdiskuterade citatet:

”Because the immigration surplus is only on the order of $6 billion, however, it is evident that [*] the net economic benefits from immigration are very small, and could even be negative.”

N & S påpekar att Sanandaji börjar citera vid asterisken, så att begreppet immigration surplus inte kommer med. Det är så klart viktigt för läsaren, men minst lika viktigt för att kunna värdera relevansen av Borjas i debatten är följande:

Borjas resonerar om invandringens konsekvenser utifrån en enstaka mekanism och hans kalkyl är avsedd att vara mycket ungefärlig. På sid 5 står att läsa:

This paper uses a simple economic framework to describe how natives benefit from immigration, provides a back-of-the-envelope calculation of these benefits, and suggests the parameters of an immigration policy that would maximize the economic benefits. The discussion indicates that natives do benefit from immigration mainly because of production complementarities between immigrant workers and other factors of production, and that these benefits are larger when immigrants are sufficiently "different" from the stock of native productive inputs.

I borjas modell skapar invandrare fördelar för natives just genom att de tillåts påverka lönefördelningen. Således konstaterar han (s. 10-11)

Ironically, even though the debate over immigration policy views the possibility that immigrants lower the wage of native workers as a harmful consequence of immigration, the economic benefits from immigration arise only when immigrants do lower the wage of native workers.

Således: Borjas artikel är inget försök att beräkna de samlade ekonomiska effekterna av invandring. Den pekar ut en av många effekter och säger att den sannolikt är positiv men liten i USA.

Avslutningsvis tycks N & S hålla med mig om att åberopandet av olika auktoriteter i debatten inte är bästa sättet att föra densamma framåt:

Hur vi får upp förvärvsfrekvensen [bland utlandsfödda i Sverige] är vad vi egentligen borde diskutera, och vad vi ägnar ett kapitel åt att diskutera i vår bok. I den diskussionen verkar Tino Sanandaji inte vilja bidra med något annat än påståendet att det inte går.

Rodrik i dagens arena

Dagens Arena har intervjuat Dani Rodrik. Jag håller inte med om allt, och man kan ana att intervjuaren vill betona Rodriks vänsteråsikter (rubriken är minst sagt tillspetsad), men han är bitvis mycket klok och avsevärt mer nyanserad och resonerande än Paul Krugman, som annars brukar vara den svenska vänsterns nationalekonomislagträ.

Vad borde ekonomerna förbättra?
– Ekonomutbildningens tyngdpunkt på matematik och på teknik avleder uppmärksamheten från betydelsen av historia, politik och institutioner. De flesta ekonomer som precis har doktorerat kan ingenting om ekonomisk historia och besitter mycket liten kunskap om institutioner. Det här är ett mycket stort misslyckande. En av anledningarna till att mina åsikter skiljer sig från mina kollegors tror jag beror på att jag kom till ekonomin från statsvetenskapen och inte från ingenjörs- eller matematiksidan, vilket i dag är en mycket vanligare bakgrund

The Guardian crowdsourcar granskandet av makthavare

Tidningen The Guardian har gjort ett intressant bidrag till korruptionsbekämpningen och granskandet av Storbritanniens makthavare genom tillgängliggörandet av en stor mängd data, exempelvis om parlamentsledamöternas expenser. Många vinner på detta:

The Guardian tillhandahåller en kollektiv vara, men vinner good-will, publicitet, web-trafik och läsare.

Vem som helst kan studera data, och även om de flesta inte gör ett skvatt, kan den hugade upptäcka en hel del – The Guardian själv föregår med gott exempel.

Makthavarna vet att vad de gör med skattemedel kan komma att granskas, vilket torde ha ganska stor effekt på normer och beteende.

Den politiska debatten blir mer informerad.

Dessutom kan studenter i alla möjliga ämnen hitta en hel del kul att skriva uppsats om i data om MPs expenses (google spread-sheet)

Tillåt mig att föreslå några komparativa ansatser för hugade studenter:

• Hur skiljer sig expenserna – totalt och hur de fördelas – mellan parti, kön och valkrets?
• Finns det en alfabetseffekt? (Hypotes: de med efternamn tidigt i alfabetet är kaxigare, och gör av med mer)
• Korrelerar expenser med politisk aktivitetsnivå (The Guardian har data på detta också)
• Hur korrelerar expenser med sannolikheten att bli återvald?

En intressant effekt av västvärldens expansiva penningpolitik

Här är ett hisnande exempel på en rad ekonomiska fenomen, såsom oavsiktliga konsekvenser av politik, utbud och efterfrågan, institutioners betydelse och globalisering:

Västvärldens expansiva penningpolitik efter finanskrisen leder till ökat våld i Afrika.

Är det inte uppenbart hur?

1. Ökat utbud av pengar (genom sänkta styrräntor, lån, bailouts och kvantitativa lättnader) skapar förväntningar om minskat penningvärde.

2. Marknadsaktörer vill skydda sig mot denna värdeminskning och byter ut dollar och euro mot något som uppfattas säkrare: Guld.

3. Efterfrågan på guld ökar och priset drivs upp. (exempel)

4. Ökat pris på guld gör alla med guld rikare och gör guld mer eftertraktat.

5. Ökat guldpris är inget problem i samhällen med fungerande institutioner (i synnerhet fungerande äganderätter). I samhällen där motsatsen gäller, och det dessutom finns gott om guld, förvärras fenomenet "resource curse" som innebär att existensen av värdefulla naturresurser skapar bråk och konflikter snarare än välstånd. 

Och således kan vi nu läsa:

Gold Drives Congo Conflict, Says Report … As the price of gold has hit record levels over the past five years, new gold mines filled with child miners as young as 8 years old have sprung up in Congo, and armed groups are fighting over mines and trading routes

Fritt fram att skriva pappret "Unintended consequences of monetary policy" således!

Varför måste expansiv penningpolitik vara så krånglig?

Det reses fortfarande krav på expansiv penningpolitik i syfte att stimulera ekonomin. Men om expansiv penningpolitik verkligen fungerar, varför måste den ske så krångligt? Varför släpper man inte bara ner pengar med helikopter?

Frågan kan tyckas bisarr, men “helicopter money” är en term som förekommer ofta inom makroekonomin. Makroekonomen Simon Wren-Lewis resonerade exempelvis nyligen kring frågan frågan på sin blogg:

It reflects an understandable view that it would be better to print money and give it to consumers who would spend it (helicopter money), rather than using it to buy government debt (QE) which may reduce long term interest rates which may help stimulate the economy. The second route has been tried and has not been that successful, so why not try the first route?

Efter lite resonerande kommer Wren-Lewis fram till att det vore bättre att trycka pengar och låta staten använda dessa till expansiv finanspolitik. “Bättre” kan väl diskuteras, men det vore onekligen enklare. Så varför bygger den expansiva penningpolitiken oftast på transaktioner mellan centralbanken och några utvalda privata affärsbanker? Wren-Lewis har inget svar, men det har Richard E. Wagner i sin artikel Central Banking and the FED: A Public Choice Perspective. Hans argument går ut på följande: Eftersom det skulle vara lätt att öka penningmängden på ett fördelningsneutralt sätt, tyder det faktum att man valt att inte använda detta enkla sätt, på att syftet med den komplexa proceduren är att undvika fördelningsneutralitet, dvs åstadkomma en real omfördelning.

Consider, for instance, a distributionally neutral increase in the stock of fiat money. Such an increase would be one in which each person’s nominal money balance increased by the same percentage. In these days of computerization it would be relatively easyto implement this approach to monetary expansion. Each depositor’s commercial bank account simply would be credited by
the desired percentage growth rate. …

Det behövs med andra ord inga helikoptrar, expansiv penningpolitik skulle kunna innebära att behållningen på allas lönekonton multipliceras med ett tal större än ett. Varför kan inte penningpolitik vara så enkel?

Wagners svar går ut på att eftersom ingen gynnas mer än någon annan av en sådan politik (i varje fall ungefär) kommer ingen att vara särskilt intresserad av att det ska gå till på det viset:

Monetary expansion, therefore, would take place in such a way that distributes the new money in proportion toexisting money balances. … But monetary expansion does not take place in this manner. … In this neutral expansionary process, the taxes that people pay through inflation are equal to the gains they experience as inflators. But there is no point to such a process of inflation;
there would be no demand for such an institutional format,

Wagners svar på rubrikfrågan är således att expansiv penningpolitik måste vara krånglig just för att den inte ökar allas penningmängd lika mycket.

(När jag själv läste makro – på forskarnivå! – föreslog föreläsarna att vi skulle tänka på expansiv penningpolitik som att alla vaknar och hittar pengar under huvudkudden.)

Är fri migration förenlig med generell välfärdsstat, och vad bör prioriteras om det finns en konflikt?

En fråga som ofta får folk att tänka, och där svaren inte följer den vanliga skiljelinjen mellan höger och vänster, är följande:

Givet att det finns en konflikt mellan fri in- och utvandring och generell välfärdsstat, vad bör prioriteras?

Folk som får frågan skiljer sig åt inte bara genom svaren, utan också i synen på den i frågan givna restriktionen: Vissa menar att det är självklart att det finns en konflikt mellan välfärdsstat och fri migration, men inte alla.

Vari består den eventuella konflikten? Om en välfärdsstat är konstruerad så att det är lätt att få ut mer i förmåner än vad man betalat i skatt, samtidigt som det är fritt fram för alla på hela jorden att flytta till landet med välfärdsstaten och erhålla förmåner, riskerar välfärdsstaten en ekonomisk kollaps. Den kan förhindras på tre sätt:

1. Att begränsa människors möjlighet att flytta till välfärdsstaten

2. Att tillåta människor att flytta till landet med välfärdsstaten, men begränsa deras rätt att erhålla förmåner. (Det kan då diskuteras om välfärdsstaten bör kallas generell).

3. Genom att konstruera välfärdsstaten så att den är förenlig med fri migration.

Alternativ 1 innebär att människor med våld hålls borta från välfärdsstaten. Ofta räcker det naturligtvis med hot om våld, men för att hoten ska vara trovärdiga måste våld stundom faktiskt utövas.

Alternativ 2 förespråkas av många liberalt sinnade: Låt folk komma så länge de kan försörja sig själva. I praktiken är alternativet svårt att implementera: Ska de som kommer inte få sjukvård vid behov? Ska deras barn inte få gå skola? Om man hade ett jobb men blir arbetslös, måste man åka tillbaks då?

Mitt svar är därför alternativ 3. Jag vill inte ha en välfärdsstat som bygger på att de som fötts någon annanstans med våld hålls borta från välfärdsstatens trygghetssystem.

Jag lutar dock också åt att välfärdsstat och fri migration är mer förenliga än vad debatten ofta utgår ifrån. För att vara ekonomiskt hållbar utan migration måste en välfärdsstat i Sverige gå ihop för alla som är födda och lever i Sverige. Om det är möjligt, vilket det tycks vara, finns det goda möjligheter att välfärdsstaten går ihop ekonomiskt även med öppna gränser: Det är naturligtvis inte bara svenskfödda som är tillräckligt benägna att i genomsnitt försörja sig genom eget arbete.

Den välfärdsstat - och den arbetsmarknad - som är förenlig med öppna gränser ser dock annorlunda ut jämfört med dagens Sverige. Frågan är hur dessa två måste förändras, och en ännu svårare fråga är om dessa förändringar kan genomföras, utan att stora grupper blir tydliga förlorare på förändringarna.

Återkommer (förhoppningsvis) i ämnet ;-)

Recension av Migrationens kraft på de Libris

de Libris är en nystartad blogg om facklitteratur där jag då och då kommer att recensera böcker. Idag publicerade jag en text om Migrationens kraft av Johan Norberg och  Fredrik Segerfeldt.

På drygt 100 sidor tas läsaren från människans utvandring från Afrika för 60 000 år sedan till diskussionen om varför utlandsfödda har svårigheter på den svenska arbetsmarknaden. Greppet att skriva om mycket på få sidor fungerar. Boken är hisnande och faktaspäckad, och levererar mängder av tänkvärdheter för den diskussionssugne.

Mer här!

Om nationalekonomin, vetenskapen och krisen

Det pågår väldigt mycket metadebatt om nationalekonomin och krisen nu. Tre tips:

• Systemfel som hotar världen av Megan Ashcroft, Jason Whitmore & Ross Ashcroft, vari görs en suggestiv liknelse mellan västvärlden/neo-klassisk ekonomi och Romarriket, med referens till John Glubbs teori om imperier (sammanfattad här), enligt vilken sådana varar 250 år, börjar med pionjärer och slutar med dekadens. Den är på det hela taget sevärd, hyfsat lärorik men något överdramatisk.
• Vetenskapens värld om ekonomivetenskapen från 19 november. Denna är sämre: Robert Lucas och Annika Winsth är uppenbart ofördelaktigt redigerade, och TV-drama skapas av att en spanjor som vägrar flytta ur sin lägenhet efter att han sålt den till banken, ett beslut tittaren uppenbart förväntas sympatisera med (och tänk, i TV-kamerornas närvaro bestämmer sig banken för att vänta med vräkningen!). Den holländske ekonomen Dirk Bezemer fungerar som hjälten som påpekar att Kejsaren är naken. Bezemer ger onekligen ett vettigt intryck (vilket även verkar gälla hans forskning, här är ett intressant papper om skulder) 
• Kampen om den ekonomiska vetenskapen i p1, en debatt mellan humanekologen och socialantropologen Alf Hornborg och nationalekonomen Olof Johansson-Stenman om huruvida nationalekonomi är en vetenskap. Hornborgs tes är att nationalekonomin genom sina förenklande antaganden bidrar till att forma ett samhälle där alla försöker maximera sin vinst. Efter programmet fortsatte diskussionen via mail, och fler blandade sig i - allt finns utlagt på nätet. Debatten är inte olik den jag tidigare kommenterat här i P1.

Vad kan sägas om allt detta? 

För det första: Det fanns flera ekonomer som såg obalanserna komma och som påpekade detta. I detta wp av ovan nämnde Dirk Bezemer finns en lista över ekonomer som varnade:

“There is significant risk of a very bad period, with rising default and foreclosures, serious trouble in financial markets, and a possible recession sooner than most of us expected.” Schiller (2006)

“Real home prices are likely to fall at least 30% over the next 3 years“(2005). “By itself this house price slump is enough to trigger a US recession.” Roubini (2006)

Även dansken Jens Kjaer Sørensen finns med, bl a med detta papper om husprisbubblan.

De flesta ekonomer varnade emellertid inte för obalanserna. Det betyder dock inte att de förnekade problem. De flesta ekonomer håller nämligen på med något helt annat än att förutspå ekonomin på några års sikt.

En intressant fråga är således varför makthavare och placerare inte lyssnade på de varningar som fanns. Ett svar är naturligtvis människans benägenhet till grupptänkande. Många hakade på expansionen och belånade sina positioner många gånger om trots varningstecknen. För de flesta var detta sannolikt fullt rationellt: Både ekonomiskt och socialt fanns mer att förlora på att hoppa av uppgången än på att följa med och göra som alla andra.

I flera av de böcker som skrivits om finanskrisen - eller möjligen bara i too big to fail - berättas om när ekonomen Raguram Rajan höll ett varnande tal för placerar och möttes av ren förnekelse (december 2007, februari 2008). Det fanns helt enkelt väldigt lite att vinna på att vara glädjedödaren i detta läge.

Gruppdynamik är emellertid inte hela förklaringen. När en marknad fungerar finns nämligen incitament för den som tror sig ha bättre information att avvika från gruppbeteendet. Den som drog sig ur i tid hade ju kunnat undvika förluster? Det borde väl vara incitament nog att stå ut med att inte längre vara en i gruppen? Saken är emellertid den att även många som fick stå ut med rejäla förluster kom igenom krisen "rich beyond their wildest dreams" (citatet är från Econtalk med Eugene White, ett mycket hörvärt avsnitt). Det fanns helt enkelt inte tillräckliga incitament att undvika risk.

I övrigt:

Stundom beskrivs det faktum att de privata affärsbankerna "skapar pengar" som rent hokus pokus. Men alla som läst en termin ekonomi har fått lära sig hur penningmultiplikatorn fungerar. Om inte räcker två minuter på youtube ganska långt - eller detta inlägg på ekonomistas.

Bezemer har emellertid rätt i att det är problematiskt att makroekonomi lärs ut nästan utan banker. Den nationalekonomi som har mest intressant att säga om finanskrisen är ofta institutionell ekonomi, public choice och ekonomisk historia.

Etzel Cardena argumenterar i LUM

Det blev visst ståhej när LUM (Lunds universitets magasin) skrev om Etzel Cardeña och hans forskning om parapsykologi (Svenskan, LUM:s kommentar).

I LUM 8-2012 (s. 37) svarar Cardeña:

Skribenterna hävdar att studier bl.a. “i den amerikanska vetenskapsakademins regi” fastställt att det inte finns något stöd för psi-fenomen. I själva verket har Parapsychological Association varit medlem i American Association for the Advancement of Science (AAAS) i över 40 år. Psi undersöks också bl. a. i Cornell University …

Argumentationen följer alltså formen:

Skribenterna hävdar A. I själva verket gäller B. Samt C.

Formuleringen “i själva verket” antyder att B står i motsats till A, men en kritisk läsare inser att A och B mycket väl kan vara sanna samtidigt. Om frågan gäller A:s sanningshalt, är C tämligen irrelevant. Cardeña väljer att återge argument A, men bemöter det inte.

En professor borde kunna argumentera bättre.

Är flykting- och invandrarpolitiken tillräckligt liberal i Sverige nu?

Det är dags att fundera kring ytterligare en av de fyra kärnfrågorna kring migration (jag sparar meta-debatten ett tag…).

Borde vi ta emot fler flyktingar och/eller invandrare, eller är reglerna tillräckligt liberala nu?

Frågan är naturligtvis normativ, och det finns ingen vetenskap som ger "rätt" svar. Mitt svar bygger på mina egna liberala, humanistiska värderingar. Ett sätt att ta ställning är att kika på några fall där personer avvisats och ställa sig frågan om jag tycker att de borde fått stanna. Jag kan då inte komma på något fall där jag inte tyckts att personen borde fått stanna.

Jag tycks inte heller vara ensam om denna åsikt och bedömning: LUF och CUF, som sannolikt hör till de mer liberala krafterna inom borgerligheten, är inte alls är nöjda med politiken: (ur debattartikel i svenskan):

Det är vår fasta åsikt att Tobias Billström under sina fem inte bevisat sig stå för en human flyktingpolitik; han har helt enkelt inte fört en politik värdig en liberal regering.

De pekar bl a på  tvångsavvisningar av kristna irakier trots protester från Amnesty och UNHCR.

Kritik kommer även från Flyktinggruppernas Riksråd (som känns mer vänster än LUF & CUF, men jag kan ha fel). På deras intressanta sida diskuteras risken att asylrätten blir en “gullighetstävling”, dvs styrs av mediala hänsyn, när det gäller exempelvis familjesplittringar.

De uppmärksammar också en ny rapport från statskontoret i vilken konstateras att

Migrationsverkets arbete med att utse offentligt biträde till asylsökande har allvarliga brister

“Migrationsverkets skandaler” är f ö en sökning som ger en rad träffar, bl a på Sveriges Radio:

En handläggare på Migrationsverket i Malmö har struntat i att registrera viktiga originalhandlingar och i stället gömt undan dem i sitt tjänsterum. Flera sökande kan på felaktiga grunder ha nekats svenskt medborgarskap.

Det finns betydligt mer att anmärka på vad gäller Migrationsverket (SR-Ekot).

Det finns således en hel del att anmärka på både rörande reglernas innehåll och deras tillämpning i praktiken.

Vad gäller arbetskraftsinvandring är det numera fri rörlighet inom EU och ganska goda möjligheter för arbetskraftsinvandring även utanför EU (bra sammanfattning hos ekonomifakta). Men visst skulle även arbetskraftsinvandringen kunna bli bättre:

Gemenskapsrätt gäller dock, det vill säga, arbetet ska först erbjudas medborgare inom EU/EES. Personer utanför EU/EES måste dessutom ansöka om arbets- och uppehållstillstånd.

Arbets- och uppehållstillstånden beviljas på högst två år, med möjlighet till förlängning. Först efter fyra år kan tillstånden övergå i permanent uppehållstillstånd. Tillstånd om arbets- och uppehållstillstånd första gången ska i regel sökas innan personen kommer till Sverige. Förlängning av tillstånden kan sökas inifrån Sverige. Det är Migrationsverket som ansvarar för detta.

Således: Man behöver inte leta länge för att hitta problem med rådande migrationspolitik från liberala utgångspunkter. Det kan förvisso vara så att politiken numera är bättre än den varit tidigare i Sverige, men det betyder inte att den är tillräckligt bra idag.