Vilka är problemen med friare andrahandsuthyrning?

S och mp vill inte medverka till friare andrahandsuthyrning. Argumenten, som de återges av DN:

S och MP har motsatt sig förslaget främst för att det öppnar för friare hyressättning och varnar för att det leder till kraftigt höjda hyror för dem som redan i dag hyr i andra hand.

 Blir det hyreshöjningar för dem som redan idag hyr i andra hand? Inte under tiden som deras kontrakt gäller. Men om det finns en stor efterfrågan på att få hyra till marknadsmässiga hyror, och dessa ligger betydligt över de hyror som idag betalas, blir det sannolikt rejäla hyreshöjningar framöver. Men i så fall är de som idag hyr till långt under marknadspris en privilegierad grupp, och de potentiella vinsterna för de som skulle kunna hyra - och hyra ut - under friare regler är i så fall stora.

Annorlunda uttryckt: Om reformen inte gör någon större nytta, ligger rådande andrahandshyror nära en marknadsmässig nivå, och det skulle inte bli några större höjningar. Om argumentet att det leder till kraftiga hyreshöjningar är korrekt, skulle reformen göra stor nytta och gruppen som idag hyr i andra hand har varit gynnad under lång tid.

Andrahandsuthyrning är en smart, decentraliserad lösning som gör det möjligt för oss att använda resurser effektivare och som sannolikt skulle bidra till ett rörligare samhälle. Miljöpartiets motstånd är svårbegripligt. 

Är samhället Sverige eller världen?

Det kom en hel del reaktioner på inlägget om huruvida migration är en samhällsekonomisk kostnad. Den i särklass vanligaste:

Ska den samhällsekonomiska kalkylen göras på global eller nationell nivå?

Man kan välja vilken nivå man vill. Ju lägre nivå, desto större är dock risken att det dyker upp vinster eller kostnader på annat håll i samhället som inte kommer med i kalkylen.

Många tycks mena att utgångspunkten självklart borde varit Sverige snarare än världen, ibland med argumentet att jag är svensk nationalekonom. Namnet till trots handlar emellertid nationalekonomi inte så mycket om nationell ekonomi. Snarare är det så att ekonomiska resonemang ofta mynnar ut i att gränshinder är av ondo, då de hindrar marknader att klarera och skapar transaktionskostnader.

Jag håller således inte med om att ekonomer i den här frågan självklart bör anlägga ett nationellt perspektiv. om något lutar jag åt att vi bör peka på problemen med gränser och gränshinder i syfte att hitta samhällsekonomiska vinster.

Poängen kvarstår dock även ur ett strikt svenskt nationellt perspektiv: Det svenska samhället är mer än den offentliga sektorn. Pengar som betalas i försörjningsstöd är ingen samhällsekonomisk förlust. Den samhällsekonomiska förlusten är transaktionskostnaden och merkostnaderna som orsakas av stödets skattefinansiering. Den som får stöd använder detta till hyra, mat och kläder, och då uppstår intäkter på andra håll i Sverige (och i andra länder). Den samhällsekonomiska förlusten för Sverige består då av transaktionskostnader, kostnader för skatternas snedvridning samt de pengar som lämnar landets gränser (inklusive remissor som skickas hem till anhöriga).

Attityden till flyktingmottagande i Sverige

Den här utvecklingen av attityden till flyktingmottagande är intressant. Om trenden håller i sig kommer det snart att vara fler som tycker det är ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar än som tycker det är bra.

Svenska trender 1986-2011: Har det blivit bättre?

Ett litet urval av trender ur Svenska trender 1986-2011 från SOM-institutet:

• Svenskar blir allt mer nöjda med hur demokratin fungerar. Mest positiv är trenden för EU för. Minst positiv lutning har trenden för svenska kommuner.
• 6 procent i gruppen 16-64 klassar sig själva som arbetslösa. Trenden nedåtlutande sedan toppnoteringen 1995.
• Förtroendet för kungahuset uppvisar tydlig minskande trend
• Spelande på Lotto och hästar minskar, religiösa möten lika så. Restaurangbesök, utlandsresor och alkoholdrickande ökar.
• Den allmänna tilliten är anmärkningsvärt konstant under tidsperioden (1996-2011)
• Andelen som anser sig vara mycket nöjd med livet ökar från 30 till 37 procent, och andelen ganska nöjda minskar från 64 till 56 procent. (1996-2011)
• Bland forskningsfälten har svenskar lägst förtroende för den forskning som bedrivs inom humaniora. (Det är mycket oklart hur detta ska tolkas. Går folk omkring och suckar över den bristande metodutvecklingen inom litteraturvetenskapen? Kanske. Eller så vet många inte riktigt vad humaniora är.)
• Oron för terrorism och ökat antal flyktingar minskar tydligt.
• Människors politiska intresse tycks svagt ökande medan partimedlemskapen minskar
• Socialdemokraternas långsiktiga trend ser verkligen inte bra ut (för socialdemokraterna). Delvis beror det nog på att mätningarna startade 1986 då Palmemordet gav s en kraftig opinionsuppgång. Men bara delvis. Detsamma gäller trenden för morgontidningarna.
• Förtroendet för svenska politiker är ökande
• Allt färre vill förbjuda forskning på befruktade ägg, färre vill ha dödsstraff för mord och fler vill tillåta aktiv dödshjälp och stärka djurens rättigheter. Intressant nog är stödet för att tillåta spritförsäljning i livsmedelsbutiker fallande.
• Sedan 2002 är det fler som vill använda än avveckla kärnkraften
• Stödet för att införa 6 timmars arbetsdag minskar bland både kvinnor och män, men mer för männen.
• Allt färre tycker det är en bra idé att ta emot färre flyktingar
• P4 och P3 tappar lyssnare. P1 håller ställningarna och tycks t o m öka något sedan 2000 ungefär.
• Tekniktillgången i svenska hushåll har ökat enormt, och Video, Text-TV och PC är numera på nedgång.
• Förtroendet för kvällspressen faller (men inte snabbt nog enligt min ringa åsikt…)
• Bokläsandet ökar.

Sammanfattningsvis är det inte mycket i rapporten som tyder på att det blivit sämre i Sverige, och det torde gälla från från de flesta normativa utgångspunkter.

Arbetskraftskostnader i Sverige och Tanzania (med och utan svenska skatter).

Det är välkänt att arbetskraftskostnaderna är högre i Sverige än i världens fattigaste länder. Men hur mycket av skillnaden beror på att skatterna är högre i Sverige och hur mycket förklaras av att lönerna är högre?

Det enkla svaret är att allt beror på lönenivåerna eftersom skatter och arbetsgivaravgifter tas ur löneutrymmet. Men eftersom det är ett vanligt förekommande förslag att underlätta sysselsättningen av lågkvalificerad arbetskraft i Sverige genom att sänka eller helt avskaffa arbetsgivaravgifterna, kan följande räkneövning möjligen vara illustrativ:

Minimilön för hotellarbetare i Tanzania: 65 000 Tanzanianska shilling i månaden. Det är 270 SEK (Forex-kurs), eller 125 PPP-dollar (enligt implied PPP-rate 519). Det finns skatter i Tanzania, men de är låga och företag i export processing zones har undantag de första tio (!) åren.

Minimilön i Sverige enligt Hotell och Restaurang-facket när förkunskaper ej krävs: 18 774 SEK (eller 2041 PPP-dollar). Efter skatt är detta 14 762 kronor, och den totala lönekostnaden för arbetsgivaren 24 673 kr.

Således: Kostnaden för att anställa en hotellarbetare i Tanzania är alltså 1,1% av vad det kostar i Sverige (270/24673). Tar vi bort samtliga löne- och inkomstskatter i Sverige och antar att arbetskraftskostnaden därmed blir lika med nettolönen 14 762 kronor (vilket alltså är helt orealistiskt) skulle Tanzanias relativa kostnad öka till 1,8% av Sveriges.

Det är med andra ord inte välfärdsstaten som gör att arbetskraften är dyrare i Sverige, det är lönenivåerna.

Vänner av välfärdsstaten skulle till och med kunna påpeka följande: Lönerna i Sverige kan vara så mycket högre för att arbetskraften i Sverige har mycket högre produktivitet, och det beror delvis på att just välfärdsstaten genom utbildning och sjukvård är produktivitetshöjande.

Hur många tillspetsade frågeställningar tål Sverige?

En av de frågor som ställdes - av programledarna - i SVTs partiledardebatt var alltså "Hur många invandrare tål Sverige?" Frågan har kritiserats, av Ulf Bjereld, Anna-Lena Lodenius, och Aftonbladet.

Medan det naturligtvis inte är fel att diskutera invandring och integration, är formuleringen av frågan underlig, då den förutsätter att invandrare är något som kan tålas i varierande utsträckning, dvs något problematiskt eller skadligt.

Agendas Pia Bernhardson och Eva Landahl försvarar sig på SVTs debattsajt: 

Det som sägs i riksdagen måste rimligen också kunna sägas i tv

Uselt argument: Självklart ska det som sägs i riksdagen kunna sägas i TV. Men bör det göras till fråga i SVTs partiledardebatter? Oftast är svaret faktiskt nej. Det som sägs i riksdagen är (och ska vara) partsinlagor från partirepresentanter. Just därför bör SVTs journalister inte ta något enskilt partis problemformulering rakt av. Hur många bönder tål Sverige? Hur höga vinster tål Sverige? Hur många företagare? Hur många offentligt anställda? Hur stor miljörörelse? Dessa frågor skulle reta upp vissa partier mer än andra och är därför inte särskilt lämpliga i public service-TV där partiledarna ska ströva efter opartiskhet. Detta borde vara självklart för SVTs journalister.

För övrigt saknar jag Karin Hübinette.

En krönika och en video om tjänstepension och premiepension

Tar upp två problem med pensionssystemet i vid bemärkelse i senaste krönikan, i Norran, ST, m fl:

I det offentliga premiepensionssystemet betalar individen ingen avgift för att placera om sin pension, och antalet omplaceringar är i princip obegränsat. Bortsett från att detta skapat en marknad för oseriösa telefonförsäljningsföretag, är systemet problematiskt då omplaceringarna har en samhällsekonomisk kostnad även när de är avgiftsfria för den enskilde.

Inom tjänstepensionen, som de flesta svenskar har genom avtal mellan fack och arbetsgivaren, är problemet lustigt nog det omvända: Den som arbetat för flera olika arbetsgivare, och som skulle vilja samla sin tjänstepension på ett och samma ställe, är ofta förhindrad att göra denna omplacering någonsin under sin livstid.

Bakgrunden (som beskrivs i krönikan) är att en telefonförsäljare ringde upp mig och frågade om jag placerat om min premiepension senaste månaden, vilket jag givetvis inte hade. Ett pensionssparande är ett långsiktigt sparande, och inget man ska omplacera en gång i månaden.

En översyn en gång om året verkar rimligare. Och självfallet bör det då vara tillåtet att omplacera även tjänstepensionen till valfri förvaltare. Någon generell flytträtt finns inte idag, vilket jag funderade en del kring på uppdrag av SPP inför ett seminarium i Visby i somras.

Ser nu att det gjorts en kortfilm om detta seminarium, som sammanfattar situationen ganska bra:

Dålig argumentation från Riksbanksdirektionen

Slutklämmen i Per Janssons och Barbro Wickman-Paraks försvar av Riksbankens agerande i DN

Även det faktum att Sverige under senare år haft en bättre ekonomisk utveckling än de flesta jämförbara länder rimmar illa med en dåligt skött penningpolitik.

Detta är argumentation på partiledarnivå. Kritiken mot penningpolitiken har inte gått ut på att denna hindrat Sverige från att ha en god ekonomisk utveckling. Argumenten har varit att sysselsättningen skulle kunna vara aningen högre utan att riskera för hög inflation.

Det faktum att det gått bra rimmar inte på något sätt illa med ett påstående om att det kunde gått ännu bättre. Detta är alltså en retorisk släng snarare än ett seriöst argument, och det föräras dessutom rollen som slutkläm i hela debattartikeln (som inte övertygar i övrigt heller: de förklarar att det är svårt att träffa rätt, men inte varför man systematiskt missat målet på samma sida).

Av vice riksbankschefer bör vi vänta oss betydligt högre nivå.

Minskar hyresregleringen segregationen?

Tre forskare på Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet (ironiskt nog utlokaliserat till Gävle) har jämfört vilka som bor i hyresrätter och bostadsrätter i Stockholm: 

 Hyresrättsmarknaden är mindre segregerad än bostadsrättsmarknaden med avseende på hushållsinkomst, allt annat lika. Men på hyresrättsmarknaden är segregationen efter ålder, utbildning och etnisk bakgrund tydligare jämfört med bostadsrättsmarknaden

Föga förvånande förvånande: När plånboken inte får bestämma blir kontakter och köer desto viktigare. Men då ökad segregation är ett mycket vanligt argument mot marknadshyror är det bra att detta belyses.

Dock: Jag lyckas inte hitta själva rapporten som debattartikeln hänvisar till. Nog borde den finnas här någonstans?

Andel av arbetslösheten som är långtidsarbetslöshet–nya siffror

En variabel som förekommer ganska lite i debatten är arbetslöshetens långvarighet. En given arbetslöshetsnivå är sannolikt mer problematisk om de arbetslösa varit arbetslösa länge.

Så här ser det ut i Sverige och några andra OECD-länder (OECD-statistik)

Andel av de arbetslösa som varit arbetslösa mer än ett år

Sverige klarar sig hyfsat (Mexiko, Nya Zeeland och Kanada är dock ännu bättre). Den låga långtidsarbetslösheten var länge USAs styrka, men något tycks ha gått åt skogen.

Men även USA har en bit kvar till normalläget i Frankrike…

Ny forskning från Göteborgs universitet

...å andra sidan, ibland verkar forskare inte alls intresserade av att nyansera debatten.

Sanna R har en fin rant, av vilken man kan utläsa ungefär hur forskarna hamnade i denna slutsats. Kort sammanfattning: Andelen som kan tänka sig diktatur förklaras i regressioner bäst av individens utbildning. Eftersom svensk utbildning blivit sämre, och detta beror på skolans avreglering, kan forskaren Staffan I. Lindberg landa i ovanstående slutsats.

Häpp.

Mer om löner och eventuellt slöseri i offentlig sektor

Det rapporteras fortfarande mycket om personalfester i offentlig sektor. Är de ett slöseri med skattemedel?

Personalfesterna, även de mest spektakulära, utgör alltjämt en bråkdel av de offentliga arbetsplatsernas budgetar. Det betyder att den som söker omfattande slöseri med skattemedel bör leta någon annanstans. Den faktiska verksamheten och lönerna till de anställda är de stora kostnaderna.

Här finns SCB-statistik över löner i offentlig respektive privat sektor. År 2004 var den genomsnittliga månadslönen i offentlig sektor 22 200 kr och i privat sektor 24 400 kr.

Ett utdrag:

yerkesgrupp                    lön offentlig sektor i procent av privat sektors

Chefer för mindre företag och enheter: 87
Chefer för särskilda funktioner: 82
Drift- och verksamhetschefer: 97

Så visst, dyra personalfester kan vara tecken på en slösaktig kultur i verksamheten - men fester kan också vara ett billigt sätt att uppmuntra de anställda som i snitt tjänar 10 procent mindre jämfört med privat sektor.

OBS:

• Genomsnittliga skillnader utesluter inte att enskilda myndigheter och verk avviker. Jag väntar spänt på att lönenivåerna på Säpo, Tillväxtverket och Näringsdepartementet granskas.
• Lägre löner betyder inte nödvändigtvis att skattebetalarna kommer billigt undan: Man bör idealiskt korrigera för produktivitet eller utbildning, kompetens med mera.
• Enligt Public Sector Motivation-litteraturen attraherar offentlig sektor individer som har andra drivkrafter än den privata (ett citat från signaturen Martin), vilket helt eller delvis kan mildra problemet att kompetens söker sig till den privata sektorn.