Tre funderingar kring eventuellt slöseri med skattemedel

Många tidningar producerar just nu artiklar på formen "Skattefinansierad verksamhet hade personalfest - skickade notan till skattebetalarna". Hur upprörd bör man vara? (frågan gäller det eventuella slöseriet, inte journalistiken)

1. Om nivåerna: Även skattefinansierad verksamhet måste få ge sin personal löner, förmåner och fester. Men det finns nivåer för dessa som innebär att de berörda skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Var går gränsen? I boken Korruption, maktmissbruk och legitimitet resonerar jag kring frågan och landar i att gränsen kan dras vid de nivåer som krävs för att kunna rekrytera den personal som behövs för att verksamheten ska fungera. Löner, förmåner och personalvård bör alltså vara i nivå med vad personalen skulle kunna få i det privata näringslivet.

Slöseri med skattepengar kan alltså bli följden både vid för låga och för höga löne-, förmåns- och festnivåer:

Om nivåerna är för låga, blir det svårt att rekrytera kompetent personal och hela verksamheten blir lidande. I värsta fall fungerar den så dåligt att hela verksamhetskostnaden innebär slöseri. I det läget vore det ansvarsfulla att höja lönerna, få bättre personal, bättre verksamhet och därmed minska slöseriet.

Om nivåerna är för höga, kommer verksamheten att locka folk som inte skulle kunna få samma nivå någon annanstans. De skulle möjligen fortfarande bedriva verksamheten kompetent, men kostnaden skulle vara onödigt hög och det ansvarsfulla vore att sänka nivåerna och därmed minska slöseriet.

Tillämpas detta kriterium, skulle jag exempelvis hävda att kommunala fritidspolitiker har för dåligt betalt: För många skulle det vara en stor ekonomisk uppoffring att bli kommunpolitiker, vilket stundom går ut över verksamheten.

Att tillämpa kriteriet på Tillväxtverket eller på Näringsdepartementets enhet för regional tillväxt är svårare eftersom det (namnen till trots) inte är uppenbart vad verksamheten syftar till. Det är fullt tänkbart att om förmånerna på Tillväxtverket sänks kraftigt kommer vissa att sluta och kompetensen på dess personal att falla. Det är dock tveksamt om detta på något sätt skulle skada samhället.

2. Om innehållet: Skattelagstiftningen påverkar fördelningen mellan löner, förmåner och fester (både i privat och offentlig verksamhet). I ett land med höga skatter på arbete blir det relativt sett dyrare att belöna de anställda via lönekuvertet jämfört med fester, liftkort, städhjälp och dylikt, och således blir lönen ett mindre viktigt sätt att konkurrera om personalen. (I förlängningen leder detta till att lönespridningen blir mindre - lägre ginikoefficient för inkomster! - men ojämlikheten finns där ändå genom att graden av förmåner skiljer sig kraftigt åt mellan olika yrken och personer)

3. Vem ska bekosta vad? Verk, departement och politiska partier är samtliga skattefinansierade i Sverige, men principerna för vad de får göra med skattemedel och hur ansvar utkrävs skiljer sig åt. Den kanske viktigaste lärdomen av turerna kring näringsdepartementet är att gränsen mellan parti och departement inte alltid är så tydlig. En fråga (väl så viktig som frågan om vem som ska betala julfesten) är i vilken utsträckning departementets opolitiska tjänstemän ska ägna sig åt partipolitik - eller (annorlunda uttryck) vilka tjänstemän som bör ha partibeteckning.

Bygglov i Göteborg 50 000?

Stapeldiagrammet nedan visar sammanlagd avgift för bygglov och bygganmälan i kr, för de dyraste och billigaste kommunerna i Sverige (bland de 99 kommuner som svarade på enkäten från Svenskt Näringsliv, närmare bestämt Näringslivets regelnämnd, Delrapport 4 om regelförenkling på kommunal
nivå pdf-länk)

Två funderingar:

1. Varför är svarsfrekvensen så låg? Om Svenskt Näringsliv gör en enkät till samtliga Sveriges kommuner och undrar hur lång tid det tar att behandla en bygglovsansökan och vad det kostar, är det för mycket begärt att kommunen svarar?

2. Varför skiljer sig kostnaden så kraftigt, och varför är det dyrare i stora kommuner där det (tänker jag mig) söks om många bygglov? Där borde det ju finnas rutiner och stordriftsfördelar i behandlandet. För det kan väl inte vara så att vissa kommuner ser dessa avgifter som en intäktskälla och tycker det är medborgarnas betalningsvilja för bygglov som ska vara vägledande?

Exempel på hur kommuner inte främjar tillväxt

Kommunen beviljade bygglov till en företagare, skrev arrendeavtal med en annan och glömde bort den tredje som ville köpa samma mark i Veberöd. –Det är helt sjukt. Jag reagerar inte längre. Nu ger jag upp, säger Christian Andersson, ägare till Ställningsbyggarna AB i Veberöd med 41 anställda.
Nu funderar han allvarligt på att flytta sitt företag till Sjöbo

Ur Skånska Dagbladet.

(Apropå vad tillväxtverket kanske borde göra…)

Dock finns ju näringslivets regelnämnd, som studerat bygglov…

Fler pusselbitar i krisen – varför den expansiva penningpolitiken inte tycks skapa inflation

(Bakgrund: Tidigare inlägg om krisens orsaker 1 2 3 4 5 6)

4 augusti publicerades en kort notis i DN:

ECB:s styrande råd beslutade i torsdags att höja gränsen för kortfristiga lån som Greklands centralbank kan acceptera som säkerhet i utbyte mot nödlån.

Gränsen har hittills varit 3 miljarder euro, men nu utökas den till 7 miljarder. Därmed kan Greklands regering få tillgång till ytterligare 4 miljarder euro

Den exakta innebörden av dessa ord är mystik även för skolade ekonomer. Uppenbart är dock att Greklands regering genom manövern får tillgång till nya pengar. I allt högre grad hanteras krisen i Europa genom att både banker och stater “rekapitaliseras”, ofta på sätt och villkor som inte är helt transparenta (LTRO är nyckelordet, och det kommer sannolikt mer av den varan).

Nyligen talade Lars Calmfors klarspråk i DN om vad som händer:

Om krisländerna verkligen är i grunden insolventa, kommer ECB att göra stora kapitalförluster om man köper […]statspapper som sedan faller i värde. [men] ECB kan alltid trycka hur mycket pengar som helst. […] Till skillnad från vanliga banker kan en centralbank förlora allt eget kapital och fortsätta att arbeta med ett negativt sådant. Det beror på att rätten att utge sedlar innebär tillgång till räntefria lån från företag och hushåll. […]

Calmfors anlägger även ett public choice-inspirerat synsätt på skeendet:

Att låta ECB och de nationella centralbankerna ta kostnaderna för krisstöden uppfattas ibland som ett sätt att inte belasta skattebetalarna [men] ECB-stöd till krisländerna är i själva verket ett sätt att dölja kostnaderna för krisstöden för väljarna, eftersom finansieringen i form av lägre offentliga utgifter och högre skatter skjuts på framtiden. Några parlamentsbeslut behövs inte heller. Det är lätt att förstå varför många politiker tycker att den bristande transparensen är bekväm. Men den är ett allvarligt demokratiskt problem [och] politiskt mycket farlig, eftersom de känslor som finns av att den politiska eliten manipulerar väljarna riskerar att förstärkas.

I flera av länkarna ovan, uttrycker jag skepsis mot försök att hantera krisen genom att sätta fart på sedelpressarna, dels för att nyskapande av pengar gör att pengarna faller i värde, dels på grund av de fördelningspolitiska implikationerna, och (framför allt) för att detta inte är en långsiktigt lösning. I kommentarsfältet och på andra håll har jag stött på två motargument rörande de två första punkterna, som jag funderat en hel del på:

Tänkbar invändning 1. Inflationen är fortsatt låg, så det är ingen risk att penningpolitiken är för slapp.

Korrekt. Men den korrekta jämförelsen är inte inflation över tid, utan vad inflationen skulle vara med en annan penningpolitik. Utan interventionism skulle priser och löner i krisländer och krisbranscher falla mot jämviktsnivåer. Många skulle bli fattigare men deras konkurrenskraft skulle återställas.

Den nuvarande penningpolitiken syftar alltså till att undvika deflation, och eftersom vi eljest sannolikt skulle se en kraftig sådan, är politiken inflatorisk trots att inflationen inte tar fart. Pengar är mindre värda än vad de annars skulle vara.

Tänkbar invändning 2. Den expansiva penningpolitiken leder inte till högre inkomstspridning

Korrekt igen. Men även här är den relevanta jämförelsen inte över tid, utan med ett kontrafaktiskt scenario. Med den rådande politiken (nödlån, partiella skuldavskrivningar, låga styrräntor och rekapitaliseringar av Europas banker) trycks nya pengar så att de som gjort stora förluster kan täcka dessa. Konsekvenserna av stora förluster för kapitalägarna mildras, arbetare slipper kraftiga reallönefall. Är detta bra eller dåligt?

När kapitalägare skyddas från stora förluster är detta (som jag ser det) normativt problematiskt: Inkomstskillnaderna i kapitalismen försvaras ofta med att kapitalägarna tar en risk, blir rik om det går bra, tar en förlust om det går dåligt. Om förlusterna socialiseras medan vinsterna är privata, är det inte längre kapitalism. Bortsett från denna normativa aspekt uppmuntras ett överdrivet risktagande, vilket hämmar den ekonomiska utvecklingen för alla.

När arbetarna skyddas från kraftiga reallönefall kan detta naturligtvis uppfattas som positivt. Men nackdelen är att konkurrenskraften inte återställs, och arbetarna får hög arbetslöshet.

(Det här blev långt… får spara lösningarna till ett senare inlägg ;-)

Utredningen om nystartzoner ger förslag på lättsvenska

Utredningen om nystartzoner har inte bara en sammanfattning i början. Den har en sammanfattning på lättsvenska, med extra korta rader. Det blir nästan poesi.

Utredningen tycker att Sverige ska ha 
ett system med nystartszoner.  
Utredningen tycker att företag i nystartszoner 
helt ska slippa betala sociala avgifter i fem år. 
Sedan ska företagen bara betala hälften 
av sociala avgifter i två år efter det.

…

Utredningen föreslår att reglerna för vilka områden 
som ska få bli nystartszoner
ska skrivas ned i en lag.
Myndigheten Tillväxtverket ska besluta 
vart femte år
vilka områden som ska få vara nystartszoner.

Om svartarbete vid Möllan

Sydsvenskan har haft ett antal synnerligen läsvärda artiklar om svartarbete i Malmö. Två citat ur Johanna Karlssons text skriven efter att hon jobbat ett år på en krog vid Möllan:

Om hur skatt kringgås:

Kontrolltider. Min chef börjar betala lite skatt för mig. Första gången han frågar efter mitt efternamn och personnummer har jag jobbat heltid på stället i ett halvår. Han sätter in lite pengar på mitt konto som jag genast får gå till bankomaten, plocka ut och lämna tillbaka. Sedan fortsätter vi som vanligt.

Om skatteincidens:

I maj blir de av oss som fått lite skatt inbetald ombedda att ta med våra deklarationer för att visa upp eventuell skatteåterbäring. Chefen tycker att vi kanske borde ta med det vi får tillbaka till restaurangen. Det är ju hans pengar från början, resonerar han. Det här är logiskt, får jag veta. De i köket som jobbar som vitast får nämligen stå för sin egen skatt. De ger alltså, med sin svarta lön, tillbaks vad arbetsgivaravgifter och skatt har kostat ens chef. 

En intressant illustration av att den faktiska bördan av en skatt bärs av den som har sämst möjligheter att vältra över den på någon annan, inte nödvändigtvis av den som formellt är ålagd att betala skatten.

Varför jag inte skriver under “Manifesto for Economic Sense”.

På http://www.manifestoforeconomicsense.org/ finns ett omtalat manifest kring hur den nuvarande krisen bör (och framför allt inte bör) hanteras, författat av ekonomer som menar att världens politiker just nu gör fel och inte lär av ekonomers samsyn kring krishantering.

Jag kommer inte att skriva under. Skälet är att texten i mina ögon ger en förenklad bild av problemet och felaktigt antyder att det finns en samsyn bland ekonomer kring vad politiker borde göra.

Några invändningar mot manifestet:

[om orsaken] Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks

Denna beskrivning är så förenklad att det ter sig farligt att basera åtgärder på den. För att förstå krisens orsaker måste man fråga sig varför den privata skuldsättningen ökade, varför bankerna var ‘over-leveraged’. Hade finansiella institutioner skäl att tro att förluster var offentliga medan vinster var privata? Hade de incitament att bli systemviktiga (‘too big to fail’)? Var problemen delvis att det rådde en oklar gräns mellan offentligt och privat?

Ingen kan rimligen avfärda dessa krisorsaker helt. Då är manifestets orsaksbeskrivning för enkel.

Vidare:

[om krisens natur] … The result of the spending collapse has been an economic depression that has worsened the public debt.

Visst faller efterfrågan när konsumtionen minskar. Men om konsumtionsnivån var ohållbar är det delvis en sund reaktion att detta sker. Att bara se krisen som en “spending collapse” är ensidigt.

Vidare:

[om hur krisen bör hanteras] At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending.

Den här punkten bortser helt från skillnaden mellan diskretionär stabiliseringspolitik (som är svår att få att fungera som avsett) och automatiska stabilisatorer (dvs socialförsäkringar, som i sammanhanget kan beskrivas som institutionaliserad, fungerande Keynesianism).

Då väldigt få motsätter sig socialförsäkringar, antar jag att denna punkt är avsedd att försvara diskretionär stabiliseringspolitik, dvs politiska beslut om stimulanser i syfte att hålla uppe efterfrågan. Det kan fungera, men det fungerar bäst i länder med konjunkturella underskott, hög ‘state capacity’ och låg korruption. Dessa länder har dock ofta omfattande automatiska stabilisatorer, så det kan diskuteras om den aktiva stabiliseringspolitiken gör så mycket mer än att låta politikerna demonstrera handlingskraft inför väljarna.

I länder med strukturella underskott, dåligt fungerande statsapparat och hög korruption är det betydligt knivigare att få public policy ‘to act as a stabilizing force’, vilket är (ordagrant) vad manifestet förordar.

Krönika om den ekonomiska krisen i Europa

Här i VK, även i DT (kortad) m fl.

Jordbrukssubventioner, industristöd och skyddstullar kan lindra för stunden, men skapar problem på lång sikt. … Det finns idag ingen enskild åtgärd som smärtfritt löser den nuvarande krisen. Men när Europas politiker nagelfar sina budgetar efter pengar att spara, finns det en post som borde skurits ned kraftigt för länge sedan: Den europeiska jordbrukspolitiken. Den är vansinnigt dyr på kort sikt, och genom att sätta konkurrensen ur spel skadar den hela världens ekonomi.

Vad borde tillväxtverket göra?

DN (länk) har uppmärksammat att Tillväxtverket representerar och personalvårdar tämligen vidlyftigt. Det reser (bland annat) den intressanta frågan: Vad borde Tillväxtverket göra?

För många liberaler är det komiskt att det alls finns ett tillväxtverk. Dess verksamhet (såsom förvaltande av EUs strukturfonder) handlar mycket om geografisk resursomfördelning och inte så mycket om enbart tillväxt. Men givet att verket finns, vad skulle det kunna göra?

När jag kikar runt på tillväxtverkets sajt, eller läser i dokument om hur det offentliga ska främja tillväxt (som exempelvis Ansvarskommitténs slutbetänkande SOU 2007:10 Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft), eller för den delen OECDs påkostade rapport om Region Skåne, är det slående hur lite det står om byråkratins och institutionernas betydelse.

En effektiv, förutsägbar, opartisk och icke-korrupt statsmakt med tydliga regler för företagandets villkor (i grunden en väldefinierad äganderätt) har otaliga gånger visat sig vara avgörande för ekonomins utveckling.

Detta skulle kunna utvärderas på kommunal nivå i Sverige: Hur snabb är tillståndsgivningen för olika affärsverksamheter? Finns tydliga regler? Följs de opartiskt?  Hur flexibel är stadsplaneringen? Hur många olika tillstånd och kontakter med den kommunala byråkratin för att få sälja korv, starta en affär eller bygga ett kontorshus?

Den som tänker till rejält skulle kunna hitta ett antal indikatorer som kan kvantifieras och utvärderas regelbundet med hjälp av stickprov.

Det finns risker och problem med dylik “kommunal benchmarking” (som exempelvis teach the test-problematik), men om Tillväxtverket åläggs att utreda frågan genom omprioriteringar inom existerande budget, gissar jag att det skulle vara värt ett försök.

Relaterat: Jag skrev en minirapport åt ett Visbyseminarium med KPMG en gång: ”Tillväxtfrämjande åtgärder” – Vad kan politiker göra och på vilken nivå ska det ske? (pdf)

Även trion Öhrvall, Moodysson och Erlingsson har gjort rapport på temat - länk här  

Vilka faktorer förklarar den ökade inkomstspridningen i Sverige?

Förmiddagens konferens med Finanspolitiska rådet rörande fördelningspolitik var intressant. Det slog mig att vi är ganska nära att veta ungefär vilka faktorer som förklarar den ökade årsinkomstspridningen i Sverige och hur viktiga de är.

Daniel Waldenström konstaterade att trots 23 fördelningspolitiska bilagor till budget eller vår budget, som nästan samtliga redovisat utvecklingen av Gini för disponibla årsinkomster, har ingen delat upp ökningen i olika förklaringsfaktorer på ett begripligt sätt.

Hur mycket av den ökade Gini-koefficieneten beror på…

• ökad andel utlandsfödda?
• fler studenter?
• fler ensamhushåll och ändrade äktenskapsmönster?
• liberaliseringar som avregleringar, sänkta marginalskatter och frihandel?

Svaren på dessa frågor tycks inte vara så långt borta. På seminariet svarade Anders Björklund direkt att kanske 15-20 procent av ökningen sedan 1980 kan förklaras av att inkomstspridningen bland utlandsfödda är större (OBS: preliminära resultat i pågående forskning).

I Daniels rapport visar han enkla beräkningar över hur studenter spelar in (OBS: Måttet är relativ fattigdom):

Hur mycket som beror på ändrad hushållssammansättning är möjligen den fråga vi vet minst om, trots att det borde vara ganska lätt utrett. I USA tycks ändrade äktenskapsmönster och färre hemmafruar ha lett till ökad spridning (se denna artikel) men jag känner inte till någon systematisk analys av liknande faktorer för svensk del.

Slutligen finns en forskningslitteratur, där bl a jag själv och Therese Nilsson funnit att avregleringar och liberaliseringar förklarar ungefär en fjärdedel av ökad Gini sedan 1980 i Sverige.

Återstår så toppinkomster och kapitalvinster som ju spelar en betydande roll (se tidigare inlägg).

Att fundera på:

Om man tycker ökad invandring är bra (ökad spridning inom Sverige är ju då en effekt av minskade klyftor globalt), fler studenter är bra, färre hemmafruar och fler ensamhushåll är bra, och tycker att Sverige 1980 hade lite väl många regleringar och monopol, måste man då gilla de ökade klyftorna som detta resulterat i?

Lokal medfinansiering av infrastruktur inte så smart i praktiken?

I Dagens Samhälle nr 20-2012 skrivs kritiskt om den kommunala medfinansieringen av infrastruktur. Tanken med medfinansiering är att kommuner och regioner får förhandla med staten om att medfinansiera satsningar, så att de vinster som uppstår på lokal nivå internaliseras i beslutet. Effekten har dock blivit att det genomförs samhällsekonomiskt olönsamma projekt, enligt forskning som gjorts på VTI åt Riksrevisionen.

Kommentar: Uppenbarligen har kommuners vilja att medfinansiera olika projekt styrts av andra faktorer än samhällsekonomisk lönsamhet. Inte helt oväntat. (Projekt kring Göteborg och Helsingborg nämns som exempel på hög medfinansiering men negativ samhällsnytta).

Vad som inte framkommer i artikeln är att metoden för beräkning av samhällsekonomisk nettovinst – nettonuvärdeskvoten – är skakig (i likhet med alla metoder för detta ändamål). Man måste uppskatta hur många personminuter ett projekt sparar och sedan värdera denna. Färgandet av vissa projekt som röda och andra som gröna är således att överdriva skillnaderna rejält.

Trots detta vore det fel att vifta bort all forskning som gör dylik cost-benefit-analys. När en given metod tillämpas konsekvent är rangordningen av olika projekt ändå intressant. Jag blir exempelvis nyfiken på E22 Trafikplats Ideon och Södertunnels Helsingborg, som är de mest och minst lönsamma av de listade projekten.

Kommande trafikplats Ideon i Lund.

Pengar, Grekland och Lars E O Svensson – några lästips

För ett bra tag sedan tipsade jag om denna målande beskrivning av Grekland, i Vanity Fair av alla ställen. Nu har Johan Norberg skrivit något minst lika bra, och dessutom kortare (så strikt sett bättre per tidsenhet) – i Metro:

Man hade kunnat tro att en … sanningssägare, som utmanar skattesmitare och korrupta byråkrater skulle få hjältestatus. Då skulle man ha fel. Uppbackningen från regeringen har varit svag. Skatteindrivarnas fackförening har lovat att slå tillbaka med full kraft och har stämt Spinellis för att ha förtalat deras yrke

Nu tyder allt mer på att EU kommer att fortsätta att på olika sätt skapa nya pengar för att rädda banker och få fart på ekonomin i största allmänhet (exempel). Några av problemen med att sätta fart på sedelpressen försöker jag förklara här:

Antag nu att någon plötsligt börjar skapa mängder av nya pengar och lånar ut dessa till nästan ingen ränta alls. Inte heller i detta fall händer något med verkliga resurser. Däremot blir alla pengar som redan är i omlopp mindre värda, eftersom det nu finns mer pengar totalt. Alla som inte har en egen sedelpress, eller kan få tillgång till centralbankens nyskapade pengar, blir därför lite fattigare.

Lars E O Svensson menar att Sverige snarast gjort det omvända misstag: Under 15 års tid (!) har riksbanken släppt ut för lite pengar i ekonomin, så att den faktiska inflationen hamnat långt under förväntningarna. Det betyder att vi kunde haft högre tillväxt och fler jobb utan att inflationen hade varit något problem:

Det är dessutom sannolikt att den genomsnittliga arbetslösheten blivit högre under de senaste 15 åren till följd av att inflationen under samma period har skjutit under målet. Därför är det viktigt att i fortsättningen hålla genomsnittlig inflation på målet under en längre period

NB: Ovanstående resonemang är förenklat. Man trycker sällan pengar numera, men släpper inte ut dem i ekonomin hur som helst, man löser inte ut banker och stater helt utan ger förmånliga lån med diverse villkor, och många menar att Lars E O Svenssons linje riskerar skapa överdriven skuldsättning.

Men ibland är det värt att bortse från det finstilta för att se den större bilden…