Andel av livets timmar i lönearbete (ur SOU 2012:28)

Ett exempel jag använt många gånger är en enkel överslagsberäkning av hur stor andel av livet vi lönearbetar: Halva livet arbetar vi en tredjedel av dygnet, 5 dygn av 7 i veckan: 1/2*1/3*5/7, vilket är knappt 12 procent.

(Senast jag gjorde detta i en föreläsningssal, blev studenterna mycket oroliga – inte måste man kunna bråkräkning för att bli samhällslärare?)

De 12 procenten ska minskas ytterligare, pga semester, helgdagar, arbetslöshet och föräldraledighet med mera, så strax under 10 procent brukar överslagsberäkningen hamna.

Nu har Sveriges flinka utredare tagit sig an samma fråga, och dessutom visat på utvecklingen över tid:

Ur SOU 2012:28

Livsarbetstiden minskar således år från år, på grund av längre
utbildningstider, senare inträde i arbetslivet fram till 1990-talet,
reformer som ger längre ledigheter, tidigare utträde och inte minst
ökad medellivslängd. Med rimliga antaganden om en fortsatt ökad
livslängd och sysselsättningsandelar kan man vänta sig att denna
relativa livsarbetstid kommer att fortsätta att minska, om dagens
pensionsbeteenden inte ändras.

De nämner inte den ökade arbetslösheten, men av figuren framgår att denna spelar betydande roll (syns på det tydliga fallet kring 90-talskrisen)

Hade skolan varit bättre om skolpengen utretts ordentligt?

När jag och Gissur Erlingsson för några år sedan beskrev de offentliga utredningarnas roll i den svenska liberaliseringsprocessen, menade vi att det fanns ett tydligt mönster: Reformerna var välutredda. Först kom ett beslut om att utreda, sedan kom en utredning, remissbehandling och så småningom en proposition om att införa. Utredningsprocessen bidrag till att många reformer kunde genomföras i politisk enighet.

Nåväl, vi hittade också något som vi då mest tyckte var ett lustigt kuriosum: En reform passade inte in i mönstret, nämligen skolpengen.

(utdrag ur en tabell över reformer och motsvarande SOU, tagen från Bergh & Erlingsson 2009)

Källa: Bergh, A., and Erlingsson, G.Ó. (2009). Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms. Scandinavian Political Studies, 32, 71-94.

Sanna Rayman om SNS-seminariet och Joakim Palme

Åtminstone en person – Sanna Rayman på SvD – förstod vad jag försökte säga på SNS-seminariet om trygghetssystemen:

Inte heller har det varit bra att den svenska sjukförsäkringens varaktighet har legat högt över andra OECD-länder i decennier. Det betyder bara att våra system har fungerat illa. Därmed inte sagt att alla uppstramningar som gjorts har genomförts på bästa sätt. Gudarna ska veta att Alliansen hanterat förändringarna i sjukförsäkringen illa...

”Det är ju avvägningen som gör det här svårt”, säger Andreas Bergh. Ja, visst är det så. Generositet kontra incitament. Finansieringsmodeller. Allt det som inte diskuteras i Palmes rapport.

Fortsatt blandade resultat om ojämlikhet och hälsa

En ny studie på svenska data finner visst stöd för ett samband mellan ojämlikhet och hälsa: (Källa: Rostila, Kölegård & Fritzell, Social Science & Medicin, 2012))

The findings indicate a moderate effect by high and very high income inequality on self-rated poor health at the municipality-level. The association, however, ceases after adjustment for spending on social goods.

En annan studie (IFAU-working paper av Grönqvist, Johansson & Niknami), använder också svenska data, och finner ingen effekt:

I den nya IFAU-rapporten följer författarna nyanlända flyktingar som kom att bo i olika kommuner i Sverige genom 1980- och 1990-talets placeringspolitik. Kommunerna har olika stor inkomstspridning och genom att studera individernas hälsa i områden med stor respektive liten inkomstspridning kan författarna ta hänsyn till metodproblemet med att individer med en viss hälsa och inkomst tenderar att bo inom samma område

Man kan fundera kring vilka olikheter mellan studierna som förklarar de skilda resultaten – det finns många.

Min gissning är att hälsomåttet spelar en stor roll. Den första studien använder självskattad hälsa, den andra använder sannolikheten att bli inlagd på sjukhus.

Christian Bjørnskov om tillit och välfärdsstaten (på danska).

Inbäddningen funkade inte så bra, men en intervju med Christian Bjørnskov om tillit och välfärdsstaten kan ses här.

Klippet är festligt, bl a då jag nästan aldrig hör Christian tala danska…

Såg svenska ekonomer 90-talskrisen komma?

Har roat mig med SNS konjunkturrådsrapport från 1989, skriven när Feldt var hyllad finansminister och arbetslösheten letade sig under 2 procent. Hur siade svenska ekonomer om framtiden i detta läge?

Vi konstaterar att aktningsvärda framsteg gjorts på flera områden då det gäller att återställa balansen i den svenska ekonomin. Framgångarna har dock huvudsakligen nåtts genom att man lyckats hålla tillbaka och i någon mån vrida om resursanvändningen i ekonomin [oklart vad man menar här…]. Att återställa balansen genom att skapa resurser sin svarar mot efterfrågan har det i mycket liten utsträckning varit fråga om. Tillväxttakten har hela tiden varit lägre än den internatinella.

Man måste också konstatera att de två krafter som utlöste 70-talskrisen – en överexpansion av de offentliga utgifterna och en alltför snabb pris- och kostnadsökning – inte varaktigt besegrats. Risken är stor för en ny utgiftsvåg i den offentliga sektorn om inte mer grundläggande systemförändringar genomförs. Vad kostnadsutvecklingen beträffar, tvingas man konstatera att något trendbrott överhuvud taget inte ägt rum: det svenska kostnadsläget försämras sedan flera år tillbaka i ungefär samma takt som under den period som ledde fram till kostnadskrisen under 70-talet. (s. 8-9, min markering)

Nog är detta är hyfsat insiktsfullt? De skriver i princip att framgångarna är temporära och att de underliggande strukturproblemen inte lösts. Mot denna bakgrund beskrevs i rapporten 90-talet som bekymmersamt, pga kostnadsutvecklingen, det låga sparandet, den låga produktivitetstillväxten och eftersatta offentliga investeringar. Till detta kom kärnkraftsavvecklingen och demografin som ytterligare påfrestningar. (s. 12).

Några varningar för bankkris och fastighetsbubbla hittar jag dock inte. Det närmaste jag hittat är följande:

Via börsen har också den vinstutveckling i näringslivet som devalveringen skapat bidragit till kraftiga förmögenhetsökningar i den privata sektorn, vilket drivit på såväl privat konsumtion som efterfrågan på fastigheter. Avregleringen på kreditmarknaden har också bidragit till den kreditexpansion som varit en viktig del av den allmänt expansiva utvecklingen i den privata sektorn. (s. 112)

Förklaringen torde vara att man inte tänkte på sådant som finansiell stabilitet. Innehållsförteckningen talar sitt tydliga språk:

Två poänger i tillväxtkritiken

En fråga jag får ofta rör behovet av ekonomisk tillväxt: Behövs det verkligen mer? Räcker det inte nu? Är evig tillväxt inte en oerhört naiv tanke? Är det inte andra saker än ekonomin som ska växa?

Mitt standardsvar är numera att hänvisa till barnen:

Det kommer … aldrig att hända att en ny generation växer upp och konstaterar att världen som deras föräldrar lämnat över duger bra och inte kan förbättras. De kommer att vilja leva längre, friskare och sundare än sina föräldrar, och de kommer att göra vad de kan för att riva de hinder som står i deras väg.

Samtidigt tycker jag att nationalekonomer ofta är dåliga på att tolka tillväxtkritiken vänligt. Det är lätt att göra sig lustig över evenemang med rubriken Tillväxt? Nej tack! men det främjar knappast debatten.

Åtminstone följande tre punkter är värda att diskutera:

1. Även om ökad produktivitetstillväxt gör det möjligt att ta ut en önskad kombination av mer fritid och ökat materiellt välstånd är det svårt att organisera ett samhälle där människor skiljer sig kraftigt åt i hur de vill använda tillväxten. Människor kan mycket väl önska arbeta mindre, men endast underförutsättning att de flesta arbetar mindre. Om många har den typen av preferenser, finns en risk att vi fastnar i en suboptimal situation, där många skulle ha det bättre om de arbetade mindre. Den teoretiska möjligheten att så är fallet förtjänar funderas på.

2. Många tillväxtkritiker missar att fritiden ökat kraftigt, vilket den har. Den tas dock ofta tas ut från pensionstillfälle fram till livets slut, samtidigt som många upplever livet som synnerligen stressigt under åren mellan 20 och 60. Kanske tyder detta på att vi inte använder möjligheten till ökad fritid på bästa möjliga sätt?

3. Det är ingen orimlig tanke att tillväxttakten i uppmätt BNP klingar av när länder blir rikare. Nedanstående bild (källa) som rangordnar länder efter tillväxttakt 2012 (bubblans storlek motsvarar befolkningen) visar att rika länder växer långsammare i procent.

Går det bra för Sverige enligt andra mått än BNP-tillväxt? Del 2: CO2-utsläpp per capita

Data från Världbanken över ton koldioxidutsläpp per capita och år visar att Sverige ligger bra till, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på kärnkraften. Noterbart är dock att perioden 1995 och framåt, då svensk tillväxt åter tog fart jämfört med problemperioden 1970-1993, inte tycks ha skett till priset av ökade CO2-utsläpp.

Går det bra för Sverige enligt andra mått än BNP-tillväxt? Del 1: Förväntad livslängd

En fråga som stundom dyker upp när man som jag skrivit en bok med titeln Därför går det bra för Sverige, i vilken tillväxt i real BNP per capita används som mått på ett lands framgångar, är om det går bra för Sverige även enligt andra mått.

Ibland, inte alltid, ställs frågan med en kritisk underton: Globalisering, ekonomisk frihet och reformer är säkert bra för den ekonomiska tillväxten, men hur går det med andra mått på välstånd?

Det är en bra fråga, oavsett underton. Jag hoppas kunna visa några andra mått på välstånd här, och börjar med förväntad livslängd vid födseln för Sverige och ett antal länder som jag tycker är intressanta. Data från världsbanken.

Som framgår verkar tillväxten i förväntad livslängd inte på något sätt avta ens i världens rikaste länder. Frankrike uppvisar en enastående utveckling, men trots ett betydligt bättre utgångsläge har Sverige klarat sig bättre än Danmark och USA.

Räknar vi ut tillväxttakt i förväntad livslängd per decennium syns skillnaderna tydligare:

	1960t	1970t	1980t	1990t	00talet
SWE	1,47%	1,17%	2,59%	2,43%	2,12%
GBR	0,83%	1,79%	2,56%	1,97%	2,93%
USA	1,05%	4,15%	1,83%	1,80%	1,88%
FRA	2,25%	3,01%	3,06%	2,59%	2,64%
DNK	1,44%	1,19%	0,94%	2,03%	2,58%

Mycket har skrivits om 1970-talets mindre lyckade ekonomiska utveckling i Sverige. Det tycks inte ha varit något bra decennium för folkhälsan heller.

Riksrevisionen har gjort DEA-analys på arbetsförmedlingen

Rapport här. Jag tycker personligen att DEA-metoden (wiki-länk) stundom används till sådant den inte är lämpad för. Metoden går ut på att identifiera mätbara inputs och outputs, skapa en hypotetisk effektivitetsfront genom kombinationer av de mest effektiva enheterna och sedan låta avståndet till fronten för de enheter som inte ligger på fronten vara ett mått på ineffektivitet.

I figuren nedan är Y1 och Y2 outputs, enheterna B och C effektiva och enhet A ineffektiv för att en linjär kombination av C och B skulle kunna producera mer än A av båda outputs med en samma mängd inputs.

I riksrevisionens rapport kallas det dock “förbättringspotential” snarare än ineffektivitet. Fint!

DEA är lämplig när det finns tydliga och mätbara outputs som produceras med tydliga och mätbara inputs. Om cement tillverkas med hjälp av el, cementmjöl och vatten, skulle DEA-analys vara en bra metod att hitta vilka som gör det effektivt och vilka som vimsar till det på olika sätt.

Att göra DEA-analys på hela den offentliga sektorn i 23 länder (som sker här) är mer vågat (milt uttryckt).

DEA-analys på arbetsförmedlingar faller väl någonstans mellan cementfallet och hela den offentliga sektorn, och riksrevisionen drar lagom stora växlar på sina resultat. Som inputs används sådant som lokalyta och helårsanställda, output är avaktualisering till arbete eller utbildning.

Huvudresultatet:

För [2004-2010] var det genomsnittliga effektivitetstalet 1,082. Detta innebär att förbättringspotentialen i genomsnitt var 8,2 procent. Förbättringspotentialen är således lägre än vad tidigare svensk forskning
visat. Den … har dock bara i ett fall tagit hänsyn till skillnader i sökandesammansättningen vid förmedlingskontoren. Resultaten … ligger i linje med, eller uppvisar något lägre förbättringspotential, än den internationella forskningslitteratur som studerat effektiviteten för arbetsförmedlingskontor

Sverige är alltså inte värre än andra länder enligt studien.

Värt att notera är dock att DEA-måttet inte är ett absolut mått på effektivitet, förbättringspotentialen mäts relativt de mest effektiva enheterna.

Om krisen på Island – och återhämtningen

Tim Cavanaugh i Reason i höstas:

Where the U.S. Federal Reserve’s promise to backstop financial institutions was merely implicit, the Central Bank of Iceland in 2001 gave an explicit guarantee to big banks, making it inevitable that they would become bloated with risky and ultimately toxic assets. … By mid-decade 90 percent of Icelandic households had government loans, and no-money-down home purchases were as common in Iceland as they were in Florida.

Om återhämtningens orsaker:

So what’s causing the recovery? The plain-sight answer is the one nobody will consider. Iceland is coming back specifically because its banks went out of business. That happened in spite of strenuous public efforts, but the removal of the tiny nation’s colossally bloated financial sector turns out not to have eliminated all that much value.

Reason är för övrigt the monthly print magazine of free minds and free market

Putnam på 2010-talet: Gaming alone

Det är på konferens utomlands man träffar intressanta svenska forskare. I Göteborg finns Sebastian Lundmark vars papper “Gaming Together: When an Imaginary World Affects Generalized Trust” studerar allmän tillit över tid på individnivå hos World of Warcraft-spelare.

Resultat:

I find that generalized trust is negatively affected by starting to play and competing actively in the game, however, that negative effect can be off-set by socializing with others in voluntary associational-like environments within the game.

Visst finns vissa identifikationsproblem med studien: Man kan inte tvinga någon att börja spela. Men även om individerna är självselekterade är mönstret över tid intressant.

Jag skulle vilja se figuren ovan för de som går med i ett guild och de som inte gör det. Nästa steg är såklart att hitta exogen variation i guildmedlemskap.

Framför allt är jag nyfiken på fler vågor av panelen: Kommer tilliten efter ett tag att överstiga initialvärdet? Inte orimligt: spelande främjar samarbete och folk tycker det är kul att samarbeta.