Krönika om välfärdens kärna

Krönika i bl a Eskilstunakuriren om välfärdens kärna som alliansen pratar om:

När regeringen lade sin höstbudget, fick vi höra att alliansen sedan 2006 tillfört 30 miljarder till välfärdens kärna. Det låter ju bra. En annan sak som låter bra twittrade centerledaren Annie Lööf ut den 6 oktober: Vi har tillfört mer medel till alla delar av välfärdens kärna. Regeringens strategi är tydlig: Det blir mer pengar till välfärdens kärna. Men vad är välfärdens kärna, och vad säger det oss att denna tillförts 30 miljarder sedan 2006? Svaret är att det inte säger särskilt mycket.

Om internet, transparens, Morozov och Nils Gustafssons avhandling

I en bokhandel i USA i våras plockade jag upp Evgeny Morozovs “To save everything, click here”, läste ett kapitel och lade ner den igen.

Boken verkade vara cynisk, sarkastisk och mellan raderna anade jag uppfattningen att det som sker på nätet inte händer “på riktigt”.

Sydsvenskans Anders Mildner visade sig vara av snarlik uppfattning:

Morozov [är] undflyende och pendlar ständigt mellan ytterligheter: han kan vara filosofisk, djuplodande och noggrant faktakollande […] samtidigt trivs han nog lite för bra i rollen som kättare i internetreligionens tidevarv, varför boken också är sprängfull av tröttande sarkasm, skadeglad ironi och raljanta utfall. Dessutom är han ständigt motsägelsefull och sällan eller aldrig redo att nagelfara sina egna slutsatser på samma sätt som han själv gör med andras.

Svenskans Pelle Snickars är mer positiv:

Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv … det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer.

En av de bästa diskussionerna hittade jag emellertid på slate, där  Farhad Manjoo sätter fingret på något hos Morozov som jag tycker mig känna igen hos andra nätskeptiker (om uttrycket tillåts). Manjoo skriver:

[F]or someone who’s so aggressively skeptical of the industry, you’re strangely inclined to accept its marketers’ most overhyped claims about the potential of their wares. Without citing much evidence, you take tech boosters at their word that, among other things, predictive policing will “eliminate” crime, dubious “truth-detection” software will “eliminate” lying in politics, gamification really does change people’s behavior […]

Mönstret jag tycker mig se är att nätkritiker tar fasta på extremt högt ställda förväntningar och gör en poäng (ibland berättigad, ibland mer pompös) av att dessa inte uppfylls.

Ett klassiskt exempel är väl när Bo Rothstein på basis av ett ganska litet och selektivt urval (självgoogling?) konstaterade att bloggarna inte tillför demokratin någonting (kommenterat bl a här och här).

Jag får liknande tankar när jag läser i den kloke Nils Gustafssons avhandling, även om Nils inte är i närheten av att klampa på som Rothstein och Morozov. Några citat ur avhandlingen:

This dissertation is about whether social network sites have the potential to
bring about more equal participation. … The idea that social network sites might form a basis for drawing previously unengaged citizens into political action has much to say for it. Social network sites reduce the costs of participation, offer a more efficient information structure, and allow for faster recruitment processes.

Nils slutsats, på basis av SOM-data från 2010 för 1653 individer, är att sociala medier inte minskar ojämlikheten i politiskt deltagande.

This paper uses unique data on the political uses of social network sites in Sweden in order to study whether the participation through Facebook and other social media services reduces inequality. The answer is that they do not: resource factors such as education are even more important in explaining participation through social media than through other channels.

Jag har inga invändningar mot den slutsatsen. Men frågeställningen innebär att sociala medier utvärderas gentemot en högt lagd ribba: Leder de till ökad jämlikhet i politiskt deltagande? Men jag har svårt att se sociala medier ens teoretiskt skulle ha denna effekt. Jag letar teorier i avhandlingen, och hittar – Castells (!):

Alternatively, ICT-enabled network structures even make hierarchical organisation impossible and render nation states redundant (Castells 2000: 19, British Journal of Sociology 51(1): 5-24).

Det ska medges: Den som läst Castells och faktiskt trodde att den nya tekniken skulle göra hierarkisk organisering omöjlig och nationalstater överflödiga, blev nog besviken.

Om Malcom Gladwells böcker

Nog är Malcom Gladwell flygplatsbokförfattaren nummer ett? En recension i Wall Street Journal sågar hans senaste bok (David & Goliath) – liksom hans övriga produktion.

He excels at telling just-so stories and cherry-picking science to back them. In "The Tipping Point" (2000), he enthused about a study that showed facial expressions to be such powerful subliminal persuaders that ABC News anchor Peter Jennings made people vote for Ronald Reagan in 1984 just by smiling more when he reported on him than when he reported on his opponent, Walter Mondale. In "Blink" (2005), Mr. Gladwell wrote that a psychologist with a "love lab" could watch married couples interact for just 15 minutes and predict with shocking accuracy whether they would divorce within 15 years. In neither case was there rigorous evidence for such claims.

Ekonomisk frihet i Norden

Här är ett kul inlägg på danska punditokraterna, baserat på Economic freedom index. Diagrammet visar hur högt (och hur lågt) värde på genomsnittlig ekonomisk frihet man kan få genom att kombinera olika delar i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Som synes är dessa länder ganska lika i genomsnittlig ekonomisk frihet, men de skiljer sig åt när det gäller olika delar av indexet – vilket gör det möjligt att leka med tanken på vart policyimitation/best practice skulle kunna leda. 8.5 skulle räcka till en tredjeplats globalt sett – medan lägstavärdet på 6,96 är i nivå med Trinidad & Tobago.

Möjligen skulle jag valt etiketterna “högsta” resp “lägsta” snarare än de Christian valde…

Inkomstindexering eller prisindexering?

Min senaste krönika diskuterar det konstiga begreppet reformutrymme drar en lans för indexering (här i Trelleborgs Allehanda):

Om en smart indexkonstruktion gör att ersättningar höjs automatiskt i takt med den ekonomiska utvecklingen, kan politiker inte låtsas genomföra reformer när de i praktiken knappt kompenserar olika grupper för inflationen.

Den som vill framstå som en riktig reformpolitiker måste då tänka ut åtgärder som främjar den ekonomiska utvecklingen, och därmed gynnar alla på lång sikt. För sådana reformer är utrymmet obegränsat.

Indexering kan alltså vara en lösning på det problem som Claes Lönegård nyligen skrev om i en utmärkt Fokus-artikel:

När ekonomin växer ökar statens inkomster medan utgifterna ligger still. På så sätt pågår ett ständigt sparprogram i välfärden där ersättningar långsamt tappar i värde.

Här handlar det om att statsbidragen till kommunerna inte skrivs upp automatiskt i förhållande till löneutveckling, BNP-tillväxt och inflation. Om att barnbidraget och arbetslöshetsersättningen sedan länge legat still på gamla nivåer och att sjukpenningen, föräldrapenningen, garantipensionen och studiemedlet bara delvis följer den ekonomiska utvecklingen. Detsamma gäller anslagen till statliga myndigheter.

Den intressanta frågan är såklart: Bör utgifter och ersättningar inkomstindexeras eller prisindexeras? Idag är inkomstpensionen inkomstindexerad, en hel del annat prisindexerat (numera studiemedel!) medan mycket fastställs nominellt (exempelvis barnbidraget).

Går det bra för Sverige enligt andra mått än BNP-tillväxt? del 2: självmord

När jag föreläser om hur Sverige genom diverse reformer fick stopp på stagnationen och åter blev en hyfsat konkurrenskraftig ekonomi, händer det att jag får frågan om BNP-tillväxt är ett bra på på ett lands framgångar.

Det är en bra fråga: Ekonomer antar ofta lite väl slentrianmässigt att om det går bra ekonomiskt går det bra i andra angelägna dimensioner också. Men det finns goda skäl att testa om så faktiskt är fallet. I ett tidigare inlägg visades hur förväntad livslängd utvecklats sedan 1960-talet.

Men låt oss kika på ett annat mått på hur det är att leva i ett land: Självmordsstatistiken.

WHO gömmer den i landspecifika pdf-filer (sannolikt av goda skäl), men så här ser det ut för Sverige:

Av detta framgår att självmordsandelen var som högst 1970, föll kraftigt under 1990-talet, och var 2010 den lägsta sedan 1950. Den fallande trenden är inte självklar - så här har det sett ut i USA:

Generellt sett ligger USA lägre än Sverige, men trenden är svagt ökande och data för 2010 har inte lagts ut än. Med tanke på hur finanskrisen slog mot USA är det ingen vild gissning att självmord numera är vanligare i USA än i Sverige.

Det är för övrigt en vanlig myt i USA att Sverige har världens högsta självmordsfrekvens, men det stämmer alltså inte.

Ny forskning (och kolumn) om tillit

I min första krönika som kolumnist på svenska dagbladets ledarsida tar jag upp tillit, ett ämne som fascinerat mig mer och mer de senaste åren. På 2400 tecken får man inte plats med någon utförlig referenslista, så här kommer en del lästips för den nyfikne (fulltext kräver dock ofta bibliotek eller betalning)

Om den kausala effekten av tillit på ekonomisk utveckling:

Algan, Yann, and Pierre Cahuc. 2010. "Inherited Trust and Growth." American Economic Review  

Ur abstract:

 "...We thus use the inherited trust of descendants of US immigrants as a time-varying measure of inherited trust in their country of origin. This strategy allows to identify the sizeable causal impact of inherited trust on worldwide growth during the twentieth century by controlling for country fixed effects"

Om effekten av tillit på välfärdsstatens storlek:

Bjørnskov, C., Svendsen, G., 2013. Does social trust determine the size of the welfare state? Evidence using historical identification. Public Choice 157, 269–286.

Bergh, A., Bjørnskov, C., 2011. Historical Trust Levels Predict the Current Size of the Welfare State. Kyklos 64, 1–19.

Båda papper visar (med olika metoder) att länder med hög historisk tillit har större välfärdsstat idag.

Om invandrare från lågtillitsländer till högtillitsländer:

Dinesen, P.T., 2012. Does Generalized (Dis)Trust Travel? Examining the Impact of Cultural Heritage and Destination-Country Environment on Trust of Immigrants. Political Psychology 33, 495–511.

Ur abstract:

This article examines how first-generation immigrants from three low-trust countries of origin (Turkey, Poland, and Italy) are affected by migrating to high-trust countries in Northern Europe, which hold qualities conducive to trust. In contrast to earlier studies examining trust of immigrants, I build on one data set containing data on both migrants and nonmigrants from the same country of origin as well as on a wide range of relevant covariates of trust. Using the method of matching, the results of the analysis lend most support to the experiential perspective on trust as the destination-country context has a massive impact on trust of immigrants, who display significantly higher levels of trust than comparable respondents in their country of origin. The results are robust to limiting the destination-country context to only one country (Germany) and comparing migrants and nonmigrants responding in the same language.

På samtliga områden finns det anledning att forska ytterligare, och i synnerhet relationen mellan tillit och invandring rymmer många omdiskuterade aspekter.

Icke desto mindre vågar jag mig på en slutkläm i kolumnen:

Det kan tyckas naivt på gränsen till dumdristigt att lita på andra människor som man inte ens känner. Men det är också modigt och berömvärt. Vad spelar det för roll att människor är pålitliga om ingen vågar ta risken att lita på någon annan?

Vad ska vi göra när teknik X tar Vissas jobb?

Här kommer lite ytterligare tankar om teknologisk arbetslöshet (tidigare inlägg), som f ö även är giltiga för invandrings- och globaliseringsdebatten.

1. Utmaningen som orsakas av arbetsbesparande teknologi är på många sätt lik utmaningen som kommer av globalisering och outsourcing (se exempelvis Peter Santessons text om svenska callcenters som flyttar till Senegal). I ett läge med relativt fri invandring och flexibel lönebildning, finns även en likhet med utmaningen när billig utländsk arbetskraft konkurrerar ut dyrare inhemsk på hemmaplan.

Vi kan alltså tänka på utmaningen som orsakad av en teknik X, som innebär att maskiner, utlandsfödda i Sverige eller andra länder genom outsourcing konkurrerar ut välbetald arbetskraft.

2. Det positiva: Teknik X frigör resurser som kan användas till något annat än det som nu produceras billigare tack vare teknik X.

Detta gäller både för privat och offentlig sektor. Samtidigt som viss arbetskraft blir av med jobbet, uppstår nya jobb när de sparade resurserna används till något annat. Det är dock troligt att de nya jobben tar färre timmar i anspråk, eftersom vi människor tenderar vilja ta ut en del av de teknologiska framstegen i form av ökad fritid.

(Exempel: när offentlig sektor sparar pengar på att outsourca färdtjänstbokningen kan de lägga mer på något annat, förhoppningsvis angeläget område)

3. Kruxet: De nya jobben är ofta mer avancerade än de som försvinner, vilket gör att de i regel gynnar andra delar av arbetskraften än de som friställs.

4. Utmaningen som följer av teknik X är således fördelningsmässig. Det är nyttigt att tänka på den beväpnad med Kaldor-Hicks kompensationskriterium: Går det att hitta sätt att låta de som förlorar på teknik X få del av vinsterna så att även de får det bättre, eller åtminstone inte får stora försämringar?

5. Det begripligt att de som drabbas tenderar lägga skulden på teknik X. Det leder dock sällan till något konstruktivt. Bättre är att fundera på (och rösta på politiker som funderar på) på punkt 4 ovan.

Nina Björk om Kluvet Land, ungdomsarbetslöshet och teknologisk arbetslöshet

Nu sänder P1 kluvet land om ungdomsarbetslösheten IGEN. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men åtminstone tre aspekter av detta program är anmärkningsvärda:

1. Ingenstans påpekas att en ungdomsarbetslöshet på 25 procent inte betyder att var fjärde ungdom går utan jobb: Arbetslösheten mäts som andel av arbetskraften, och Sveriges siffra motsvarar ungefär 11 procent av den unga befolkningen (se vidare SCB).
2. Ingenstans problematiseras uttrycket “att få ett jobb” och det uppenbara faktum att om alla väntar på att får ett jobb, skapas inga jobb alls.
3. Ingenstans ifrågasätts att Josefin i reportaget först efter tre år börjar överväga att flytta från Bromölla (trots att hon med hjälp av mängden till salu-skyltar helt korrekt konstaterat att detta inte är någon tillväxtregion).

Däremot har Nina Björk reagerat på programmet. Inte på något av ovanstående (även om det börjar lovande med en upprepning av siffran 25 procent…), utan på att programmet är alltför individualistiskt. Det missar att lägga skulden för arbetslösheten på maskinerna som tar våra jobb. [jo faktiskt].

Teknologisk arbetslöshet, alltså. Idén lär öka i popularitet så länge arbetslösheten biter sig fast.

Det är till att börja med en god idé att kolla upp det ludditiska misstaget, men frågan kräver sannolikt mer funderande än så. En intressant sammanfattning av argumenten finns på bloggen nedan, med det flygplatsboktitelliknande namnet:

THE DECLINE OF SCARCITY
How Technology is Creating Abundance, Destroying Jobs, and Reshaping the Economy

Om Argumenten för medborgarlön

Lennart Fernström har argumenterat för medborgarlön denna sommar, både i Svenskan och i Fria Tidningen. Argumentationen är festlig då den initialt låter som en Chicago-ekonomi som kritiserar meningslösa statliga ingrepp i ekonomin:

De tre öarna Trossö, Kalvö och Lindö i den bohusländska skärgården är sammanlänkade av en sex kilometer lång välbyggd bilväg. Vägen, som byggdes genom AK-jobb på 1930-talet, har dock inte körts av en enda bil eftersom det aldrig blev någon bro eller bilfärja dit. AK-jobben var sysselsättningsprogram utfärdade av statens arbetslöshetskommission.

Raskt glider dock argumentationen över till vänster:

Stressjukdomarna och det psykiska lidandet ökar. Allt fler som lönearbetar får svårt att få ihop sin tid. Och inte minst håller vi på att förbruka den enda jord vi har. Trots det ifrågasätts inte arbetslinjen i den politiska debatten.

Oavsett vad man tycker om de tre deskriptiva utsagorna som inleder stycket ovan, är det inte givet på vilket sätt de leder till att arbetslinjen (tolkad som att det ska löna sig att arbeta) borde ifrågasättas.

I grunden håller jag dock med om båda premisser: Visst – bland statliga sysselsättningsprojekt hittar vi en del besynnerliga exempel på resursslöseri som motiverats med det övergripande målet att hålla folk sysselsatta.

Och visst, det är beklagligt och oroväckande att så många känner sig stressade och utbrända när vi lever friskare och längre än någonsin.

Däremot tror jag det finns ett tankefel i argumentationen när Fernström skriver:

Att antalet arbeten minskar är en helt naturlig följd av automatiseringen av produktionen, av att maskiner och robotar tar över allt mer av det arbete som behöver utföras.

Det är helt riktigt att en naturlig följd av ökad produktivitet är vi i snitt vill ha mer fritid. Det förklarar varför vi arbetar en mindre andel av våra liv idag än förr.

Men detta betyder inte att “antalet arbeten” måste minska. Det beror på hur bra arbetsmarknaden fungerar när det gäller utbildning, omskolning, lönebildning, skatter och regelverk.

Ett bättre argument för medborgarlön skulle kunna vara att vi i praktiken nästan redan har det: den som är beredd att finna sig i myndigheters krav på jobbsökande och kursgående och programdeltagande, hålls på en ganska hög absolut nivå (även jämfört med andra västländer).

Anordnarbidraget i FAS3

Blev nyfiken på anordnarbidragets i Fas 3 storlek. Googlade. De två (!) första träffarna går till facebook (!!), där folk ställer motiverade frågor och arbetsförmedlingen svarar föga proffsigt:

Vi håller på att undersöka varför summan är 225 kr/dag och återkommer med svar när vi fått klarhet i det. […] Vi har tyvärr inget svar om hur dessa 225 kr/dag fastställts. De som kan svara för detta finns på Arbetsmarknadsdepartementet. I bifogad länk finns kontaktinformation till dem.

Har USA hämtat sig tack vare eller trots den förda politiken?

I en artikel om Storbritanniens ekonomi i The Guardian (Som August tipsade mig om) dyker denna formulering upp:

Thanks to its avoidance of the worst form of austerity policy, the US economy has recovered from the 2008 crisis more strongly than the European countries.

Dylika formuleringar är vanliga, och anses förmodligen vara kontroversiella. Men av det faktum att USA undvek "värsta besparingarna" (fritt översatt) och återhämtar sig snabbare än Europa, följer naturligtvis inte att det senare skedde tack vare  det förra. Det vore precis lika rimligt - eller orimligt - att ersätta "thanks to" med "despite".

När det såg som mörkast ut för USA frågade jag många mer insiktsfulla bedömare än jag själv om USAs framtid. Väldigt få var oroliga. Analysen var att USA i grunden är en fungerande marknadsekonomi: Det finns företagsamhet, entreprenörsanda och rörlighet. Och trots att frågetecken måste sättas för en hel inom inom storfinans och politisk elit, är landet på gräsrotsnivå inte genomkorrupt. Entreprenörskapet är huvudsakligen av produktiv natur.

Oron för Grekland och Italien var betydligt större. Finans- eller penningpolitikens grad av expansivitet var ingen avgörande faktor i analysen.