Vet vi om skattefinansierade innovationssystem faktiskt främjar innovationer och tillväxt?

Sydsvenskan har föredömligt kartlagt det skånska så kallade innovationssystemet. Bilden intill är från den första kartläggningen 2010, som nyligen följts upp. Det ser minst lika snårigt ut idag:

Fler skattefinansierade aktörer än någonsin arbetar med att stötta innovativa företagare i Skåne. Pengarna som läggs på detta är också mer än någonsin, totalt 730 miljoner kronor i år. […] 2010 gjorde Näringsliv en genomgång av alla innovationsstödjande verksamheter i Skåne, det vill säga klusterorganisationer, inkubatorer, forskningsparker och investerarorganisationer. Resultatet var en komplex bild bestående av ett åttiotal aktörer vars verksamheter ofta överlappade varandra.

En hel del anmärkningsvärt har påtalats, exempelvis följande:

Teknopol, Media Evolution och Minc är några av aktörerna i det skattefinansierade innovationsstödjande systemet som konkurrerar med entreprenörerna de ska stötta. […]  Teknopol finansieras till 94 procent av offentliga medel och Region Skåne är dess huvudfinansiär. Uppdraget är att stötta skånska företagare. Trots detta har Teknopol deltagit i en upphandling rörande konsultverksamhet i direkt konkurrens med skånska små och medelstora företag. […] 

Eller följande:

branschorganisationen Media Evolution […] samlar företag inom bland annat tv, webb och dataspel. De finansieras till 14,5 procent av offentliga medel, resten av finansieringen kommer från medlemsföretagen

Det är lätt att reagera instinktivt: Varför ska skattemedel finansiera en branschorganisation för dataspelsföretag? Det är också ganska lätt att hitta företagare som betackar sig för att bli hjälpta på detta sätt av politiker (länk1 länk2), och jag skulle mycket väl kunna skriva en drapa på temat att en marknadsekonomi med vinst och äganderätter i sig är ett innovationssystem som fungerar förträffligt.

Likväl bestämde jag mig för att söka i vetenskapliga artiklar efter forskning om huruvida skattefinansierade innovationssystem faktiskt har den avsedda effekten att främja innovationer och tillväxt.

Jag hittade ingenting. 

Det finns en enorm litteratur om vad som främjar tillväxt, en litteratur jag kan ganska bra och där innovationssystem sällan nämns. Jag hittade nu mängder av artiklar om andra aspekter på innovationssystemen, liksom resonemang om hur de bäst utformas, men inget om huruvida ens de bäst utformade systemen faktiskt fungerar.

Till slut googlade jag ”public funding of innovation systems” vilket gav två (!) träffar, båda rörande samma forskning, en genusanalys av Malin Lindberg vid Luleå Tekniska Universitet:

My survey of national and regional policy documents regarding public funding of innovation systems and clusters, exposes how in half of the cases the state promotes the group of Basic and Manufacturing Industries. […] the groups of Basic and Manufacturing Industries and New Technologies, both primarily employing men as employees and entrepreneurs, has been given high priority within Sweden's innovations policy while the group of Service and Experience Industries, employing mostly women or both men and women to the same extent, has been given a low priority.

De skattefinansierade innovationssystemen tycks alltså ha prioriterat den (manligt dominerade) bas- och tillverkningsindustrin. Frågan om varför detta bör ske med skattemedel kvarstår onekligen.

Om arbetsförmedlingens svårigheter att förmedla jobb

Här skriver en IT-företagare om sina erfarenheter av arbetsförmedlingen:

Vi är en prisbelönt startup som vill anställa en ung medarbetare. På sex veckor ordnade Arbetsförmedlingen fram... noll sökande. […] 

Vi hade inga större krav på erfarenhet eller utbildning, men krävde datorvana och att man kan komma i tid. När jag efter en månad inte fått något svar skrev jag igen och upprepade samma sak. Jag fick fortfarande inget svar […] Till sist var jag så irriterad att jag helt enkelt åkte dit, slog näven i bordet och krävde att få träffa någon som kunde hjälpa mig. Jag fick då en tid och ombads återkomma två veckor senare. Jag berättade vad vi hade för behov och fick till svar att de skulle göra en kallelse, så att vi kunde komma tillbaka och träffa några av de 365 arbetssökande ungdomar vi hade i kommunen. Dagen D kommer. En timme innan vårt möte mejlar förmedlaren och säger att de tyvärr inte hunnit få ihop några ungdomar, så vi var tvungna att skjuta på mötet.

Anekdoten är nästan identisk med vad en städföretagare i Södertälje berättade för mig under arbetet med boken om nystartszoner.

För den som vill veta om detta bara är anekdoter eller illustrationer på något systemfel, kanske 15 januari 2016 är ett datum att se fram emot: Då redovisas en utredning som enligt direktiven bl a ska "analysera om Arbetsförmedlingen använder de insatser som myndigheten har till sitt förfogande på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt."

Vissa gillar dock inte att det är Agneta Dreber som utreder.

Krönika i Svd om vad kommuner bör göra - med bonusmaterial

Det är både lätt och tacksamt att raljera över kommunala påfund som julklappsutdelningar, tänkarhattar, sjöodjurscenter och dimmaskiner. Men så här skriver jag i min femte Svd-kolumn:

Det främsta problemet med dessa tilltag är inte att de kostar skattemedel. Problemet är att de signalerar bristande förståelse för vad kommunen bör göra för att främja invånarnas välfärd. I grunden är förhoppningen ofta att kommunen får PR och lockar till sig invånare, gärna av det välutbildade och skattebetalande slaget. Men de åtråvärda skattebetalarna lockas inte av ytliga jippon, och de kommunala beslutsfattarna lägger tid och energi på fel saker. 

Så vad borde kommuner fokusera på istället? (bortsett från det uppenbara: kvalitet och tillgänglighet i välfärden)

både ekonomisk och statsvetenskaplig forskning under lång tid pekat ut kvaliteten på de offentliga institutionerna som en av de viktigaste faktorerna för ekonomisk utveckling och välfärd på lång sikt. Översatt till konkret kommunalpolitik kan detta betyda snabb och effektiv hantering av exempelvis bygglov, serveringstillstånd och barnomsorgsköer. Framför allt innebär det att dessa frågor ska hanteras opartiskt, enligt transparenta regelverk och utan inslag av svågerpolitik och godtycke.

Här kommer lite bonusinfo om projekten som nämns i krönikan:

Om Storsjöodjurscenter (vars hemsida www.storsjoodjurscenter.se av någon anledning omdirigerar till Facebook) har Radio P4 Jämtland rapporterat kritiskt:

- Vi jobbar hårt för att få hit besökare, både turister och företagsbesök. Vi kör med tv-reklam just nu, skyltar efter vägarna med mera säger Susanne Kindström.

Centret och kamerabevakningen i vattnet kostade nio miljoner kronor - det mesta skattepengar. Kamerorna som skulle visa Storsjöns vattenliv live - visade samma bilder på hemsidan i ett halvår. Hemsidan fick man därför stänga ner, kamerorna fungerar dock i centret numera.

På facebook kommenterar centret det kritiska inslaget i lokalradion så här:

Radio Jämtland är varmt välkomna till Storsjöodjurscentret på guidning. Ni som lokal radio station är viktiga för länets utveckling och lyfta fram innovationer som Storsjöodjurscenter. Att som ni grunda era teser på personer som vare sig har varit här eller är nöjda med produkten är märkligt. Hur kan man då veta hur Storsjöodjurscenter är som upplevelse! 

Om tänkarhattarna (som ju bara kostade 18000 och således gissningsvis inte upphandlades i knivskarp konkurrens)

modellen är designad och sydd speciellt för ändamålet av ett lokalt företag. Pris: 300 kronor stycket oavsett färg (det finns sex olika kulörer att välja bland) 

Om dimmaskinen (som faktiskt kunde tas i bruk efter lite intrimning)

Kan du förstå om det här uppfattas som slöseri med skattepengar?

– Nej, för det är det inte. Går inte maskinen att fixa kan vi kanske flytta på den. Det finns många andra platser i Landskrona som kan bli trolska, säger Peter Siilak.

 Om Katrineholms poplåt (från Martin Borgs slöserimuseum)

Katrineholm är läge för liv och lust. Därför har Katrineholm också en kommunal poplåt till en kostnad av 70 000 kronor.  När den lanserades i november 2012 kallade kommunchefen Mattias Jansson det hela för en historisk händelse. Lagom till mellandagarna bubblade låten på P4 Sörmlands Topp 5, för att sedan debutera på listan som nummer ett. 

Det blev bara en vecka på tronen. Kanske slutade helt enkelt de kommunanställda att ringa och rösta trots tydliga instruktioner från kommunledningen om hur man SMS-röstade. 

 Om Skellefteås julklappsutdelning har Sakine Madon skrivit i Norran:

Skellefteå är en rik kommun och målet är som bekant att växa i invånarantal. Genom välkomnandet vid flygplatsen, där julklapparna delades ut, ville kommunen skapa ”positiva associationer för Skellefteå”, som en kommunanställd uttrycker det när jag frågar om projektet. Eventet sägs ha ”belyst Skellefteå på kartan” och nyheten spreds i såväl riksmedia som i sociala medier. Men det är inte primärt pengarna som kommunen lade på detta projekt som är det centrala, eller ens det goda syftet. Det viktiga är kommunens roll och prioriteringar. Kommunen valde samtidigt att inte dela ut något extra generellt julbidrag till barnfamiljer som lever på försörjningsstöd (Norran, 2013-12-30). De borde ha fått beslutsfattarnas fulla uppmärksamhet.

Återigen: Exemplen ovan torde visa att det i många fall inte är stora summor det rör sig om i utgifter - men även i dessa fall läggs det ner mängder av arbetstimmar på att tänka ut, genomföra och försvara tilltagen. Som så ofta är den största kostnaden alternativkostnaden: Vad kunde de kommunalt anställda gjort med de arbetstimmar som nu gått åt till att reklamera och försvara en dåligt inställd dimmaskin?

Skattesänkningar och offentliga resurser

I förra veckan släpptes den omdiskuterade rapporten om skattesänkningar och offentliga resurser. (Min presentation, SVT videolänk för debatten, själva rapporten från Svenskt näringsliv)

Generellt sett är rapporten faktaspäckad och fylld av diagram av den här typen:

Diagrammen visar olika varianter på måttet reala resurserna per brukare.

Min kommentar gick i allt väsentligt ut på att detta är ett bra mått, men det faktum att kurvorna oftast pekar uppåt inte säger särskilt mycket om vare sig sittande politikers kompetens eller prioriteringar, eftersom det är en följd av att vi lever i ett samhälle med real tillväxt. Som komplement hade det därför varit trevligt att se samma mått dividerat med BNP per capita. Detta mått visas i rapporten bara för skolan (det har ökat under 00-talet – men under 90-talet föll det).

Slutligen ska noteras att rapporten endast rör den offentliga konsumtionen. Skattesänkningarna under alliansens maktinnehav har framförallt finansierats genom minskade utgifter för transfereringar.

Om diskussionen

Småtrevlig – möjligen för att både PM Nilsson och Hanne Kjöller var ganska vänligt inställda (tolkade jag det som), medan Karin Pettersson valde att fråga vem det egentligen är SN argumenterar mot: Vem målar upp bilden av att den offentliga konsumtionen tagit stryk under alliansens styre?

Det hade nog blivit mer liv i luckan om Torbjörn Hållö varit där.

Sammansättningseffekterna slår tillbaka…

Marika Lindgren Åsbrink skriver om resurser till välfärden med anledning av bland annat denna DN-debattartikel och frågan om när resurserna kan sägas ha ökat – se denna bloggpost.

Hon kommer (i mina ögon helt korrekt) fram till att alliansen skurit ned på ffa akassa och sjukpenning medan den offentliga konsumtionen ligger kvar som andel av BNP, vilket betyder realt ökade utgifter, av det enkla skäl att vi har haft real tillväxt.

Hon skriver också:

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn

Även detta är korrekt. Bäst är därför att jämföra utgifter inte med hela befolkningen, utan med den relevanta delen av befolkningen: Grundskoleutgifter i relation till antalet barn i grundskoleålder, äldreomsorgsutgifter med antalet äldre, och så vidare.

Sammansättningseffekter är politisk intressanta i allmänhet.

Exempel 1:

Alliansen har tidigare varit mer förtjust i att korrigera för sammansättningseffekter: då har det gällt sysselsättningen, som utvecklats lite sisådär under mandatperioden. En förklaring är att arbetskraftens har kommit att innehålla relativt sett fler äldre, som ju har lägre sysselsättningsgrad. Bara det faktum att arbetskraften blir äldre gör alltså att andelen sysselsatta i arbetsför ålder minskar. Demografin är således en uppförsbacke att beakta när man jämför sysselsättningsgrad över tid.

Exempel 2:

Ett annat område där sammansättningseffekter är intressanta (och vrålkontroversiella) gäller hälsoklyftor och inkomstklyftor. En stad som Malmö har haft ökande inkomstklyftor och hälsoklyftor under lång tid – men befolkningens sammansättning har också ändrat karaktär kraftigt. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om detta med anledning av Malmökommissionen:

Hälsan anses känslig för vad som händer tidigt i livet. Därför är det troligt att en dubblering av andelen utlandsfödda (från 15 till 30 procent) har betydande effekt på hälsofördelningen.

När det gäller denna typ av sammansättningseffekt tycks vissa vara av uppfattningen att den som räknar ut den skyller de ökade klyftorna på de utlandsfödda – men så måste det naturligtvis inte vara.

Slutsats: Den som politiker som åberopar sammansättningseffekter i en fråga bör således vara beredd på att göra motsvarande korrigering i andra frågor.

Hur höga anser S & M att skatterna ska vara?

I min ungdom roade jag mig med att fråga moderater om lägre skatter alltid var att föredra eller om det fanns en gräns vid vilken även moderater tycker att skatterna är lagom. Socialdemokrater fock motsvarande fråga. Ingen svarade någonsin särskilt konkret.

I förra veckan ringde en journalist som hade ställt samma fråga, och bad mig kommentera. Så här svarade Magdalena Andersson:

– Det viktigaste är inte exakt vilken nivå man ligger på utan att vi har tillräckligt mycket pengar för att säkerställa att alla barn får den skolgång de behöver, att vi har den sjukvård som krävs, det är det som är det viktiga, säger Magdalena Andersson

Så här svarade Anna Kinberg Batra

– Jag tycker att det är vanskligt att sätta en exakt siffra. Sverige ska vara konkurrenskraftigt jämfört med andra länder. Det ska löna sig att driva företag här. Det ska löna sig att arbeta här, säger Anna Kinberg Batra, moderat ordförande i finansutskottet.

Det är inte direkt några konkreta svar vi får. I praktiken har väl s sagt att vi ska ligga aningen högre än idag, men den som överväger att rösta borgerligt borde rimligen få ett besked: ska skattekvoten fortsätta att sänkas i samma takt som skett sedan 2006, eller ska den ligga kvar på dagens nivå?

Det spelar stor roll för vilken typ av välfärdssystem vi kommer att ha.

Calmfors om låglönekonkurrens

Lars Calmfors i DN 18 dec:

Utländsk personal som tillfälligt utför uppdrag i ­Sverige ökar välfärden på ­samma sätt som tradi­tionell handel med varor.

Lars redogör också för en intressant vetenskaplig artikel:

Människors attityder till låglönekonkurrens med hjälp av utplacerad arbetskraft är uppenbarligen mer negativa än till låglönekonkurrens i varuhandeln. Detta bestyrks i en studie som gjorts tillsammans av psykologer och ekonomer (Girts Dimdins, Marie Gustafsson Sendén, Henry Montgomery, Ulrika Stavlöt och mig själv) och som just publicerats i Journal of Socio-Economics. En trolig förklaring är den utländska arbetskraftens större synlighet när arbetsuppgifterna utförs här.

Bygger besparingspolitiken på ett räknefel?

Idag släpptes en rapport jag skrivit åt Timbro, med titeln “Bygger besparingspolitiken på ett räknefel?”, och på ett seminarium diskuterades denna av LO-ekonomen Agneta Berge, Stefan Fölster under moderering av Timbros Karin Svanborg-Sjövall.

En huvudpoäng i rapporten är att det omdiskuterade excelmisstaget INTE drev resultaten, i motsats till vad många hävdar – och Reinhart & Rogoffs forskning är inte den enda som talar för att hög skuldsättning kan vara problematisk. Däremot kan man diskutera viktning, kausalitet med mera.

Rapport liksom video från seminariet finns här. Någon på Timbro har gjort ett bra jobb, ty länken har bra ljud, flera kameravinklar och klipp så att man ser både talaren och powerpointbilder.

Samtalet blev trevligt. Om man tar sig en starkglögg framför datorn kan det tänkas att upplevelsen slår att vara på plats.

Invandring och kollektivavtal – några kommentarer till debatten

Min ECIPE-rapport om sysselsättningsgapet i OECD-länderna fick god uppmärksamhet (bl a en artikel i Metro).  Här är min DI-debattartikel på rapporten, och här är LOs svar. Det finns också en mängd twitter-kommentarer av varierande slag.

Några kommentarer med anledning av kommentarerna:

1. LO har tre invändningar, samtliga anknyter till faktorer jag försökt korrigera för i rapporten, nämligen diskriminering, utbildning och mängden invandrare:

”Om det [kollektivavtalen] är problemet så skulle jag dra slutsatsen att arbetsgivare i Sverige inte är beredda att anställa människor som kommer från andra länder till samma lön. Det tycker jag är oroande”, säger han. […]

Thomas Carlén har också andra invändningar mot rapporten. Framför allt handlar det om att invandrare precis som Sverigefödda kan se väldigt olika ut när det kommer till utbildningsnivå och hur etablerad man är i Sverige.

”Sverige tar emot mycket fler flyktingar än våra grannländer. Om de inte kommer i jobb kanske det inte är ett misslyckande för svensk arbetsmarknad och svenska kollektivavtal”, säger han.

Utbildning korrigerar jag för i rapporten, andel utlandsfödda i befolkningen lika så. Det sista citatet är anmärkningsvärt nära att LO skyller bristande integration på det höga flyktingmottagandet – vilket inte hindrar att detta kan ha förklaringsvärde, se nästa punkt:

2. Peter Santesson har tidigare hittat en hög korrelation mellan asylinvandringen och sysselsättningsgapet (här och här), ffa för antalet positiva asylbeslut per år 1999–2011 dividerat med folkmängden. Han testar även ett mått på arbetskraftsregleringar (Labor Freedom från Heritage Foundation) som inte verkar förklara något. Däremot ställer Peter inte många olika förklaringar mot varandra som jag gör.

Asylmottagandet finns för mycket få länder (jag räknar till 18 i Santessons skatterplot), vilket inte räcker för multivariat analys. Dessutom är dessa 18 alla EU-länder, vilket utelämnar info från exempelvis USA och Kanada.

Resultatet i sig är dock inte orimligt: När länder under viss tid tar emot många asylsökande tar det rimligen tid innan arbetsmarknaden anpassar sig. Resultaten i rapporten antyder väl att kollektivavtalen är en trolig förklaring till att denna anpassning går långsammare (och kanske inte alls) i vissa länder.

3. Många drar slutsatsen att om segregation beror på kollektivavtalen är det lönenivåerna som spelar roll, och avkräver mig åsikter om vilka löner som ska sänkas och hur mycket. Det senare har jag ingen åsikt om. Rapporten pekar på ett mönster när länder jämförs, påpekar att detta mönster talar för att facken funderar kring sin roll och att politikerna funderar över fackens makt.

Noteras bör dock att kollektivavtalen inte bara rör lönenivåer utan även arbetstider, arbetsuppgifter och andra villkor. Kollektivavtal kan också tänkas påverka vilka företag som uppstår och etablerar sig på en marknad (minns debatten om Toys R Us, Espresso House m fl). Dock är det mycket troligt att ett minskat sysselsättningsgap genom minskad fackföreningsmakt kommer till priset av ökade inkomstskillnader.

4. Slutligen – på förekommen anledning: Jag har inte fått betalt från någon för denna rapport, som kom ur ett blogginlägg som i sin tur kom till för att jag var nyfiken, och till min förvåning såg att en enkel cross-country analys av detta slag inte hade gjorts.

Jag är anställd som lektor vid Ekonomihögskolan i Lund och vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), och min forskning de senaste åren (liksom de kommande fyra) är till stora delar finansierad av medel från Vetenskapsrådet. Det är således inte på något sätt näringslivet som trummat fram min studie.

Data har inte valts för att bekräfta eller falsifiera en viss hypotes, och jag uppmuntrar alla nyfikna att bygga vidare på analysen. Hela datamängden är tillgänglig som ett google spread-sheet så det är bara att sätta igång. Till exempel kan alla som menar att anti-diskrimineringspolitik och liknande borde spela stor roll testa detta med hjälp av MIPEX-data.

Är skatteintäkterna högre nu än 2006?

Jag fick en läsarfråga om påståendet att skatteintäkterna är högre idag än 2006 trots skattesänkningar. Referensen var till detta inlägg på politikfakta.se, och påståendet dyker upp då och då från alliansens politiker.

Påståendet stämmer endast för de nominella skatteintäkterna, vilket inte säger mycket. Korrigeras för inflation ligger de still. Korrigeras för befolkningstillväxt har de fallit en smula. Däremot har de reala skatteintäkterna per capita inte fallit lika mycket som skattekvoten har fallit (från ungefär 48 till 44 procent av BNP).

I mina ögon är det helt oseriöst att prata om hur skatteintäkterna utvecklats nominellt. Alliansens företrädare borde stå för de skattesänkningar som genomförts.

Inte “Uppenbart” att boven är skolvalet

Svenska elevers kunskaper fortsätter att försämras. I denna DN-artikel slår ett antal pedagogik-forskare fast orsaken på ett sätt som verkar på tok för tvärsäkert. Några formuleringar ur artikeln:

Kunskapsraset sammanfaller med att det fria skolvalet slog igenom på allvar i början på 2000-talet.

– Det är uppenbart att det fria skolvalet är boven. Skillnaderna mellan skolor har ökat väsentligt, det är det avgörande.

Det sker en sortering av eleverna där de studiemotiverade hamnar på en skola och de omotiverade på en annan

Tyvärr är det inte alls “uppenbart” att det finns en enda bov, och att denna bov är konkurrensen mellan skolor.

För det första: Artikeln glider mellan resultat i genomsnitt och resultatspridning på skol- eller elevnivå (dvs segregation). Det är både troligt och belagt (Öst m fl, 2013) att skolval leder till ökade skillnader mellan skolor, men det är inte självklart att detta leder till sämre resultat i genomsnitt.

I själva verket tyder både tidig och nygjord forskning på att konkurrensen som sådan har positiva effekter på resultat i genomsnitt, både mätta som betyg och som prov, och både i kommunala skolor och friskolor (Ahlin 2003; Bergström & Sandström 2005; Böhlmark & Lindahl 2012).

När det gäller just skolvalet finns alltså viss samsyn i forskningen: Ökad segregation men också positiva kunskapseffekter. Observera att positiva kunskapseffekter i detta sammanhang ska tolkas som att resultaten skulle ha försämrats ännu mer utan skolval.

Skälet till att det alls går att säga något om effekterna av konkurrens är att denna varierar mellan kommuner (vilket möjliggör sk. difference-in-difference-skattningar [not1]). En rad andra reformer och förändringar har emellertid införts på ett sätt som gör effekten mycket svår att utvärdera:

• Kommunaliseringen
• Förändringen från relativa till målrelaterade betyg
• Förändringar av lärarutbildningen
• Förändringar av sättet att undervisa

Tänker man aningen bredare har ju resultatförsämringen dessutom sammanfallit med teknologiska förändringar (sociala medier, (online-)dataspel, streamingtjänster med mera) som gör det svårare att få lugn i klasserna och ökar den kortsiktiga upplevda alternativkostnaden för skolarbete. Jag är inte pedagog själv, men nog är detta en tänkbar förklaring till ett av de fenomen som påtalas i DN-artikeln:

– Vi får klasser där ingen läser på fritiden och ingen pratar om läsning. Ingen kommer ens på tanken att jämnåriga skulle kunna läsa böcker.

På det hela taget finns således en lång rad av misstänkta orsaker till de fallande resultaten, men eftersom så många förändringar genomförts under samma tid, utan tanke på utvärderbarhet, är det svårt att isolera orsakseffekter av en enskild förändring. Därmed blir det fritt fram för mindre nogräknade debattörer (pedagogikdocenter borde inte höra dit) att skylla på sin favoritsyndabock.

Till sist: Det är ett beklagligt faktum att skolpengsreformen, till skillnad från de flesta genomgripande reformer Sverige införde på 1980- och 1990-talet, inte föregicks av en grundlig utredningsprocess (se Bergh & Erlingsson 2009). En sådan hade kunnat identifiera kombinationen av kommunalisering, skolpeng, vinstintresse, målrelaterat betygsystem och minskad katederundervisning som olämplig – även om varje idé var för sig kan verka rimlig.

Min personliga reflexion är att utvecklingen skulle kunna förklaras av just detta: oavsedda kombinationseffekter av ett antal förändringar som var och en hade varit harmlösa eller t o m välgörande. 

---

Not1: Inte heller difference-in-difference-metoden är vattentät, se Vlachos kommentarer på Böhlmark & Lindahl på ekonomistas.

---

Referenser:

Ahlin, Å. (2003). Does school competition matter? Effects of a large-scale school choice reform on student performance. Working Paper 2003:2, Department of Economics, Uppsala University.

Bergh, A., and Erlingsson, G.Ó. (2009). Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms. Scandinavian Political Studies, 32, 71-94.

Bergström, F., and Sandström, M. (2005). School vouchers in practice: Competition will not hurt you. Journal of Public Economics, 10, 351−380.

Böhlmark, A., and Lindahl, M. (2012). Independent Schools and Long-Run Educational Outcomes – Evidence from Sweden’s Large Scale Voucher Reform. CESIfo Working Paper 3866.

Östh, J., Andersson, E., and Malmberg, B. (2013). School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach. Urban Studies, 50, 407-425.

Om Virtanen, Tillväxten och Råsaftcentrifugen

Så här skrev Aftonbladets Fredrik Virtanen för en dryg vecka sedan:

Julhandeln slog inget rekord förra året, för första gången på 17 år. Sådant får liberala ekonomer att göra i byxan av rädsla. Konsumtion måste ständigt upp, upp, upp. Tillväxten för tusan, tillväxten! Det räcker inte att vi shoppade för 64,8 miljarder kronor förra december. Det måste vara mer än tidigare, alltid mer.

Spridning: 3800 fb-delningar & 193 tweets (nästan bara positiva).

Artikeln innehåller flera konstigheter. Citatet ovan gör en del påpekanden motiverade:

1. På grund av ekonomisk tillväxt slår det mesta rekord år efter år. Det gäller inte bara julhandeln, det gäller även välfärdsutgifter. Att göra en poäng av julhandelns omfattning i antal miljarder är lika meningsfullt som när alliansen försökte göra en poäng av att “välfärdens kärna” får fler miljarder i år än 2006: Inte särskilt meningsfullt alls.

2. Som andel av BNP har julhandeln legat konstant kring 2 procent i 20 år. Däremot har den offentliga sektorns andel minskat under denna period. På grund av ökande BNP kan dock även en mindre andel betyda mer pengar.

3. Ovanstående resonemang gäller även med inflationen borträknad: När ekonomer talar om tillväxt är det oftast real tillväxt som åsyftas.

4. Minskad julhandel gör inga ekonomer (oavsett ideologi) särskilt oroliga. Möjligen blir ägare och anställda inom detaljhandeln oroliga för egen del, men det finns inget som säger att julhandeln måste vara mer än tidigare.

Virtanens text fortsätter med ett yvigt resonemang om årets julklapp råsaftcentrifugen, enligt honom en “kall termometer i samtidens röv”.

Med sin oreflekterade tillväxtkritik är emellertid Virtanens artikel ett samtidstecken i minst lika stor utsträckning som den råsaftcentrifug han avser att kåsera kring.