Hur användbar är neoklassisk teori inom nationalekonomin?

I förra veckan höll jag (för andra gången) en föreläsning om metod på akursen i NEK i Lund. Den här gången blev jag i efterhand lite fundersam kring om neoklassisk teori fick lite för mycket kritik - vilket inte var avsikten.

Den teori som lärs ut på akursen förutsätter att transaktionskostnaderna är noll och att det finns tydliga äganderätter. Men den fungerar naturligtvis bra även när antagandena är nästan uppfyllda, exempelvis när transaktionskostnaderna är låga.

Vad jag INTE hann säga på denna två timmarsföreläsning, är att de verktyg som ingår i amikron, är synnerligen användbara när det gäller att förstå hur institutioner uppstår. Tre exempel:

• En rättstat är en monopolist. Den har monopol på legitimt våldsutövande. Stordriftsfördelar och en rad liknande faktorer bestämmer hur väl stater av olika storlekar fungerar.
• Konkurrens mellan stater är viktigt: Finns det ingen exit-option för medborgarna, är risken större att staten beter sig illa. 
• Spelteori - i synnerhet upprepade spel - är ännu en nyckel till att förstå staters uppkomst. Det som i sin enklaste version ser ut som ett olösbart socialt dilemma, rymmer nycklar till att förstå rättstat, äganderätt och tillit när spelen upprepas, i synnerhet om de upprepas i någon form av social struktur.

Jag har således svårt för dem som viftar bort det neo-klassiska paradigmet som ointressanta teoretiska tankeövningar. Tvärtom: den institutionella och experimentella ekonomi som nu blir allt mer populär, är en fullt logisk följd av den neoklassiska analysen.

Calmfors hos Lejonen

Lars Calmfors har i en SIEPS-rapport utrett hur EU:s stabilitetspakt funkar, sedan Frankrike och Tyskland bröt mot den genom att ha för stora underskott. Den funkar inte så bra längre: Trovärdigheten har tagit stryk. (Nähä!?)

Lång rapport här, kortare sammanfattning av debatten här. Calmfors föreslår att finanspolitiken i framtiden styrs upp av ett ekonomiskt expertråd, och idag ska han förklara för statsvetarna i Uppsala varför detta behövs och varför en sådan lösning inte behöver vara odemokratisk.

Det brukar bli roligt när ekonomer klampar in på statsvetarnas revir (idémässigt och geografiskt).

Update on 24 okt 2006, kl 11:23 by bergh

Seminariet var intressant, och Calmfors idéer togs ganska väl emot, kanske mest välvilligt av Shirin, som dessutom bidrog med intressanta kommentarer kring hur Sverige (till slut) fick en oberoende riksrevision.

I princip kan Calmfors förslag tolkas som en 'commitment-device' för regeringar som vill binda sig i förväg till en viss finanspolitik. Invändningar som restes var inte särskilt chockerande:

• demokrati har ett proceduriellt egenvärde som kan göra det värt att offra viss effektivitet
• varför just finanspolitik?Varför inte ett expertråd inom miljöpolitik eller socialpolitik?
  

En annan tanke är att Sveriges nya budgetprocess och nominella utgiftstak redan idag ligger ganska nära Calmfors förslag.

Mer spinn - och en hemlighet - om välfärdsstater och ekonomisk frihet

Mitt papper om välfärdsstater och ekonomisk frihet får bra spinn för tillfället: Johan R hittade ett omnämnande på Scientific Americans blog med anledning av en intressant artikel av Jeffrey Sachs.

Det är dags att avslöja en liten detalj: När jag och den gode Karlsson försökte styrka teorin med lite ekonometriska körningar, gick det så där. Vissa blev snygga, de flesta blev obegripliga. Vi enades om att det var mätfel. Eller att tidsserien var för kort - institutionella reformer tar tid för att verka.

Lärdom: Testa aldrig en bra teori mot data :-)

Om kön och skandaler

Inget ont som inte har något gott med sig: Tack vare svenska journalisters heroiska insatser har vi nu ett ganska stort antal fall av politikerskandaler att analysera. Och det börjar bli svårt att ignorera könsaspekten i vem som kommer undan med vad.

Niklas Ekdal i DN ger en del exempel:

Sist och slutligen kommer man inte runt detta med könet. Mona Sahlin, Laila Freivalds (lägenheten), Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò har grillats hårdare än manliga politiker i motsvarande situation.

Notera hur snabbt Tobias Billström och Andreas Carlgren gled av kroken. Under Sahlin-affären hette den manliga spegelbilden Per Unckel, som åkte för mycket taxi, men vem kommer ihåg det?

För tydlighets skull: Tobias Billström har erkänt obetald TV-licens samt att han använt sitt riksdagskort för privata inköp. Jämför med ståhejet kring Cecilia Stegö och Maria Borelius - eller Mona Sahlin.

Naturligtvis finns det fler exempel:

Thomas Bodström: Rökt hasch, svart hemhjälp.

Anders Borg: Hans rökande verkar bara stärka hans redan coola image. Svart städhjälp har han också haft, i nivå verkar den vara jämförbar med med Gudrun Schymans dito.

Bo Ringholm: var ordförande i en skattefuskande idrottsklubb. Beaktat att Bo blev finansminister fick den skandalen minimala proportioner.

Lars Tobisson Anders Björck: Snodde en pistol han fått som försvarsminister till sin privata samling.

Fler exempel kan nog vaskas fram. Men samtliga ovan nämnda fyra herrar kom ganska lindrigt undan, jämfört med Mona, Cecilia och Maria. Vissa av herrarna var dessutom inkompetenta som ministrar, medan Maria och Cecilia aldrig fick chansen att visa vad de kunde.

OBS: Jag menar nu inte alla ovan borde avgått, eller att alla borde fått sitta kvar.

Däremot tror jag att vissa nu för första gången börjar fundera på om det finns en könsaspekt i vem som kommer undan med vad. Till dem hör nog Cecilia Stegö och Maria Borelius.

i?

Andra bloggar om: feminism, skandaler, toblerone, ministrar, regeringen

Mer socialdemokratisk eftervalsdebatt

Bilden att socialdemokraterna tappade många väljare till Sverigedemokraterna, har nu blivit ett tillhygge i den socialdemokratiska eftervalsdebatten:

Unga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund gick under valrörelsen till Sverigedemokraterna därför att de kände att socialdemokraterna inte tog samhällsproblemen på allvar [...] En högervridning skulle föra ned socialdemokraterna under 30 procent.

Men om partiforskarna har rätt, börjar Morgan Johanssons resonemang i DN halta redan i verklighetsbeskrivningen.

Seminarium om Sverigedemokraternas framgångar

Om jag hade varit i Skåne, skulle jag gått på detta:

---

Eftervalsdebatt om Sverigedemokraternas frammarsch.

Den 24 oktober anordnar Timbro Syd tillsammans med Utrikespolitiska föreningen på Malmö högskola en debatt om Sverigedemokraternas frammarsch i det senaste valet. Varför fick de så mycket utrymme just i Skåne? Kan vi skylla på de etablerade politiska partierna? Är det en fråga om jobben? Och vem tar ansvaret för att vi får ett mer öppet och tolerant samhälle?

Vi har bland annat bjudit in Heidi Avellan politisk redaktör på Sydsvenskan, Mats Persson, doktorand på Ekonom i- högskolan i Lund som har skrivit rapporten "Vägval Invandring", Peter Hervi k, Fil. dr Antropologi, Malmö Högskola, Rasmus Rossi, Blatteförmedlingen och Anders Magnhagen, ombudsman på LO Skåne för att i en paneldebatt diskutera detta aktuella ämne. Moderator är Maria Ludvigsson, Sydsvenska Industri- och Handelskammare, tidigare frilansskribent.

DATUM : tisdagen den 24 oktober

TID : 18.00-20.00

PLATS : Gäddan, sal 124, Citadellsvägen 7,Malmö

ANMÄLAN : till emilie.eriksson@timbro.se

F ri entré . V in och tilltugg serveras .

Välkomna!

Yasemin Arhan och Emilie Eriksson

Borg på nationalekonomiska föreningen

Idag kommenterades Borgs budget på Nationalekonomiska föreningen, av Nils Lundgren och Mats Persson. Det var inga hårda kritiska ord.

Nils Lundgrens synpunkter - som jag tolkar dem:

• Budgeten ökar sannolikt både utbudet och efterfrågan på arbete - men hur är det med matchningen på arbetsmarknaden?  Rehabilitering har fått dåligt rykte för att det funkat dåligt på 90-talet - men man borde satsa mer på detta.
• Varför vågar inte politiker räkna med dynamiska effekter längre? Det kan vara rent skadligt att krona för krona finansiera reformer som syftar till ökad sysselsättning. Detta sätt att räkna tyder på att man förutsätter att politiken inte ska fungera!
  
• Det är klokt att arbeta med differentierade skattesatser: Ganska få bygger en platt TV i garaget för att den blivit dyr på grund av höga skatter. Men garaget i sig kan mindre händiga få för sig att smälla upp på egen hand. Ett ramsey-resonemang alltså.
  
• Bra att rensa upp i den svenska statsförvaltningen. Regeringen borde vara lika hård i att motverka eu-byråkrati!
• Försvaret kostar alltjämt 40 Gkr - ändå har vi idag i praktiken inget försvar alls av svenskt territorium och stora problem att få fram några hundra mannar till internationella operationer. Här borde finnas enorma besparingsmöjligheter! (ett resonemang som brukar framföras mycket skojigare av professor Ståhl.)
  

Mats Perssons kommentarer:

• Fastighetsskatten - hur angeläget är det att avskaffa den egentligen? [Borgs svar var att en stabil skattebas också måste vara legitim, annars är den inte stabil]
  
• Sjukpenningenförsäkringen: Ska frånvaro betalas av arbetsgivaren eller av skatte medel? Synd att medfinansieringen (arbetsgivarnas 15% av långa sjukfall) avskaffas utan utvärdering.
• Public Service: varför betalar inte regeringsmedlemmar sin avgift? Det finns ju positiva externa effekter av denna verksamhet!
• Muséer: Synd att avskaffa avgiftsfriheten, ty när kidsen söker skydd för regn går de inte in om det kostar 70 pix. Och det finns ju tydliga positiva externa effekter av dessa också. [Borg ifrågasatte de positiva externa effekterna, men menade att public service behövs för att driva en metadiskussion om demokratin, som inte skulle tillhandahållas av marknaden]
  

Blundell i Uppsala

Ett tips och en påminnelse till mig själv: 21-23 november lär Richard Blundell diskutera EITC och liknande i Uppsala.

7 funderingar kring statsvetarmötet i Karlstad

Bevistade nyss Statvetenskapliga förbundets årsmöte i Karlstad. Funderingar:

1. Statsvetarnas namn på sina subdiscipliner är näst intill obegripliga. Skriver man om välfärdsstaten i Sverige är detta uppenbarligen 'komparativ politik'. Inte 'politisk organisation' och absolut inte 'politisk teori'.

För att förstå varför jag tycker detta är förvirrande, testa att dela in nationalekonomi i 'komparativ ekonomi', 'ekonomisk organisation' samt 'ekonomisk teori'. Inte glasklart direkt. Påminner om den här klassiska uppdelningen av djur.

2. Statvetarna håller sina subdiscipliner rejält separerade. Papper och program fanns inte tillgängliga på nätet. Inte ens när man kom till konferensen kunde man få reda på vilka papper som diskuterades i gruppen för politisk teori. Det som fanns var namnet på författarna, inte på deras papper.

3. På plussidan: Svenska statsvetare diskuterar faktiskt den aktuella politiska debatten. En plenariesession om tsunamin-hanteringen var ok, och paneldebatten om valet 2006 var riktigt intressant: Drude Dahlerup berättade om den danska varianten på Reinfeldts domedagsmaskin: De borgerliga i danmark lovade att inga nedskärningar skulle göras om de inte stöds av socialdemokraterna.

5. En viss statsvetarprofessor proklamerade självsäkert att ministerskandalerna var en medveten strategi från Reinfeldts sida för att visa journalisterna vem som bestämmer, och att ingen minister skulle avgå. Den analysen höll i cirka 18 timmar. (en kompis gjorde en betydligt bättre analys på basis av vilken minister som sett ut att sova dåligt de senaste dagarna).

6. Med några enstaka undantag var de tyngsta svenska statsvetarna (typ Rothstein och Sören Holmberg) inte där.

7. Svenska nationalekonomer har ingen liknande grej. Det är nog synd, trots allt.

Två talande pudlar

Som Isobel så klokt noterar: Både Tobias Billström och Cecilia Stegö kommer från en politisk kultur där man av ideologisk övertygelse vägrar betala TV-licens. Nyliberal civil olydnad skulle man kunna säga, av ungefär samma slag som Frihetsfrontaren Christian Gergils svartklubb.

Det mest anmärkningsvärda är väl att denna ideologiska övertygelse nu kastats överbord genom ursäkter, bortförklaringar om slarv och dylikt pudelmakande.

Varför gör de så? För att få vara ministrar med politisk makt, antar jag. När ideologi och verklighet kolliderar, vinner oftast verkligheten.

Vad de skulle ha sagt? Johan har nog komparativ fördel i att brandtala för nyliberal civil olydnad... 

Update on 15 okt 2006, kl 23:22 by bergh

Helt riktigt: Civil olydnad innebär i sin ursprungliga bemärkelse också öppenhet och att man är beredd att ta sitt straff. Så vad kallar lagbrott med ideologiskt motiverade ursäkter?

Har Maria Borelius inte råd med vit hemhjälp?

För ett tag sedan noterade jag att när svenska låginkomsttagare påstår sig inte ha råd att gå till tandläkaren, betyder det i själva verket att de inte tycker det är värt det.

Naturligtvis klingar Maria Borelius förklaring till sin svarta hemhjälp minst lika ihåligt: Självfallet skulle hon haft råd att betala vitt. Men hon tyckte inte att det var värt det - se Magnus detaljerade genomgång av hennes inkomster.

De ministrar som redovisat sitt skattefusk förklarar sig med att de inte levt sitt liv för att klara den granskning som nya ministrar utsätts för. Det visar att det är sociala sanktioner snarare än lagstiftning som spelar störst roll för beteendet. I ganska vida kretsar är det upenbarligen accepterat att anställa folk svart. Varför?

Ett tänkbart svar är att nu gällande lagar och skattenivåer uppfattas som suboptimala. Det är svårt att hävda att varje svart anställning innebär uteblivna skatteintäkter när alternativet ofta är gör-det-själv eller att sysslan inte görs alls.

Kanske skulle svarta anställningar bli mindre accepterade om vita anställningar görs billigare - en tes som möjligen kommer att testas de närmaste åren.

Varför röstade "vanlig strävsam arbetarklass" på Sverigedemokraterna?

I likhet med Gudmundson tycker jag att Sydsvenskan är en underskattad tidning. Just nu pågår där alltså en debatt om Sverigedemokraternas framgångar. Fredrik Ekelund inledde med en artikel som i förvånansvärt stor utsträckning pratar om "etniska svenskar" och verkar vara skriven efter övertygelsen att arbetarklassen inte kan ha fel.

Därför var det trevligt att läsa svaret från Jens Nordenhök:

Vad [Ekelund] saknar är en kritisk inställning till alla grodor som har hoppat ur munnen på kafferasterna bland hans varvsarbetare och hamnsjåare och taxichaufförer under åren.

Själv var jag arbetarromantiker under åren efter 68, när jag arbetade politiskt på vänsterkanten. Men obotlig, aldrig! Att arbetarklassen som klass kan ha fel i stora och små samhällsfrågor är ett faktum. 

När Jens lanserar sin egen verklighetsbild, passar han dock betydligt bättre in i mina fördomar om kulturvänstern: Motsättningarna i Malmös Rosengård och i Landskrona är - såklart - USAs fel. Och nykolonialismens.

det sitter en megafon i Vita huset och en annan i Vatikanen och en tredje i Jerusalem/Tel Aviv och den megafonen säger unisont att islam är alltings fel. Självklart att delar av svenska folket går på den massiva propagandan [...] Jag säger på fullt allvar att det är bombplanens och ockupationernas (nykolonialismens) fel att det mullrar mot "svennar" i Rosengårds källare.

Spännande tes. Men nog är det anmärkningsvärt att ingen i sydsvenskans debattartiklar gör kopplingen till den ekonomiska debatten i övrigt?

Om flyktingmottagande, skatter, bidrag, arbetsrätt och företagsklimat hade fungerat bara hälften så dåligt, hade vi sannolikt sluppit debattera huruvida Ekelunds polare i arbetarklassen är halvrasister när de röstar på Sverigedemokraterna - eller om de bara "fått nock", som Ekelund uttrycker det...