Rothstein om deltagandedemokrati och åsiktsrepresentativitet

Innebär bra demokrati ett högt politiskt deltagande och folkviljans förverkligande? Bland svenska statsvetare har jag stundom tyckt mig skönja detta ganska tydliga demokratiideal. Bo Rothstein hör dock till dem som vågar ifrågasätta denna syn, bland annat i detta papper (pdf):

CreatingState Legitimacy - The Five Basic Models. Presented at the AnnualMeeting of the American Political Science Association 2006.

Här pekas bl a på två exempel där beslutsfattare i Sverige ignorerat folkviljan - med gott resultat:

1. 1955 röstade 83% mot högertrafik i en folkomröstning - trots att de flesta av våra grannländer redan bytt, och trots både Volvo och Saab lagt om sin produktion. 1963 beslutade dock riksdagen likväl att införa högertrafik - något som gick synnerligen smidigt och som få klagat på.
2. Utbyggnaden av barnomsorgen uppfattades runt 1970 som oerhört kontroversiell: lämna bort barnen till offentliga institutioner? De som idag kritiserar daghemsutbyggnaden uppfattas idag som ungefär lika sansade som de som vill återgå till vänstertrafik (nåja, nästan)

Ett annat kul exempel från Rothsteins papper: Institutioner där väljare eller medlemmar väljer sina företrädare (partier, fack, kommunfullmäktige, riksdag, EU-parlament) åtnjuter systematiskt lägre förtroende än odemokratiska institutioner där det är expertis som styr: sjukvård, polis, domstolar, universitet och riksbanken.

Ett tredje exempel från pappret är att ett gigantiskt forskningsprojekt i Norge nyligen kom fram till att den norska demokratin funkade riktigt dåligt. Trots detta, påpekar Rothstein, är Norge med alla rimliga mått, ett av världens absolut bästa länder att leva i.

Slutsats: Antingen behöver länder inte ha en välfungerande demokrati för att vara bra att leva i. Eller så hade forskarna en underlig uppfattning om vad som utgör en välfungerande demokrati.

Fler kul Rothstein-papper här.

Bra för Sverige

Funderingen häromdagen kring att socialdemokraterna tänker återta arbetslinjen var inte önsketänkande visade det sig. I dagens DN anklagar Sahlin & Östros de borgerliga för att svika arbetslinjen (!). Det är såklart vårdnadsbidraget de ogillar.

S och alliansen kommer alltså framöver att tävla om vem som är bäst på att stärka arbetslinjen och på att modernisera Sverige. Det är - som Carl Bildt skulle sagt - bra för Sverige.

Någon invänder säkert: Men de kräver ju höjd akassa. Visst. Men det är i själva verket ett gott tecken att de tycks göra nivån i akassan till symbolfråga. 80 procent är för övrigt den nivå regeringen Bildt en gång sänkte akassan till, under kraftiga protester.

Det stora problemet är folk fortfarande går runt mellan akassa och åtgärder alldeles för länge. Och i artikeln betonas att försäkringen ska vara en "omställningsförsäkring". Det här bådar faktiskt ganska gott för Sverige.

"Tillståndsbyråkrati" som miljöhot

I nya Fokus finns ett intressant reportage om nya energikällor: Vindkraft, vågkraft och solkraft. Intressant nog tycks det till stora delar vara regleringar som hindrar dessa från framgång. Artikeln myntar till och med ett nytt (?) ord: tillståndsbyråkrati.

För även om forskarna i Uppsala skulle lyckas med precis allt såstyrs expansionen av vågkraftsanläggningar ändå i slutänden av densvenska tillståndsbyråkratin.– I dag är det en lång process i Sverige där beslut kan överklagas iflera instanser. Fortsätter de här sega processerna kan det bli väldigtsvårt att bygga ut i snabb takt, medger Billy Johansson.

Även för vindkraften är tillstånden ett stort problem: Folk är för vindkraftverk, men vill inte ha dem i närheten (NIMBY). Kanske borde minskad tillståndsbyråkrati vara ett inslag i alla partiers miljöpolitik?

Debatt om kunskapsfabriken i p1, OBS

OBS i p1 har en debattserie om kunskapsfabriken, med en del kul inlägg (exempelvis Lena Halldenius som vågar antyda att humanisterna gnäller för mycket). Själv hakar jag idag på med att propagera en smula för marknadstänkande som alternativ till att centrala byråkrater definierar hur kvalitet ska mätas.

Vart går socialdemokratin: Dimman skingras?

Ur aktuellt i politiken: Astudillo och Östros inleder socialdemokraternas återtåg till arbetslinjen (eller önsketänker jag?)

Arbetarrörelsen har genom hela sin historia strävat efter att människor ska arbeta. En självklar utgångspunkt är att alla som kan ska arbeta. [...]Solidariteten är inte kravlös utan bygger på tanken: Gör din plikt, kräv din rätt.

Jonas M tycker de är okonkreta. Självklart är de det. Först ska socialdemokratins väljare och medlemmar vänja sig vid att det  åter talas om arbetslinjen, plikter och incitament. De konkreta förslagen lär dröja.

Men Per Wirtén på Dagens Arena är bekymrad: Varför antas alltid att socialdemokratins förnyare måste vara liberala?

Socialdemokratin överlevde den nyliberala branden och globaliseringensförsta stormiga år. Partiet förändrades - på gott och ont. Det gamlamotståndet mot kooperativa daghem och fria skolval är för länge sedanbortsopat. Förnyelse var strid på 1980- och 90-talen. Dags förjournalistkåren att uppdatera? [...] Nu handlar det om att våga sätta ner foten med modern stadspolitik somgynnar både egenmakt, blandning och välfärdsboende, idéer om hur desuperrika ska beskattas smart, hur tryggheten ska återbli offentlig ochinte bara privat, hur en social Europapolitik med gränsöverskridandesamarbeten kan realiseras.

Wirténs slutkläm verkar väl inte helt lovande. Men det är inte han som bestämmer. Kombinationen Astudillo/Östros säger nog betydligt mer om framtidens s-linje.

Om regeringens försök att begränsa topping up

I senaste Fokus uppmärksammas ett av regeringens mest kritiserade förslag: Att begränsa sjukpenningen efter ett år till 75 procent. De mest kritiska i både fack och näringsliv har talat om en "attack mot avtalsrätten". Är det så?

För det första: Marknaden för så kallade topping up-kontrakt är skapad av det politiska beslutet att ha en socialförsäkring. Någon attack mot avtalsrätten kan det därför inte röra sig om.

I det här fallet föreslår regeringen att den som varit sjukskriven längre än ett år, ska få ersättningsnivån 75 procent (gäller löner under taket på 25625 kronor). Detta skapar en efterfrågan på topping up, dvs tilläggsförsäkringar som täcker upp till 90 eller 100 procent.

För det andra: Eftersom topping up-kontrakt ställer till det genom att kraftigt minska självrisken, finns det redan idag en regel som säger att avtalsförsäkringar inte får toppa upp till mer än 90 procent. Skälet är att kostnaden för beteendeförändringar (moral hazard, i det här fallet längre sjukskrivningsperioder) faller främst på socialförsäkringen, och därmed på skattebetalarna. Ändringen innebär att reducering ska göras även vid privata försäkringar så att total ersättning hålls på 75 procent.

Motivet för nivån 75 procent är naturligtvis helt pragmatiskt: nivån går att leva på men innebär samtidigt att det lönar sig märkbart att återgå till arbetsmarknaden.

På 80-talet var de flesta borgerliga politiker - och många socialdemokrater - överens om att ersättningsnivåer på 90 procent och högre var problematiska, och att systemen borde förändras så att den totala ersättningsnivån rymde en kännbar självrisk.

Nu verkar vissa ha ändrat sig. Tror de att problem med moral hazard blir mindre bara för att försäkringen säljs privat, eller ingår i ett löneavtal?

Relaterat: En föredömlig riksdagsledamot gör ett försök att förklara.

Update on 4 feb 2008, kl 10:43 by bergh

Niclas resonerar klokt i frågan. Se även inlägg från personen som mycket väl skulle kunna vara en av förslagets utformare, Mattias Lundbäck.

Om Lindbeck och SNS

Mycket ekonomer på DN-debatt nyligen. (håller statsvetarna på att tappa sin ledning?)

Idag SNS-konjunkturråd, som diskuterar behovet av sänkt statlig inkomtskatt för att motverka att folk med hyfsade inkomster använder sina ökade inkomster från förvärvsavdraget till ökad fritid. Därmed har auktoriteter som jag själv, SNS, och IFAU gjort denna uppenbara analys av regeringspolitiken. Självfallet har även finansdepartementet gjort detsamma - men då skrevs det knappast någon DN-artikel.

Assar Lindbeck däremot hellre investera i förbättrad miljö och infrastruktur lagom till nästa lågkonjunktur, hellre än att låta budgeten gå med överskott och hellre än att sänka skatten:

En möjlig strategi vore därföratt vänta med att öka investeringar i miljö och infrastruktur, ochdärmed sammanhängande avveckling av överskottsmålet, till nästakonjunkturnedgång (som möjligen redan är på väg), då det kommer attfinnas ledig kapacitet.

Parentesen i citatet ovan rymmer problemet med Lindbecks lösning: Hur ska vi veta när det är läge att dra igång dessa stimulerande investeringar? Om nedgången nu bara är tillfällig, riskerar investeringarna att bidra till överhettning. Om nedgången är början på en djupare lågkonjunktur, borde investeringarna redan vara beslutade.

Lindbeck vill undvika en situation där politiker frestas att använda överskottet för att köpa röster. Men det borde vara minst lika angeläget att undvika en situation där politiker tror sig kunna utjämna konjunkturcykler med statliga investeringsprojekt.

Hur går det för Sverige och välfärdsstaten i den institutionella konkurrensen?

I morgon vevar vi powerpoints för globaliseringsrådet, UD:s pressrum, fredsgatan 6. Välkommen att titta förbi på en lunchmacka vid 12!

För den som vill läsa mer om fair trade

Den som har tillgång till vetenskapliga tidskrifter och vill läsa mer om fair trade, kan exempelvis börja med följande

Kilian, Bernard, Connie Jones, Lawrence Pratt, and Andres Villalobos. 2006. "Is sustainable agriculture a viable strategy to improve farm income in Central America? A case study on coffee." Journal of Business Research 59:322-330.

samt

Young, William and Karla Utting. 2005. "Fair trade, business and sustainable development." Sustainable Development 13:139-142.

Sustainable Development 2005, vol 13:3 är f ö ett tema nummer om fair trade, som bl a innehåller denna artikel:

Parrish, Bradley D., Valerie A. Luzadis, and William R. Bentley. 2005. "What Tanzania's coffee farmers can teach the world: a performance-based look at the fair trade-free trade debate." Sustainable Development 13:177-189.

Den sistnämnd ger en mycket konkret bild av vad fair trade innebär i praktiken. Dock har jag svårt att hitta renodlat nationalekonomiska analyser, som diskuterar effekter på jämviktspriser, volymer och inkomster. Tips någon? Pontus?

Illavarslande nyhet om s och sd

Som diskuterats tidigare, tror jag inte det här kommer att sluta väl:

Nu bryter socialdemokraterna tystnaden och tar en aktiv debatt med Sverigedemokraterna. "Sd ska inte lyckas ikläda sig martyrrollen och vinna poäng på det", säger Mats Johansson, regionråd i Blekinge.

Skälet till den nya strategin är att SD numera satsar på s-väljare:

I ett pressemeddelande varnar Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson för lönedumpning: "Försämringarna i trygghetssystemen tillsammans med den rekordstora massinvandringen, planerna på en omfattande arbetskraftsinvandring och domen i det så kallade Vaxholmsmålet pekar i riktning mot lönedumpning och försämrade villkor för svenska arbetare och en försvagning av den svenska modellen", skriver Åkesson.

Spännande. Vilka argument har s vaskat fram mot denna strategi?, undrar vi nu. DN-artikeln är upplysande, om än inte lugnande:

- Vi ska också visa hur socialdemokrain är en folkrörelse som kan visa empati för dem som känner att de inte är delaktiga. Viktigt är att lyfta fram hur fel det är att ställa grupper mot varandra.

Vänta nu: Partiet som ville inskränka EUs fria rörlighet på grund av risken för social turism, och vars ovilja att reformera arbetsmarknaden är en betydande förklaring till att arbetslösheten bland utlandsfödda är mångdubbelt högre än för svenskar, detta parti ska nu läxa upp Sverigedemokraterna med argumenten ovan? Och inte var det Sverigedemokraterna som gastade "Go home" åt lettiska arbetare under Vaxholmskonflikten!

I Gustav Fridolins bok Från Vittsjö till världen, finns för övrigt en briljant passage om när Göran Persson talar i Malmö och skyller rasismen på det faktum att Sverige tagit emot för många invandrare - även om han inte uttrycker det exakt så.

Detta parti ska nu ta debatten mot Sverigedemokraterna, som således kommer att få sin problembild bekräftad, en massa uppmärksamhet media, och en rad tillfällen att kontrastera sina egna siffror om invandringens påstådda kostnader mot socialdemokraternas floskler om empati.

Det kommer inte att sluta väl. 

Update on 21 jan 2008, kl 10:30 by bergh

Statvetaren Ulf Bjereld är också skeptisk och framförde många kloka argument i p1-morgon. Och detta blogginlägg refereras i vk.

Lästips om moral och evolution

Pinker i NYT om The moral instinct refererar intressant:

Joshua Greene, a philosopher and cognitive neuroscientist, suggeststhat evolution equipped people with a revulsion to manhandling an innocent person. This instinct, he suggests, tends to overwhelm any utilitarian calculus that would tot up the lives saved and lost.

Theimpulse against roughing up a fellow human would explain other examplesin which people abjure killing one to save many, like euthanizing a hospital patient to harvest his organs and save five dying patients in need of transplants, or throwing someone out of a crowded lifeboat to keep it afloat.

By itself this would be no more than a plausible story, but Greene teamed up with the cognitive neuroscientist Jonathan Cohen and several Princeton colleagues to peer into people’s brains using functional M.R.I. They sought to find signs of a conflict between brain areas associated with emotion (the ones that recoil from harming someone) and areas dedicated to rational analysis (the ones that calculate lives lost and saved). [...]

Together, the findings corroborate Greene’s theory that our nonutilitarian intuitions come from the victory of an emotional impulse over a cost-benefit analysis.

Relaterat: Kommande Arne Ryde-konferens i Lund om Neuroeconomics.

Update on 19 jan 2008, kl 16:15 by bergh

...och på MR undrar Alex om vi verkligen behöver alla dessa brainscans som neuroeconomics pysslar med...

Nyårslöfte för 2008: Jobba mer!

Som den uppmärksamme läsaren noterat, tog jag ett rejält arbets- och blogg-uppehåll över jul och nyår (som spenderades på två exotiska öar). Bland annat hann jag fundera lite över arbetssituationen som akademiker.

Fördel: Flexibla arbetstider.
Nackdel: Flexibla arbetstider.

Vad menas? Jo, självfallet är det skönt att i mycket hög utsträckning kunna välja när och var texter ska skrivas och läsas. Men denna flyttbarhet i tid och rum leder lätt till att allt utom det mest akuta ständigt flyttas och sällan utförs.

Återstår gör möten och föreläsningar, som inte kan flyttas. I bästa fall skrivs de obligatoriska texterna i all hast precis före deadline.

Men: en akademiker som bara föreläser, går på möten och panikskriver sina artiklar dagarna före deadline är en dålig akademiker. (Japp, detta träffar mig själv och uppskattningsvis 97 procent av Sveriges akademiker)

I jobbet ingår att läsa böcker även med ganska vag koppling till den egna forskningen, att fundera förutsättningslöst kring nya ämnen och att hålla sig ajour med andra discipliner och inriktningar. Just för att dessa sysslor är så flyttbara riskerar de att försummas.

Blir 2008 annorlunda?