En fundering om Irakkriget efter en Liberty Fund-konferens

Amerikanska och svenska libertarianer/(ny)liberaler har väligt olika syn på USAs krigföring i Irak. Liberty funds representant pratade länge och vältaligt över middagen om USAs interventionistiska utrikespolitik. I negativa ordalag:

I plan my dinner parties much better than the US government planned the war in Iraq. It was horrible.

(Själv har jag svårt att förstå tvärsäkerheten hos båda sidor, av det skälet att det är väldigt svårt att förstå

a) hur Irakkriget faktiskt gick till,
b) vad som kommer att hända i Irak framöver, och
c) hur det var att leva i Irak under Saddam.

Dessutom: Även om vi vet a, b och c med säkerhet är det förmodligen inte uppenbart hur de ska vägas samman till ett ställningstagande.)

Utrotas verkligen en djurart i minuten?

Partiernas valaffischer har satts upp, och det finns en hel del att säga. Följande observation kommer från Erik, en av många kloka läsare:

Enligt en av miljöpartiets affischer utrotas en djurart varje minut. Det betyder 525600 djurarter om året. Det låter mycket, inte minst med tanke på att organisationen IUCN World Conservation Union listar totalt 16119 djur och växter som utrotningshotade.

Om miljöpartiet har rätt, hinner samtliga dessa försvinna på mindre än två veckor (givet att utrotning inom 2 veckor är tillräckligt kriterium för att anses vara utrotningshotad idag). Och då är det ändå drygt en vecka kvar till valet. Här är något som inte stämmer.

Update on 27 aug 2006, kl 23:50 by bergh

Jörgen på Djurens Rätt menar att man ska räkna med utrotning av arter som vi inte vet existerar. Jag antar att Jörgen räknar så högt han kan när han nämner en art var tionde minut - vilket alltså fortfarande är en bra bit från miljöpartiets påstående.

Update on 13 sep 2006, kl 0:50 by bergh

Så här svarar tydligen miljöpartiet:

Det är svårt att få fram några exakta uppgifter på hur många arter det är som försvinner eftersom alla inte är kända. Alla våra affischer är tillspetsade, det är deras form. Syftet är att väcka uppmärksamhet åt en viss fråga som är viktig för oss gröna. Texten om artutrotning speglar ett framtidsscenario som vi fruktar att ska komma.

Källa: Faktoider 

Om ekots utfrågningar och "ultimativa" krav i förhandlingar

I partiledarutfrågningarna i p1 frågar programledarna ständigt vilka krav som är "ultimativa" (finns alls ordet?) och därmed också vilka krav olika partier kan tänka sig att släppa vid förhandlingar med andra partier.

När partiledarna slingrar sig på dessa frågor, tycks utfrågarna känna att de lyckats i sin journalistiska gärning: De biter sig gärna fast med upprepade följdfrågor. I själva verket har utfrågningen då upphört att vara informativ, av följande skäl:

Inget parti kan räkna med egen majoritet. Alla partier kommer att behöva förhandla med andra. Ingen tänkande människa inleder en förhandling med att sanningsenligt berätta för alla vilka krav man är beredd att släppa och vilka som är viktiga - eftersom man då försämrar sin egen förhandlingssituation.

Av samma skäl förväntar sig ingen att man innan en förhandling ska svara på dylika frågor, och ingen skulle ändå lita på såna svar. Därför skulle ingen lägga tid på dylika frågor - men de flesta politiska journalister gör det likväl.

Ännu underligare är att vissa politiker svarar: Idag sade Maria Wetterstrand att deras krav för att stödja en s-regering är att mp får ministerposter. Kravet är trovärdigt menar hon, just eftersom de brutit exakt samma krav förut.

Den information som möjligen kan finnas i detta, är att Maria W räknar med att inte bli synad den här gången. Nog så intressant.

Intressant? Andra bloggar om: P1, miljöpartiet, Maria Wetterstrand, förhandlingar

Bloggvalet i SVT

Det här var oväntat.

Uppföljning av skönhetsstudien.

Då var det dags för mina kollegor att följa upp skönhetsstudien (som alltså gällde finska personvalskandidater), med en liknande studie av svenska politiker. Roligt är att på basis av ett foto gissa om kandidaten är höger eller vänster. Min gissning är att folk klarar av detta ganska bra, vi får väl se.

Hela testet tar ca 12 minuter och är ganska roligt att göra. Efter att ha bedömt fyra fotografier är det frivilligt att fortsätta med fler.

Länken: www.beautyinpolitics.se

Skönhet och politik

Tidigare har jag bett bloggläsarna hjälpa min kollega Niclas Berggren genom att på Internet svara på frågor om folks utseende. Nu letar sig de första resultaten ut i massmedia.

Det rörde sig alltså om finska politiker, och föga förvånande visade det sig att politiker som anses vackra får fler personröster, samt att effekten är större för kvinnor. Snart startas en liknande studie för svenska politiker. Tills dess får nyfikna hålla till godo med denna DN-artikel.

LO, den svenska "arbetsmotivationen", och faktiskt arbetade timmar

Lennart har bett mig hjälpa till med att analysera LO:s granskning av alliansens ekonomiska politik. Han orkade bara en sida själv. Jag förstår honom.

Efter att ha läst hans inlägg och lite grann i LO-rapporten, känns det som om jag med varm hand överlåter detta åt exempelvis Peter Wolodarski på DN, eller någon annan som har betalt för dylikt dissekerande.

Så här heter det till exempel i rapporten med anledning av de borgerligas idéer om att öka de ekonomiska incitamenten att gå från bidragsförsörjning till arbete:

Det är dock möjligt att receptet fungerar i någon mån och att sysselsättningen ökar. Men det är inte säkert att de som får jobb får bättre ekonomi. För om det är låglönejobb som individen måste ta så ökar inte individens ekonomiska nytta. Den ekonomiska standarden är som bäst oförändrad.

Jag låter denna underliga passage tala för sig själv, ty längre ner i rapporten hittar vi - igen - ett åberopande av Ingrid Esser och Stefan Svallfors enkätsvar om arbetsvilja.
Ur rapportenFörfattarna glider glatt från enkätsvar om "arbetsmotivation" och "arbetsvilja" till slutsatsen att alliansen har fel om att svenskar arbetar mindre än andra länder. I ett stapeldiagram jämförs Sverige med USA, UK och tyskland.
Ur rapporten

Men om vi bortser från enkätsvar och tittar på hur mycket man faktiskt arbetar, är Sverige inte längre bäst av dessa fyra, utan näst sämst. Mitt diagram visar antal arbetade timmar per år och person i åldern 15-64 för samma fyra länder 1990-2004.

(OBS att jag räknat om OECDs siffror med hjälp av sysselsättningskvoten. OECD anger nämligen årsarbetstid per sysselsatt som standard, ej per vuxen. Detta stärker Sverige en smula, men inte tillräckligt för att LO-ekonomerna ska komma unden med den här fulingen).

Faktisk årsarbetstid

Intressant?

Andra bloggar om: LO, alliansen, Ingrid Esser, arbetstid, val06

Update on 21 aug 2006, kl 2:08 by bergh

Se även Håkans summering av Dan Andersson vs Magnus Henrekson i Studio ett.

Så kom löfteschocken. Vad gör moderaterna nu?

Så kom då den väntade löfteschocken i form av ett s-valmanifest med löfte om gratis tandvård för alla under 24, sänkt maxtaxa i förskolan, fler anställda i äldreomsorgen och på fritidshemmen, samt höjt tak i akassan.

Kanske uppfattar inte socialdemokraterna moderaternas kommitment som trovärdig, men om jag förstod Reinfeldt rätt, ska moderaterna acceptera samtliga dessa reformer utom akassehöjningen (och möjligen maxtaxan). Vi får väl se!

En modell för högproduktiva

Medan de borgerliga gör självmål efter självmål om fastighetsskatten, är det Magnus Henrekson och stressforskaren Aleksander Perski som i DN håller valdebatten kring väsentligheter - att den svenska modellen blivit en modell för friska, högproduktiva insiders:

37 procent av kvinnor i åldern 25-54 år med grundskoleutbildning var år 2004 utan reguljärt arbete [...] I sanningens namn behöver vi också diskutera den selektiva arbetsmarknad som uppstått i Sverige. De som stannar kvar eller kommer tillbaka är svenskfödda, högutbildade män med kortare sjukskrivning. Andra hamnar i förtidspensionering. Tycker man inte att dessa människor behövs i arbetskraften? "Alla ska med" hette det ju.

S-studenter vs Näringslivets Ekonomifakta

S-studenterna gillar inte den näringslivsfinansierade siten www.ekonomifakta.se. För att ta itu med borgerlig smygpropaganda har de lanserat sannasiffror.nu, med slogan "För en sannare bild av verkligheten" (sug på den, relativister!).

Nåväl, en sunt skeptisk hållning till båda sidorna, är väl att rekommendera även om vi nog kan utgå från att inga data manipulerats. Tänka bör man dock - som alltid - göra själv.

Mitt intryck av ekonomifakta är att det är ett färgglatt interface till OECDs databaser. Det verkar inte finnas lika mycket som en gång fanns på nfakta.se. Om syftet är att svartmåla Sverige, lyckas de inte alltid helt lysande. Går man under tillväxt in på BNI, är basåret 1993 förinställt, så Sverige växer lika snabbt som USA, betydligt snabbare än Euroländerna.

I s-studenternas rapport (3 sidor, inklusive försättsblad) är de upprörda över att ekonomifakta inte visar Sveriges senaste avancemang i välståndsligan. De illustrerar Sveriges placering i ett diagram (tv).

Kruxet med denna övning är att även om vi skulle köpa bilden av att välståndsligan är en tävling där det gäller att placera sig så bra som möjligt, är köpkraftsjämförelser förknippade med så stora mätproblem att exakta ordningsplaceringar av enskilda länder blir väldigt osäkra.

Som framgår av den andra bilden, finns det väldigt många länder som har köpkraft snarlik Sveriges. Det enda som är helt säkert är att Sverige inte längre finns i toppkategorin, vilket var fallet 1970. Ett konstaterande som naturligtvis även slår mot dem som gör jättepoänger av att Sverige falllit ända till plats 16-18 (beroende på mätmetod) när raset var som störst.

Update on 14 aug 2006, kl 19:07 by bergh

Dennis och jag tänker misstänkt lika ibland...

Reinfeldt riggar domedagsmaskin - förhindrar löfteskarusell?

Då var det dags att damma av Schelling igen. Ungefär så här sade Reinfeldt i lördags:

Allt socialdemokraterna föreslår i ökade anslag till kärnan i välfärdsverksamheten kommer vi att acceptera. Allt som gör det mindre lönsamt att arbeta kommer vi att ta strid mot.

Uttalandet har väckt besvikna reaktioner över moderatledarens populism och slösaktighet - se ex vis Annica Tiger och Johan Norberg. Men detta utspel kan visa sig vara ett genidrag.

Självklart är det en dålig idé att hälla skattepengar över den offentliga sektorn bara för att vinna ett val. Det vet Reinfeldt. Men - och detta är det intressanta - det vet socialdemokraterna också.

I en normal valrörelse brukar socialdemokraternas utgiftsvallöften vara aningen mer generösa: De föreslår en tandvårdsreform eller nåt så att de offentliga utgifterna blir, säg, 1220 miljarder. De borgerliga vill ge intryck av ekonomiskt ansvarstagande, säger nej till reformen och nöjer sig med offentliga utgifter på 1213 miljarder. Typ.

Men s-valarbetarna och LO lyckas nästan alltid dra igång en retorik enligt vilken skillnaden mellan god välfärdsstat och ont två-tredjedelssamhälle med nedrustad välfärd förefaller gå precis där, mellan 1220 och 1213 miljader - varpå de borgerliga får ett litet helvete i valrörelsen.

Nu vill Reinfeldt förhindra att årets valrörelse blir likadan. I god tid före presentationen av socialdemokraternas valmanifest, riggar han upp en domedagsmaskin för de offentliga finanserna. Alla socialdemokraternas vallöften om mer pengar till vård, skola och omsorg kommer han att gå med på.

Ju mer de lovar, desto dyrare blir det för den regering som vinner valet (antingen i skattemedel, eller i svekdebatt när löftena ska brytas).

Givet att Reinfeldts hot är trovärdigt, är det bästa socialdemokraterna nu kan göra att inte ge sig in i en löfteskarusell. Och då måste valrörelsen att handla om något annat än utgiftsökningar.

Återstår så frågan om hotets trovärdighet. En domedagsmaskin är som bekant helt meningslös om ingen vet att man har den - därav att bomben riggades upp mitt i sommartalet.

Är det trovärdigt att den faktiskt kommer att användas? Låt se, en borgerlig statsministerkandidat som av politiska skäl är beredd att ge löften som kan äventyra de offentliga finanserna... det känns väl aningen mer trovärdigt än sagan om ringen, åtminstone.

Intressant? Andra bloggar om: moderaterna, reinfeldt, socialdemokraterna, vallöften, schelling

Det låg pengar på gatan. Jag vet. Jag såg dem.

På 90-talet låg det - bildligt talat - pengar på gatan. Jag tänker på följande tre tillfällen:

1. Mitten på 90-talet. Nokia har precis slutat göra gummistövlar och börjat med mobiltelefoner. Affärsvärlden kallar företaget för möjlig turn-aroundkandidat. Där stack de ut hakan.

2. Mitten på 90-talet. En bostadsrättsetta i Malmö kostar 15000. Det är bostadsbrist i Lund och universitetet växer så det gör ont. Byggsatsen till öresundsbron har precis packats upp. Göran Persson har gett Malmö en högskola. Men jag bor lugnt kvar hos af-bostäder. För 2600 i månaden.

3. September 1992. Valutakaos i hela Europa. Sverige har minoritetsregering stödd av ett parti som leds av en greve och en tivolidirektör. Fast kronkurs är målet. Finland släpper marken. Sverige kontrar med styrränta på 70 procent. Det är lugnt. England släpper Pundet. Samma dag (!), klämmer Bengt Dennis till med 500 procents ränta. Utan ironi talades om trovärdig växelkurs.