Platt skatt -> större stat?

I senaste Ekonomisk Debatt skriver Tino Sanandaji om platt skatt (ej på nätet). Han ogillar förslaget eftersom politiska mekanismer kan leda till att ett effektivare skattesystem möjliggör större offentlig sektor.

Förutom att Tinos artikel tar bygger på värderingen att större stat är något negativt, tycker jag det ligger mycket i hans analys. För att höga skatter ska få stöd av majoriteten i val efter val, krävs förmodligen att skatteuttaget är någorlunda effektivt. I USA förekommer argument på högerkanten mot effektivare sätt att ta ut skatt, eftersom detta skulle kunna leda högre genomsnittliga skatter. Skattesystemets snedvridningar blir således ett skydd mot att staten växer sig allför stor, givet dessa värderingar.

 Värt att notera är också, precis som Tino påpekar, att Sverige idag nästan har platt skatt: Kommunalskatten är så gott som proportionell, och arbetsgivaravgifterna lika så. I jämförelse med intäkterna från dessa skatter, är den statliga inkomstskatten en ganska marginell intäktskälla.

Kanske är det partier som värnar den stora staten, som borde vara mest förtjusta i den platta skatten!

Min eventuellt dolda politiska agenda

Det verkar som om Pelle Oskarsson, chefredaktör på tidningen Tromb nyligen har googlat sin tidning och funnit bl a min och Eriks kommentar. I likhet med Erik lyckades jag hitta nummer 3-2005 av tidningen , och i likhet med Erik har jag inte köpt fler nummer, jag tyckte den var ytlig och oproblematiserande.

Men: Pelle ställer också ett antal frågor om huruvida Ratio är en ideologisk think-tank, om det ingår i mina arbetsuppgifter att "blogga utifrån något visst ideologiskt tankeperspektiv", hur jag ser på mitt forskningsmässiga oberoende och hur jag drar gränsen mellan vad jag gör för Lunds universitet och Ratio. Det är väl rimliga frågor, så jag gör nu följande klargöranden:

1. Ratio är ett forskningsinstitut, ingen think-tank (jfr Timbro, Agora som är think-tanks, inte forskningsinstitut). Målet är att genom forskning ta fram kunskap om

• Entreprenörskap, marknadsekonomi och tillväxt
• Företagandets villkor - lagar, regler och värderingar
• Hur politisk förändring kommer till stånd.

Det är företag, privatpersoner och forskningssiftelser som betalar Ratios forskning. Därav det långsiktiga målet "att bidra till att förbättra de institutionella villkoren för företag och företagande i Sverige." (ur stadgarna)

2. Varken Ratio eller någon annan betalar mig för att blogga. Dock händer det att jag bloggar på arbetstid, men det händer även att jag går till frisören på arbetstid. När akademiker klagar över låga löner, påminn dem om att de i regel har väldigt fria arbetstider.

3. Av Ratio är jag fn anställd på 50 procent. Utöver detta har jag ett så kallat Post-Doc stipendium från Söderbergska stiftelserna för ett projekt om "the simultaneous evolution of sharing norms and property rights". För tillfället är jag mest i Stockholm, eftersom institutionen i Lund tycker jag är för dyr, för dålig eller för nära inlasning för att låta mig undervisa.

4. Redovisning av intresseorganisationer jag har koppling till: Jag har varit med i Folkpartiet, men gick ur för några år sedan. Jag vill gärna vara med i LUF, men de har - trots att jag bett dem - inte skickat ett inbetalningskort på väldigt länge. Även Svenska Freds har jag varit med i, men sedan länge slutat betala. De skickar dock fortfarande ymnigt med material. Svenska kyrkan har jag också gått ur. Och inte är jag med i facket heller.

5. Ideologi påverkar ju även när man försöker vara objektiv. Så vissa kanske tycker det är viktigt att veta följande: När jag gör politicalcompass.org/  brukar jag hamna mitt emellan Friedman och Gandhi, nu senast faktiskt lite ekonomiskt vänster: Economic Left/Right: -0.88, Social Libertarian/Authoritarian: -5.38

På ungt val blev jag 86% centerpartist och 84% folkpartist.

den vanliga dosen frihandelsoptimism

En av Johan N:s käpphästar - som jag är ganska förtjust i - är att svenska media ständigt hittar en negativ vinkling, exemplvis när det gäller globaliseringens effekter (senast rörde det dock självmordsstatistik). Men dagens reportage om Indien i P1 Pengar ska ha beröm: Reportaget tycks faktiskt föra fram budskapet att en friare ekonomi och låga (inga?) skatter i IT sektorn skapat jobb, tillväxt och minskad fattigdom.

Public service kanske inte är så dumt ändå - eller vad säger Näringslivets mediainstitut ? (öppnar snart, sägs det)

Kul även att Pär Nuder sjunger frihandelns lov tillsammans med Gordon Brown på DN-debatt. Och i den här frågan är det inte bara socialdemokratisk retorik: Sverige och Storbrittanien ligger tvåa och fyra på den senaste versionen (data från 2004) av KOF-index för globalisering:

1. United States 5.41
2. Sweden 4.99
3. Canada 4.95
4. United Kingdom 4.48
5. Luxembourg 4.40
6. Austria 4.36
7. France 4.27
8. Australia 4.27
9. Switzerland 4.22
10. Hong Kong, China 4.18

Onyanserat om Brain Drain på DN-debatt

I en debattartikel i DN skriver Staffan Bergström och Anders Molin om Brain Drain, närmare bestämt problemet (?) att sjukvårdspersonal i fattiga länder rekryteras till USA.

Trots sin längd ger artikeln en ganska ensidig belysning av fenomenet, som förutsätts vara ett stort problem. Men artikeln utelämnar - så när som på en mening mot slutet av artikeln - två viktiga faktorer:

För det första: Utvandrare från fattigare länder skickar hem betydande belopp till vänner och familj. Enligt estimat är dessa överföringar globalt sett betydligt större än det samlade ulandbiståndet. Dessutom är detta pengar som går direkt till hushållen utan mellanhänder. [Gammeltoft, 2002. "Remittances and Other Financial Flows to Developing Countries." International Migration 40:181-210.]*

För det andra: När en filipinsk sjuksköterska kan 20-dubbla sin lön genom att flytta till USA (exempel från DN-artikeln) ökar utbildningspremien kraftigt.  Om dessa incitament gör att fler utbildar sig, kan humankapitalet i utvecklingsländerna öka kraftigt även om många av de färdigutbildade flyttar utomlands. [Stark, Oded. 2005. "The New Economics of the Brain Drain." World Economics 6:137-140.]

Mot bakgrund av vad forskningen faktiskt säger, är det underligt att en professor och en doktor skriver en artikel som får rubriken "Sluta plundra fattiga länder på deras sjukvårdspersonal".

 ---

* Detta omknämns av Bergström & Molin såhär  "Många länder får också ett stort inflöde av pengar från utvandrade medborgare. Ett minimikrav man bör ställa är att rika länder dimensionerar sin utbildning av hälsopersonal för att inte bli beroende av import från fattiga länder."

Government failure: Varför är public choice skolan så kontroversiell?

Existensen av marknadsmisslyckanden är (i de flesta kretsar) oomtvistad och olika typer av marknadsmisslyckanden är en central del i undervisningen på grundnivå i nationalekonomi: Det finns ett antal fenomen som gör det svårt eller omöjligt för marknaden att åstadkomma en effektiv resursfördelning.

Men den skola som säger att det också finns politik- och förvaltningsmisslyckanden, Public Choice-skolan, anses fortfarande apart, kontroversiell och upptar en mycket mindre del av undervisningen på anivå.

En del inom Public Choice-skolan säger ungefär att offentlig förvaltning kan få ett eget liv: När den skapas för att utföra en viss uppgift, börjar de anställda också hitta på argument för den egna organisationens förträfflighet, och informera allmänheten om det fortsatta behovet av organisationen.

Via Johan Karlsson hittar jag Margot Wallströms försvar för att Europaparlamentet betalar journalister för att åka dit och skriva om det:

"It is perfectly normal that a public body wants its citizens to be informed about its activities," [Margots talesman Dowgielewicz]

Intressant försvarslinje: Parlamentet och dess förvaltning kan naturligtvis vara tillgänglig på betydligt billigare sätt än att betala journalister för att åka dit. Och det faktum att beteendet är "normalt" betyder ju inte att det är önskvärt.

Wikipedia (eng.) har anständig info på sökordet government failure. I den svenska versionen verkar inte finnas något.

Statvetarna, egenintresset och DN-debatt: Rothstein vs Lewin del 2

Utväxlingen mellan statsvetarna Bo Rothstein och Leif Lewin på DN-debatt nyligen (se tidigare kommentar) är vid närmare betraktelse underhållande på minst tre plan:

För det första: Leif Lewin tycker att äldre forskare i Sverige diskrimineras när de pensioneras vid 65, och menar att vi därför tappar viktig kompetens. Lewin är själv född 1941 och innehar den Skytteanska professuren, med vilken följer ett flådigt och centralt boende i Uppsala universitets enda tjänstebostad Skytteanum.

För det andra: Bo Rothstein föreslår istället att manliga professorer över 50 förtidspensioneras. Bo Rothstein har själv ett bra tag kvar till pensionen, och är en av de statsvetare som nämns som tänkbara övertagare av den Skytteanska professuren när Lewin väl pensioneras. (Detta skulle även kunna förklara varför Rothstein i andra halvan av sin artikel blir ironisk i sitt krav på att posterna ska tillsättas av "rättkönade" (dvs kvinnliga) efterträdare.)

Denna dispyt har naturligtvis inte har på DN-debatt att göra. Men det finns en tredje faktor som höjer underhållningsvärdet:

De som följt med i den svenska debatten, vet att just Rothstein och Lewin ofta kritiserat ekonomers idé att man kan förklara beteende med hjälp av rationalitet och egenintresse (se exempelvis Tullberg om Lewin i ekonomisk debatt).

Oavsett hur det går med professuren, kanske rational choice nu äntligen får ett uppsving bland svenska statsvetare - det funkar ju hyfsat för att förklara deras beteende.

(Tack till Niclas och Henrik för hjälp med framspånandet av denna betraktelse) 

Nya bloggar

Sossefemisten Katrine Kielos skriver klokt om sexualiseringen av det offentliga rummet. Två andra sossar, hr Morian och hr Ljungkvist, har startat Almedalsbloggen, inför sommarens politikervecka i Visby. Snyggt, städat och välplanerat - kul kontrast till den alternativa politikerveckan, som ligger på handgranat.org och har gjort torsdagen (vänsterpartiets dag) till Zapatistdagen.

Helt otippat: Nationalekonomer förklarar det höga elpriset

Det ligger en hel del i Carl Johan Åbergs åsikt på DN-debatt att svenska nationalekonomer tystnat i samhällsdebatten och inte tar sitt ansvar för konkreta samhällsproblem.

Å andra sidan: Samma söndag har DN även en utmärkt artikel av Bengt Kriström och Runar Brännlund (båda nationalekonomer i Umeå) som förklarar att de höga elpriserna inte beror på en misslyckad avreglering, utan på en medveten miljöpolitik:

• I Sverige har elskatterna höjts rejält (första steget i en så kallad "grön skatteväxling". När s och mp gör upp om sänkt skatt på arbete återstår att se).
• Utsläppsrättigheter inom EU gör att den som vill släppa ut koldioxid måste betala rejält för detta - och då blir fossil elproduktion dyr.
• Priset speglar marginalkostnaden, som är den dyrare fossila produktionen eftersom kärnkraften redan är fullt utnyttjad.

Vill vi ha billigare el i Sverige måste vi alltså inte bara återreglera marknaden utan även bygga ut kärnkraften.

Rapport - och bilder - från New Orleans

På konferens med American Public Choice Society i New Orleans. Akademiskt är det - som vanligt - en blandad upplevelse, men helhetsintrycket är tipp-topp. Trots att Karl Wärneryd inte är här. Eftersom jag var här för exakt ett år sedan också, är det svårt att inte jämföra och fundera kring om orkanhärjningarna märks mer eller mindre än förväntat.

Visst syns det tydliga spår: De flesta träd och ganska många hus är avsevärt lägre i år. Många affärer är stängda, och människor pratar om Katrina på ett ursäktande sätt (flygbussen skulle dröja 30 minuter eftersom de fortfarande hade "lite bemanningsproblem" sedan Katrina). Men de flesta affärer söker efter folk, och Mother's kommer snart att ha helgöppet igen.

Till min stora förtjusning lyckades jag avbilda mig på samma ställe vid floden som för ett år sedan:

2005

2006

När jag ändå lägger ut bilder, kommer även en bild på mitt gedigna och lagom nördiga resesällskap Niclas och Henrik, på en bänk med Buchanan's nya bok i högsta hugg.

Slutligen, en akademisk rapport: En av de intressantaste presentationerna hittills, stod Axel Dreher för. Han har utvecklat ett globaliseringsindex för 60 länder sedan 1970, och studerat om ökad globalisering påverkar sammansättningen av offentliga utgifter. Han hittar absolut ingenting. Empiriska studier som antyder att globaliseringshotet mot välfärdsstaten tycks ha varit ganska överdrivet (önsketänkande?) dyker upp ganska frekvent just nu.

Tre reservationer: 1. Globaliseringen kan naturligtvis ha stora effekter som inte fångas upp i makrostatistik över totala offentliga utgifter. 2. Vi känner inte till det kontrafaktiska scenariot: Utan globaliseringen kanske de stora välfärdsstaterna hade varit ännu större än vad de är idag. 3. Just Drehers senaste studie missar lokala utgifter, vilket är en ganska stor snedvridning i många länder, inklusive Sverige.

Mitt eget papper på konferensen är gamla nyheter för läsare av bloggen, så det tänker jag inte orda mer om. 

Rosthein vs Lewin

Bo Rothstein (vem annars) har på DN-debatt genomskådat vad Leif Lewin menade: (tack Gissur)

Ingenting hindrar pensionerade samhällsvetare och humanister i Sverige från att fortsätta forska, vad Lewin vill bevara är de äldre professorernas maktpositioner att besluta om anslag och tjänster.

Roligast är dock inledningen på artikeln:

Min kollega Leif Lewin vid Uppsala universitet (ni vet, det där malliga lärosätet i Sydnorrland där barns fria fantasier görs till vetenskapliga sanningar) lamenterar på DN Debatt 27/3 över att vi i Sverige pensionerar äldre forskare.

Å andra sidan: själv är jag ju från universitetet som nyss anställde en parapsykolog (<-- väldigt läsvärd artikel). Har Rothstein kollat att GU är oantastligt? 

Omfördelning i USA och Europa

I den här boken (Fighting Poverty in the US and Europe: A World of Difference) av Alesina och Glaeser, försöker författarna förklara varför USA inte har en europeisk välfärdsstat, och redovisar en del intressanta siffror: Synen på varför människor skiljer sig kraftigt åt mellan amerikaner och européer:

                            % who agrees,                  US            EU
the poor are trapped in poverty;         29%   60%
luck determines income;                       30%       54%
the poor are lazy.                                     60%   24%

En annan slutsats är tydligen att skillnaden i inkomströrlighet (en typ av "social mobilitet") inte är särskilt stor mellan USA och EU:

the authors point out that America's poor are just as trapped in poverty as Europe's, whereas the European middle class climb the social ladder as easily as their American counterparts.

Som slutsats återkommer deras idé om rasism: Eftersom fattiga i USA ofta är svarta, och väljare i USA är aningen rasistiska, saknas tillräckligt politiskt stöd för omfördelande institutioner.

För dem som vill slippa läsa och betala för boken: Den verkar bygga väldigt mycket på detta working paper.

Mer om Sverige

Dennis och Henrik (bl a) har förtjäntfullt noterat att Hans Karlsson numera låter helt annorlunda när det gäller hotet om social turism från EU:s nya medlemsländer. Hos Jonas pågår debatten tidigare känd som pigdebatten, nu orsakad av Peter Wennblads artikel i Neo. Och Johan gör poängen om sfi-undervisningen mycket fyndigare än jag.

Till sist, speciellt för alla Sverigekramare i exil, en länk till bloggen Bäst i världen, där varje inlägg handlar om att Sverige är just det. Den är enligt uppgift helt seriöst menad.