Blir kvinnor lyckliga av traditionella hemmafruäktenskap?

Nicklas L på Neo skriver om en undersökning som visar att hemmafruar i konservativa traditionella äktenskap är lyckligare än andra kvinnor, samt hur dettas kan (bort)förklaras.

En hypotes som nämns (från slate) är att dessa kvinnor åker snålskjuts på kvinnorörelsen, som sett till att samhället som helhet blivit mer jämställt. 

En mer uppenbar förklaring är väl självselektion: Sedan det blev ekonomiskt möjligt och socialt accepterat att inte leva i konservativa hemmafruäktenskap, kan man förvänta sig att de som väljer bort det, är de som vantrivdes mest, och de som väljer att fortfarande leva så faktiskt tycker om det. Skulle man fösa in den förra kategorin i dylika äktenskap mot deras vilja, skulle lyckosiffrorna sannolikt dala rejält.

Sve vs USA och recensionen av Lindert

Min recension i ekonomisk debatt av Linderts bok "Välfärdsstatens expansion" kan nu läsas här. En tyngre salva kommer framåt sommaren i Econ Journal Watch.

På det hela taget är boken helt ok, men när Lindert ska beskriva Sverige blir det stundom helt tokigt, som när han påstår att svenska kvinnor jobbar längt i världen.

Frågan är varför Lindert målar en så naivt positiv bild av Sverige, när bara en liten fördjupning i den svenska debatten hade varit tillräcklig för att se att även den svenska modellen har sina sämre sidor. Dan Klein menar att det i USA finns en "Sweden wannabeism" i vissa akademiska och opinionbildande kretsar, där den svenska välfärdsstaten höjs till skyarna. Jag tror det ligger en del i detta.

Jag tror dock att det är lika sant att många i Sverige har en usa-wannabeism: Så här ser det ut i Timbros bokhandel när man söker på usa, och sedan har vi den här CVV-skriften, och glöm inte Per T Ohlssons Over there...

Sverige och USA är två rika västländer, som också är väldigt olika. Det är helt naturligt att samhällsvetare och debattörer frossar i Sverige-USAjämförelser. Men alltför ofta förfaller dessa jämförelser till att klanka ner på det ena landet för att höja det andra till skyarna.

Regeringen ordnar bra arbetslöshetsstatistik

Ekot idag bekräftade en tes jag haft ett bra tag (se gamla bloggen och en tidningskrönika ):

Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program ska enligt Ams plan fram till slutet av maj öka från 140 000 till 170 000 och bara det bidrar till att den öppna arbetslösheten minskar med ungefär 0,5 procentenhet.

Sedan sjunker alltid arbetslösheten under våren. De senaste åtta åren har arbetslösheten minskat med i snitt 0,8 procentenheter mellan februari och maj. Och ingenting talar för att det skulle bli annorlunda i år. Då är man nere kring fyra procent.

Således: När majsiffran rapporteras i sommar kan regeringen utan att ljuga påstå att man uppnått sitt mål om att pressa den öppna arbetslösheten till 4 procent. Socialdemokraterna har onekligen viss rutin på att hålla sig kvar vid makten i det här landet.

En gång universitet, alltid universitet

I stockholms fria ser jag att Miljöpartiet och de borgerliga gör en del för att motverka omvandlingen av den högre utbildningen i Sverige till en enda stor examensfabrik. Utmärkt. Men om folkpartisterna Axel Darwik och Cecilia Wigström är så måna om kvalitet framför kvantitet, varför lovar folkpartiet mer pengar till universiteten? Dessutom förstår jag inte varför argumentationen måste vara så svulstig:

Folkpartiet liberalernas viktigaste ambition, om vi får möjligheten att efter nästa val leda landet, är att se till att Sverige kan möta den globala utmaningen. Ryggraden i vår strategi är kunskap. Därmed är högskolan spjutspetsen i vår arsenal för att möta utmaningen från länder som Kina och Indien.

Trots dessa floskler är det bara en gradskillnad vi talar om. De borgerliga kommer exempelvis inte att ta tillbaks någon av de universitetsuppgraderingar som diverse högskolor nyligen fått (Av samma skäl som förhindrar socialdemokraterna från att förstatliga privatiserade bolag, eller lägga ner fungerande friskolor).

Min poäng är att de, framförallt socialdemokrater, som driver på den kraftiga utbyggnaden av massutbildningen har missat en viktig faktor: Mer utbyggnad, och mindre resurser per student skapar missnöje hos en växande grupp av både studenter och lärare. Det är bara en tidsfråga innan detta i sin tur leder till ökade krav på terminsavgifter och selektiva elitinstitutioner av amerikanskt snitt.

Är det verkligen den utvecklingen som utbildningsfabrikens ingenjörerer vill påskynda?

Gissa vem som läst under det rosa täcket?

Jag tillhör den ganska stora skara som moderaternas chefstänkare kring ekonomi & välfärd, Anders Borg, regelbundet skickar långa så kallade makromail till. Först innehöll de ränteprognoser, numera berättar han oftast om sin och därmed (?) moderaternas syn på ekonomisk politik.

Men det senaste mailet är inte den vanliga harangen av skattesatser och marginaleffekter. Nu har snubben skrivit en lång, feministisk essä: 

Den som har barn vet att samhällets normstrukturer tidigt försöker fösa in pojkar och flickor i olika fack (se t.ex. Björk 1996). Indelning av människor efter kön börjar tidigt, med rosa för flickor och blått för pojkar, och fortsätter så för de allra flesta genom hela livet. [...] Det kan vara så att flickor skulle välja rosa kläder även om alla socialt konstruerade könsskillnader var borta, men förmodligen skulle de göra det i mindre omfattning. Därmed skapar genussystemet en allvarlig ofrihet både för pojkar och flickor: genussystemet hindrar individer från att göra ett genomtänkt och fritt val av livsprojekt.

Det blir bättre: Via Simone de Beauvoir (!) tar sig Borg vidare till Berlins uppdelning mellan negativ och positiv frihet, och avfärdar sedan tanken att den negativa friheten är tillräcklig:

Min uppfattning är att friheten med en sådan tolkning givits en så small bas att det faller samman. Ett samhälle där individen inte har möjligheter att välja väg genom livet, livspartner, utbildning eller yrke, är inte fritt. Om inskränkningarna består i att en stark traditionell moral hindrar kvinnor och män att gifta sig utanför de ramar familjen ställer upp, eller om kvinnor inte har praktiska möjligheter att utbilda sig till ingenjörer eller där homosexuella inte har möjligheter att leva öppet som homosexuella är inte fritt även om staten begränsats till nattväktarfunktionerna.

Att Borg utvecklat en sådan svulstigt socialliberal prosa utan att någonsin vara medlem i LUF är remarkabelt. Naturligtvis innehåller essän också den sedvanliga djupdykningen i SCB-statistik, utvikningar om kvinnliga chefer, förmögenhetsbildningen och tjänstebeskattningen.

För några år sedan, när det faktiskt var inne att kalla sig feminist, hoppade nästan alla politiker på vågen (leijonborgs liberala feminism, någon?)

Nu, när feminismen besudlats rejält av det något sekteristiska feministiskt initiativ, släpper Borg denna överraskning.

Modigt, välnotat och läsvärt.

(Ingen länk, ty längst ner i brevet står att man ska skriva till anders borg at riksdagen.se om man vill ha ett eget brev.)

RUT räknar heltokigt på "överklassavdraget"

Via Dennis ser jag följande: Siv Holma och Camilla Sköld Jansson sitter i arbetsmarknadsutskottet för vänsterpartiet. I lördags skrev de i svenskan att ett "överklassavdrag" - de syftar på de borgligas förslag om skatteavdrag för vissa hushållsnära tjänster - kommer att kosta minst 17 miljarder. De hänvisar till beräkningar de låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) göra - Dennis begärde fram underlaget, som finns här.

Underlaget är helt sanslöst. Vänsterpartisterna ber RUT räkna på kostnaden om 50 resp. 10 procent av den vuxna befolkningen utnyttjar avdraget till 50 procent.

RUT svarar: Den maximala skattereduktionen kan enligt förslaget uppgå till 50 000 kronor. Om varannan vuxen person använder möjligheten att anställa någon, blir det totalt 50 000 * 3 500 000 = 175 miljarder. Om bara var tioende använder möjligheten blir det 35 miljarder.

Dessa två multiplikationer är väsentligen de enda beräkningar RUT gör.

Eftersom avdraget enligt de borgerligas förslag är 50%, tar vänsterpartisterna siffran 35 miljarder och säger att kostnaden för "överklassavdraget" är hälften: 17 miljarder.

Detta är naturligtvis nonsens: Kostnaden för skattebetalarna skulle bli 17 miljarder, om det vore så att intäkterna idag för dylika anställningar är 35 miljarder. Då skulle skatteavdraget, utan några beteendeeffekter, ge ett skattebortfall på 17,5 miljarder.

Men både RUT, artikelförfattarna (och rimligen även debattredaktören på Brännpunkt), borde veta att dagens situation inte är att var tionde vuxen svensk har en person lagligt anställd för att utföra hushållsnära tjänster. Som kostnadsberäkning är RUT-rapporten därför helt värdelös.

Naturligtvis skulle vänsterpartisterna, eller någon på deras kansli, själva klarat av de två multiplikationer som utgör hela analysen. Men en RUT-utredning ger ökad tyngd, och möjliggör publicering i en stor dagstidning, där redaktören uppnenbarligen valt att inte tänka själv kring om artikelns påstående alls är rimliga.

(Detta är inte ens det enda problemet i RUT-undelaget: Som Dennis påpekat blandar de inom loppet av några enstaka rader ihop individer och hushåll.)

Kan RUT verkligen inte bättre än så här?

Linton, Karlsson, Nozick, Neo, Söderqvist & Swartz

Magnus Linton har skrivit i Arena om intellektuella som ogillar dans, sex och såpor. Kommenteras av Johan här.  Lintons förklaring är att "teve- och terapivågen lett till att ingen längre ser upp till en stiff akademiker som flyr så fort kroppar rör varandra". Den påminner om Nozicks tes om varför intellektuella ogillar kapitalismen: de tycker att marknadsvärdet på deras kunskaper är orättvist lågt.

Roligaste citat i Lintons artikel är dock följande beskrivning av samhällsdebatten just nu:

Den svårmodiga bildningselit som nu mår dåligt och överallt oroas över ”utvecklingen” har sina särdrag i alla läger: bland feminister går vreden ut över dagis, i högern över feminismen, hos vänstern över konsumismen och bland jästa liberaler har en desperat kulturell vall – den nya borgerligheten – snabbt börjat byggas i skydd mot pöbeln. 

Det är nog inte bara jag som tolkar det där sista som (ännu) en (omotiverad) släng mot Neo-gänget (vars site nu för övrigt är andraträff på google. Undrar om de kan gå om Neopets?)

Vidare: Vill man läsa mer om elit-läckan, är det nog denna post ("Söderqvists Kjöller-pudel") hos Oscar Swartz som gäller, eftersom den dessutom illustrerar hur lätt det är att bli läst även efter en DN-refusering. För bloggläsarna tillkommer då nöjet av att få läsa DNs refuseringsbrev.

The welfare state: Decay or growth?

Here is the growth argument, and here is Martin Wolf predicting its decay.

Simpsons vs the constitution: What is problem?

Apparently, americans know more about the simpsons than they know about the constitution. But given the fundamental purpose of both, wouldn't the opposite be more worrying?

...även de som har jämförelsevis goda kunskaper om grundlagen tar ofta miste på vilka fri- och rättigheter som hör till vilka författningstillägg ...

En helt sann historia

Om min blog hade varit lite mer privat, hade detta sagts.

Metod för ekonomer och mer om mänsklig altruismn (?)

När jag skulle förbereda en föreläsning om metod för nationalekonomistudenter som bara läst halvvägs genom sin första mikrokurs någonsin, insåg jag att det är svårt att få med allt de borde höra i en föreläsning på 2x45 minuter. Så jag började leta efter någon som skrivit kortfattat och lättbegripligt om kunskap, vad det är och hur vi får mer av den, och hittade en pärla:

Sverker Johansson (hemsidan måste ses) har författat följande essä/kompendium om hur vi vet att vi vet det vi vet. Han lyckas lättfattligt ta upp bra kritik av den mest naiva positivismen (sökandet efter Sanningen med stort S) utan att för den sakens skull landa i det relativistiska träsket där "allt ändå bara är retorik". På slutet pläderar han lite för "användbar kunskap". Detta är såpass bra att inte bara lärarstudenter i Jönköping borde läsa.

Vad som inte kom med i metodföreläsningen: Hade jag haft två timmar till, hade jag tagit upp "Den oekonomiska människan" av Robert Östling, som DN-kultur sammanfattar så här:

Nationalekonomin har alltid utgått från en självisk och rationell modell av människan. Ny forskning visar att den inte riktigt stämmer. Människan har också en alldeles obegriplig vilja att dela med sig.

 Östling redogör för de vanliga experimenten: diktatorspel, ultimatumspel och spel med straffande, och skriver sedan:

Dessa och otaliga liknande experiment tyder på att den mänskliga altruismen har två sidor. Dels har vi en tendens att osjälviskt belöna andra, dels bestraffar vi osjälviskt dem som vi tycker beter sig orättfärdigt. Denna typ av altruism kallar Ernst Fehr stark ömsesidighet och han hävdar att det är en egenskap som är unik för människan eftersom den inte verkar finnas i djurvärlden.

Jag är inte säker på att liknande beteende är unikt för människan, och jag är inte säker på att altruism är rätt benämning på beteendet. Det är till exempel inte svårt att tänka sig situationer där det är rationellt att dela med sig.

Att förstå sig på mänsklig prosocialitet/altruism är inte enkelt. Ett tips till den som vill ha en ände att börja nysta i: Jag tror det går att förstå varför folk ibland delar med sig väldigt generöst, och ibland är väldigt noga med att inte dela med sig, genom att ställa frågan: Under vilka omständigheter skulle det vara (individuellt eller kollektivt) rationellt att dela med sig av resp. behålla sina inkomster? (se även den här posten)

Små och stora sannolikheter: Hur du lever länge.

På DN-debatt drabbar doktorer samma kring hur farligt det är att snusa jämfört med att röka. De verkar inte vara helt eniga. Själv har jag noterat att folk ofta agerar lite underligt på små jämfört med stora sannolikheter, och framför allt inte riktigt skiljer på vad forskare fortfarande träter omkring och vad de spekulerar om skulle kunna ha en liten effekt.

Med existerande kunskap går det att skapa flera enkla tumregler för hur man undviker att dö. Googla most common causes of death och du får ett bra hum om varför folk i västvärlden ibland dör i förtid:

• Cancer, ffa lungcancer.
• Hjärt- och kärlsjukdomar.
• Trafikolyckor, självmord och andra olyckor.

Det fina (?) med detta är vi har ganska hyfsade möjligheter att påverka sannolikheten att drabbas av ovanstående: Sannolikheten att få cancer sänker du rejält genom att inte röka och genom att äta varierad kost med mycket frukt och grönsaker.

Dessa två plus lite motion sänker även risken för hjärt- och kärlsjukdomar (övriga faktorer, som kön, arvsmassa och ålder är betydligt svårare att göra något åt).

När det gäller trafikolyckor och andra olyckor, är alkohol och trötthet dominerande riskfaktorer, vilket också ger en enkel tumregel: Kör inte bil när du är trött och/eller berusad. Detta minskar dock inte risken att bli påkörd, varför detta råd får en moralisk boost: Lyd det och du minskar risken att toka till det för dina medmänniskor.

Hur man undviker självmord verkar vara en underlig fråga, men alkohol och droger dyker upp även här. Dessutom leder de flesta självmordsförsök inte till dödsfall, så rådet får väl bli att låta bli, och om detta inte går se till att du blir hittad innan det är för sent. Cyniska ekonomer klickar här.

Slutligen: Jag skriver om de största dödsorsakerna och huvudorsakerna till dessa, för att de som vill ska kunna sila mygg från kameler. Tillsatser i maten och besprutningsmedel är exempelvis inte någon stor cancerorsak (se cancerlänken ovan). Och mäns våld mot kvinnor är inte största dödsorsaken för kvinnor i någon åldersgrupp, trots att motsatsen påstås lite då och då.

Därmed inte sagt att man bör dricka hormoslyr till maten och slå sin fru. [var detta verkligen ett nödvändigt förtydligande?]