Ståhl om Rand

Om man som jag bara orkade 60 sidor i Atlas Shrugged, kan Pernilla Ståhls text i Svenska Dagbladet möjligen vara ett alternativ (tack till Niclas för tipset). De övertygade Randianerna tycker säkert att Ståhl missförstått och är på tok för negativ, men eftersom det i Sverige finns en heltidsarbetande Rand-propagandist, kommer vi säkert förr eller senare att få se någon form av kommentar till Ståhls text. Ty Ståhl tar i ganska rejält:

Hennes [Rands] förakt för och beskrivningar av de icke-producerande individerna - de är alla feta, pluffsiga och svajar med blicken - är inte bara löjeväckande, utan har också obehagliga, totalitära övertoner. Rands normativa individualism gör åtskillnad mellan individer. Efter tusen sidor blir hennes övermänniskor lika smaklösa som fascistiska konstverk: hjältarna är blodlösa abstraktioner av storhet.

Statsbudgeten lite mer begriplig

Fick häromdagen en fråga om hur mycket försvaret kostar årligen. Rätt svar är 43 miljarder. Men vem har egentligen ett hum om hur mycket 43 Gkr är?

Inte jag. Så jag tog mig för att dividera siffran med antalet svenskar. Sedan flög det något osympatiskt borgerligt i mig och jag ändrade nämnaren till alla sysselsatta svenskar: 4,2 miljoner. Så den som av solidaritetsskäl vill slå ut kostnaderna på alla, får dela följande siffror med två i huvudet:

Område:            Årskostnad för en sysselsatt svensk i snitt: 

Försvaret            10 300 kr

Bistånd                    6 200 kr

Hovet                              24 kr

Inspektionen för
strategiska produkter    6 kr

Fler poster kanske kommer senare, men just nu sitter jag och grunnar om jag tycker Inspektionen... är värd sina 6 kronor. Om jag fick ett årligt mail med mustig information om de senaste strategiska produkterna så kanske de skulle kunna få en hel tia.

Popova får svar på tal

Sedan en tid tillbaka finns ett svar från Siv Fahlgren, lektor i socialt arbete och Britt-Marie Thurén, professor i genusvetenskap, på Susanna Popovas kritik av genusforskningen.

I korthet svarar de som följer:

1. Alla fält har sina egna "signalord". Användandet av rätt signalord utgör ingen garant för forskningsanslag.

2. Förekomsten av en strukturell könsmaktordning tas som grund för forskningen, inte som dess resultat, kritiserar Popova. Svaret: "Här bortser hon från trettio års samlade empiriska belägg. Den grunden behöver idag inte ifrågasättas, och den existerar just precis som resultat av ihärdig forskning över lång tid. Skulle varje forskare börja från noll i varje projekt, skulle forskningen inte komma vidare. (Måste varje geograf fortfarande bevisa att jorden är rund?)"

3. Popova kritiserar den konforma vetenskapssynen inom genusforskningen, dominerad av postmodernism. Svaret: "Det stämmer inte generellt, inte heller i det urval av avhandlingar hon refererar. Det finns genusforskare av många olika epistemologiska övertygelser. Att hävda en strukturell könsmaktordning, vilket Popova tycks anse att alla genusforskare gör, är exempelvis inte ett postmodernistiskt argument."

4. Tänkvärt citat: "Den moderna vetenskapen med 'signalord' (om man vill kalla det så) som upplysning, utveckling och förnuft har alltid haft förändringsvisioner, vilket inte minst Auguste Comtes klassiska text Om positivismen tydliggör. Men de visionerna har oftast inte räknat med eller haft förändringar i genusförhållanden som mål, snarare tvärtom. Feminismen kan ses som en ideologi i bemärkelsen en fortsättning och vidgning av upplysningstidens strävan bort från sociala hierarkier."

5. Popova har inte förstått skillnaden mellan jämställdhet, genus och feminism. 

På det hela taget: Ett ganska anständigt svar. Särskilt förtjust är jag i punkt två ovan, där de helt ansluter sig till en kumulativ kunskapssyn. Kreativt också att beskriva feminismen som en logisk fortsättning av upplysningen.

MEN: Här finns inget om debatten kring vissa forskares ovilja att redovisa data och lämna ut material till andra forskare som vill granska detta. Det kommer säkert en annan gång.

Svensk tillväxt och försörjningsbördan på privat sektor

Apropå en tidigare diskussion om svensk tillväxt, bekräftar nu även SNS genom Magnus Henrekson (ppt-länk) att Sverige haft hyfsad tillväxt men dålig sysselsättningsutveckling:

GDP		GDP per capita
1994–2004	1995–2004	1994–2004	1995–2004
Sweden	2.93	2.82	2.64	2.57
US	337	3.30	2.15	2.07
EU-15	2.29	2.24	1.95	1.91
OECD	2.77	2.72	1.92*	1.86*

Henrekson menar att Sverige (och Finland) är ovanliga länder, eftersom tillväxten inte varit positivt korrelerad med ökad sysselsättning - se även hans debattinlägg om jobless growth.

Henrekson redovisar tidsperioden som börjar 1995 för att inte ge Sverige en fördel för att det är lätt att ha bra tillväxt efter en stor kris, när det finns massor av kapacitet ledig. Här på bloggen har Tino tidigare hävdat att även perioden 95-04 är gynnsam för Sverige, och det ligger nog en del i det.

MEN: Om Sverige växt snabbt just för att vi haft ledig kapacitet efter 90-tals krisen, då borde det finnas en sysselsättningseffekt när den lediga industrikapaciteten fylls upp med folk. Så vad är förklaringen till jobless growth?

En förklaring till jobless growth tror jag faktiskt är att ökad privat sysselsättning i industrin inträffat samtidigt som den offentliga sysselsättningen minskat något. Denna bild bekräftas i AKU-statistiken. 

Totalt antal arbetade timmar
Andel privat syss. Diagrammet till vänster visar totalt antal arbetade timmar sedan 1987 i offentlig resp privat sektor (inklusive egenföretagare och deras "medhjälpare" enligt SCB-terminologi).

Som synes var det främst privat sysselsättning som föll i 90-talskrisen. Denna vände tydligt upp igen 1994. Strax innan dess började den offentliga sysselsättningen minska en  smula. Förändringar i fördelningen mellan privat och offentlig sysselsättning syns tydligare i det högra diagrammet, som visar den privata andelen av det totala antalet timmar.

Två OBS för att undvika missförstånd:

1. Eftersom vi bara är nyfiken på fördelningen privat/offentlig, har jag inte korrigerat för att antalet vuxna ökat något, så den totala sysselsättningsutvecklingen mätt som arbetade timmar per vuxen är sämre än vad som syns i dessa diagram (här finns ett diagram med en sådan korrigering.)

2. De som trodde att sysselsättningen i den offentliga sektorn minskade kraftigt under 90-talskrisen, bör betänka att detta mått bygger på antal arbetade timmar, inte på antalet anställda. Även om man bara räknar anställda var det dock så att sysselsättningsfallet 90-93 var mycket större i den privata sektorn.

3. Offentligt sysselsatt är ju inte samma sak som offentligt försörjd, och av den senare kategorin finns det betydligt fler.

Så, för alla anhängare av begreppet försörjningsbörda har jag räknat ut antal arbetade timmar i privat sektor, och dividerat med alla svenskar, dvs folkmängden. Då ser det ut så här:

Privatarbetade timmar per svensk

Förutom den allra senaste trenden ser det faktiskt inte så katastrofalt ut. Kanske råder det numera enighet över blockgränserna om att de nya jobben måste komma i den privata sektorn? 

Globaliseringsdebatten här och i USA

Svenska globaliseringskritiker argumenterar ofta utifrån att fattiga länder far illa när multinationella företag utnyttjar deras låga kostnadsläge. Debatten mellan kritiker och optimister rör därför oftast just huruvida fattiga länder gynnas eller inte. Den amerikanska debatten tycks vara ganska annorlunda. Läser man exempelvis i Alan Tonelsons bok, The race to the bottom, stöter man på tesen att det är olyckligt att debatten kommit att handla om just fattiga länder i tredje världen:

[...] American unionists and environmentalists played into the hands of cynical globalization supporters. They permitted the debate to change from one that focused on globalization's impact on the U.S. economy and the American worker to one that focused on globalization's impact on third-world poverty. The interests of American working people [...] were almost completely forgotten. (sid. XXIV)

Hittills har vi nästan helt sluppit denna national-populistiska anti-globaliseringsargumentation i Sverige. Här vinner man istället världsförbättrarkidsens hjärta genom att argumentera ur ett Afrika-perspektiv. Sverige är inte så dumt ändå. 

Hyss, ovanor och egenheter

Bloggutmaning - lustig företeelse. Nu tycker Jonas jag ska lista hyss, ovanor och egenheter. Jag väljer egenheter, det känns som min komparativa fördel av dessa tre.

1. Jag bloggar. Det är helskumt. Fråga min lillasyster.

2. Jag bloggar ogärna om mitt eget vardagsliv, en egenhet i jämförelse med många andra bloggar.

3. Jag läser gärna andra som bloggar personligt. Detta är dock knappast en egenhet, och påpekas mest för att föregående punkt inte ska tolkas som ett påhopp.

4. Okej - här kommer ett hyss: Ibland ignorerar jag bloggutmaningar. Men Jonas vill jag ju hålla mig väl med, annars kanske han stryper tillförseln av signerade kort på Morgan Johansson. :-)

5.  Det händer att jag dinerar på Vita Italiana med ett NBER-working paper som enda sällskap. Dylika hyss gör valda delar av vänkretsen orolig för mig, men det är helt opåkallat.

 Nu bollar jag vidare till Miriam.

Nu får Crazy Horse skärpa sig.

Nu diskuteras intensivt om man ska tro mest på vakten eller SSU-ordförande Anna Sjödin. (Expressen frossar naturligtvis - på löpsedeln talades om en "sex-attack"). Jonas Morian menar dett detta är det första svenska blogg-drevet. Själv fick jag tips av Henrik om följande möjligen intressanta utdrag ur alkohollagen, och det får vara min input till drevet tills vidare...

Utdrag ur: Alkohollag (1994:1738)
8 § [...]
Alkoholdrycker får inte lämnas ut till den som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.

Valtips: s sitter kvar.

Dags att fixera min gissning rörande valutgången i september, genom att offentliggöra resonemanget. Så här tänker jag:

1. De borgerliga toppar alltid för tidigt.
2. Socialdemokraterna valmaskineri brukar ge bra utdelning i spurten.
3. Ekonomin är inte på väg utför som den var 1991 - i sommar kommer s sannolikt att meddela att de uppnått målet om 4 procents arbetslöshet (mer om detta här).

Den senaste Temo-prognosen försöker beakta punkt 1 och 2 ovan och spår ändå en knapp borgerlig seger:

I genomsnitt har det borgerliga blocket backat 2,6 procentenheter från januari till valet, medan "vänsterblocket" ökat 1,9. En omräkning utifrån detta av dagens DN/Temo-mätning skulle ge en knapp borgerlig valseger med 48,3-47,2.

Mitt tips är alltså att punkt tre kommer att tippa över denna prognos till en s-seger. Bland min analyserande vänkrets är jag ganska ensam om denna uppfattning. Men de analyserar med fel kroppsdel.

Funderingar från Umeå

Nyss hemkommen från den här konferensen i Umeå. Det är en av få konferenser som blandar samhällsvetare från flera discipliner med praktiker såsom bidragshandläggare på försäkringskassan, och detta gör konferensen mycket trevlig.

En lustig detalj: När ekonomer talar på denna konferens utbyts ofta menande blickar bland övriga forskare, i synnerhet om ekonomerna använder ord som IQ, egenintresse eller fusk. Dock tycker jag mig ha märkt att ekonomernas budskap går ganska bra hem bland bidragshandläggare och andra praktiker. Tydligast var nog detta för några år sedan när Assar Lindbeck drabbade samman med Lennart Lundqvist, och Lindbecks analys av välfärdsstaten gjorde succé.

Blir vi snällare mot djur, och i så fall varför?

Dagens fundering med anledning av P1 i morse, bygger på Agneta Rambergs Londonkrönika, om den nyfikna valen, som Expressen så fiffigt kallar London-valen.

Tydligen är det så att valar sedan urminnes tider förirrat sig upp i Themsen. För länge sedan sågs detta som ett hot, och valarna harpunerades. På 60-talet slapp de harpunerna, men när valen strandade på grunt vatten lämnades den att dö. Nu vadar folk ut i vattnet för att knuffa den rätt igen, och åtskilliga mantimmar läggs på att baxa upp valen på en pråm som ska eskortera den ut i havet igen.

Det hela påminner om när en ödla från Skåne via ett paket ruccolasallat hamnade i Stockholm. "Hur ska en liten ödla från Skåne klara sig i huvudstaden?" utbrast Expressen, och  körde hem den till Båstad igen.

Jag föreslår att fenomenet kallas symboliskt omhändertagande av enskilda djur, förkortat somhed. Två angelägna frågor att besvara är:

1. Har somhed faktiskt ökat över tiden?
2. Hur kan denna ökning i så fall kan förklaras?

fritt fram för fiffiga funderingar!
 

Om sociala normer och paxade stolar på lunchställen

På lunchställen med matkö, finns två olika normer kring hur platserna ska fördelas. På vissa ställen markerar folk stolar med sina ytterkläder och ställer sig sedan i matkön. På andra ställen är detta socialt oacceptabelt. Det konstiga är att båda normerna tycks existera parallellt.

Om alla följer samma norm, blir utfallet att sittplatserna fördelas efter i vilken ordning folk dyker upp. Men om vissa ställer sig i kö med ytterkläder på, och senkomna inser att de riskerar bli utan plats, finns genast en frestelse att markera en plats - varpå någon som kommer från matkön blir stående med maten utan att ha någonstans att sitta.

Annorlunda uttryckt: Paxningsstrategin är riskdominant. Ändå har den inte tagit över fullständigt. Förmodligen är den aningen mindre effektiv - det blir en liten omväg och folk vill gärna ha uppsikt över sina kläder.

Man kan nu läsa lite här och var kan man läsa att en tysk jurist (Ralf Höcker) kommit fram till att det inte finns lagligt stöd för paxningsnormen, vare sig när det gäller pubstolar eller solstolar på stranden. Däremot påpekar Höcker att det faktiskt är olagligt att förstöra andras kläder och handdukar. Tydligen är Höcker på väg med en hel bok med titeln New Dictionary of Popular Legal Errors.

För folk som blir suckers i lunchserveringen och blir stående med mat men utan sittplats, kan det möjligen vara kul att veta att man inte begår något lagbrott om man helt sonika flyttar någon annans ytterjacka - så länge man tar någorlunda väl hand om densamma.

Men frågan är om man bidrar till upprätthållandet av en mer effektiv social norm?

Följ kvällspressens väg utför

Veckovis är ett länktips för alla som liksom jag tycker att kvällspressen blir allt mer bisarr. Två liknande skojiga länkar är denna realtidsstatistik över hur aftonbladet och expressen använder orden chock och sex, samt denna ganska roliga löpsedelsgenerator.