bloggar vs dagstidningar (igen)

En plötslig trafikökning brukar betyda en länk hit från något vältrafikerat ställe på webben. Idag har dock ett naturligt experiment ägt rum, ty både Johan Norberg och Svenska dagbladets ledarblogg fann det här inlägget om s-studenters ekonomikurs intressant.

Intressant är även det faktum att för varje person (eller motsvarande) som klickat sig hit från Svenskan, är det 40 som kommit från Johan. (Experimentet är inte idealiskt, ty inläggen är inte riktigt jämförbara - men ändå...)

Omslag

Flinka designers på Norstedts har börjat spåna på omslag för version 2.0.

 

Synpunkter?

Är vänstern ointresserad av nationalekonomi?

Socialdemokratiska studentförbundet ordnar kurs: "En nationalekonomi för vänstern". Utmärkt, det torde göra både vänstern och nationalekonomin gott.

Lustigt nog är jag tillsammans Johan Lönnroth enda nationalekonom på denna kurs. I övrigt deltar:

• en professor i arbetsvetenskap (Lena Gonäs)
• en doktorand i sociologi (Klas Gustavsson)
• en doktorand i samhälls- och välfärdsstudier (Linnea Nilsson)
• en lektor i socialt arbete (Daniel Ankarloo)
• en professor i sociologi (Walter Korpi)
• ordföranden för Vänsterpartiets programkommission (Ali Esbati)
• en journalist (Björn Elmbrandt)
• en doktorand i ekonomisk historia (Klas Rönnbäck)
• en professor i historia (Lars Ekdahl)
• en fd. socialdemokratisk riksdagsledamot (Maj-Britt Theorin)
• en översättare (Stefan Lindgren)
• en konstnärlig ledare (Frida Röhl)

Hur tolka detta? Förmodligen tycker inte socialdemokratiska studentförbundet att nationalekonomer har något att säga som vänstern kan ha nytta av. (Tolkningen har visst stöd i det faktum att Ali Esbati talar under rubriken "Varför vi inte kan lita på nationalekonomer!" före det att jag och Björn Elmbrandt tänks diskutera "Penningens och ekonomernas makt").

Det kan man såklart tycka. Men då har man en ganska konstig uppfattaning om vad det är att vara nationalekonom. Eller att vara vänster.

Lästips för solskenet

Åter från välfärdsstatskonferens i Zagreb, tillbringades förmiddagen i västra hamnens solsken tillsammans med bloglines och Fokus. Det renderade följande lästips:

• Remissinstansen utreder om det verkligen är vanligare att kvinnliga politiker frivilligt hoppar av sitt uppdrag i förtid. Det är det - fast skillnaden är liten.
• Även "vänsterekonomer" (ursäkta epitetet) kommenterar kritiskt hyresgästföreningens skräckpropaganda om marknadshyror - se Robert hos Ekonomistas,   Niklas J i Göteborg.
• Betraktelse och kul diskussion om kraven vi universiteten hos PSW (som f ö är nyanställd på Ratio - Välkommen!)

Slutligen: Katrine Kielos (av alla) får mig att tro alliansen kanske inte är helt chanslös i nästa val, trots allt.

Högre och mer jämlik tillväxt med demokratiska presidenter i USA?

Dani Rodrik är eld och lågor över nedanstående diagram:

Som synes Bilden är dåligt inskannad, men den visar att för tidsperioden 1948-2005 har inkomsttillväxten under demokratiska presidenter varit "pro-poor" medan tillväxten under republikanska presidenter har varit "pro-rich". Som väntat, alltså.

Desto intressantare att tillväxten för alla grupper varit högre under demokratiska presidenter. Den som inte bryr sig om fördelningen, utan främst vill att alla ska få det bättre, bör alltså vara mer nöjd med demokratiskt styre i USA.

Diagrammet är från en ny bok av Larry Bartels, och Rodrik verkar mena att han korrigerat för andra tänkbara förklaringar (såsom konjunktursvängningar) så noga att man kan dra slutsatsen att demokratiska presidenter skapar bättre inkomster för alla.

Även om man inte går så långt är det intressant att notera att tillväxt som minskar de relativa klyftorna mycket väl kan vara minst lika hög som tillväxt som ökar klyftorna - även i USA!

Uppsatstävling om äganderätt

Någon som tror sig ha något intressant att säga om nedanstående frågor?

Are property rights human rights? How are they related? What are their similarities and differences? If property rights are human rights, why have they enjoyed fewer legal protections and intellectual champions than other human rights?

I så fall är nog den här uppsatstävlingen av intresse.

Om kommunister, historieförfalskning och den akademiska sandlådan

Jag är skeptisk till statlig historieskrivning, bland annat för att det ofta riskerar bli kontraproduktivt när staten genom upplysningskampanjer ska lära medborgarna saker och ting.

Men givet att det sker, bör det naturligtvis ske balanserat. En upplysningskampanj om brott mot mänskligheten i kommunismens namn är därför inte konstigare än en dito om brott i nazismens namn. Likväl går folk i taket över det förra och inte det senare, vilket onekligen är en smula inkonsekvent och möjligen antyder en överslätande attityd mot just kommunistiskt förtryck.

När statsvetaren Emil Uddhammar i Växjö påpekade att hans egna kollegor vid Växjö universitet fallit i denna fälla, tog han ut svängarna ganska rejält på slutet:

Den intellektuella gulag som Peter Aronsson, Lars Olsson, GunnarOlofsson, Ola Agevall och andra undertecknande forskare vid Växjöuniversitet nu placerat sig själva i är en skamfläck för vårt lärosäte.Studerande bör känna till att kurser vid ämnena historia och sociologigenomförs där historieförnekelsen har sin största koncentration. Allmänheten varnas, och var och en bör särskilt granska de resultat somde undertecknande forskarna vid dessa ämnen torgför, då sanningskravetkan vara åsidosatt också i andra avseenden än då det gällerkommunismens brott mot mänskligheten.

Folk blev (såklart) arga. Professor Uddhammar uppmanades förnumstigt läsa en grundkurs. Rektor fick ta till orda:

Jag ser inte heller något skäl för allmänheten, nuvarande eller kommande studenter att lyssna på Uddhammars varningar. Den kvalitetssäkring som akademin har av såväl forskning som utbildningbygger på beprövade kvalitetssystem och inte på lösa antaganden.

Det vi ser i Smålandsposten är naturligtvis bara toppen av ett isberg av vad som försiggår i Växjö nu. Notera följande passage i Uddhammars senaste replik:

Detta är inte ett personalärende [sic!] utan en fråga om hur sanning ochopartiskhet beträffande några av vår nutida historias allraallvarligaste brott hanteras av lärare vid ett universitet.

Någon har alltså försökt göra ett personalärende av frågan. Suck. Klarar svenska akademiker av en tuff men saklig debatt utan att gå till facket/skyddsombudet/chefen eller börja snacka skit bakom varandras ryggar?

Istället för att spekulera kring vem som ville att vem skulle få sparken, kanske någon vill ta sig an följande frågor:

1. Finns det några normativa skäl till varför brott i nazismens namn är värre än brott i kommunismens namn?
2. Vilka förklaringar finns till att upplysningskampanjer om nazism glider förbi kritik, medan dito om kommunism är jättekontroversiella?
3. Är det bra att en rektor offentligt på detta sätt lägger sig i en debatt genom att kräva att en professor ber om ursäkt för vad han sagt?

Update on 14 apr 2008, kl 22:45 by bergh

Douglas Brommesson, Gissur Ó. Erlingsson och Daniel Silander formulerar sig utomordentligt väl i SMP

Om man går ut i en rikstäckande tidning och kräver stopp för upplysning om kommunismens brott får man vara beredd på mothugg. Uddhammars tuffa formuleringar är ytterst ett exempel på hur en fri akademi måste få fungera. Man behöver ingalunda dela Uddhammars åsikter för att försvara hans rätt att torgföra dem.

Om loss aversion och socialdemokraternas företagarpolitik

Daniel Waldenström på ekonomistas hävdar motsatsen, men min tolkning av Luciano Astudillo med fleras utspel i DN är att socialdemokraterna verkar vara rätt ute när det gäller politiken för småföretagen.

Tanken är att socialförsäkringar ska minska "otrygghetsgapet" mellan anställning och eget företagande. Minska riskerna med att starta eget, helt enkelt. Waldenström - och de flesta borgerliga partier - är mer inne på att öka den förväntade avkastningen av att starta eget.

Det ena utesluter naturligtvis inte det andra, men jag tror det finns åtminstone två skäl att överväga förslag av den typ socialdemokraterna nu tycks vara inne på.

1. De som trots allt är egenföretagare och entreprenörer i dagens Sverige är självselekterade under ganska hårda villkor i ett företagsklimat som inte gynnar småföretag. De är med andra ord extremt drivna och sannolikt inte särskilt riskaverta personer som i stor utsträckning styrs av möjligheten att sälja och tjäna pengar på sin idé. (Anekdotiskt stämmer detta med nästan alla egenföretagare jag träffat).

Formar man politiken på basis av dessa, missar man den riktigt intressanta gruppen, nämligen de som idag inte tagit "steget till eget".

2. Bilden tv illustrerar idén om loss aversion från så kallad prospect theory. (Kahneman & Tversky, nyligen ekonomiprisbelönade). Enligt denna teori, som kombinerar ekonomi och psykologi, har folk avtagande marginalnytta av inkomstökningar, medan vi starkt ogillar att få det sämre. Teorin har ganska starkt empiriskt stöd.

För egenföretagandet torde detta betyda att nersidan spelar stor roll: folk fokuserar kraftigt på risken att ett starta eget-projekt ska misslyckas.

Kanske är det inte så konstigt att Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson uppmanar regeringen att inspireras av s-förslagen?

i? Andra bloggar om: Entreprenörskap, Socialdemokraterna, Luciano Astudillo, Företegarna, regeringen

Journal of Socio-Economics

Det papper som för två år sedan i en tidig version dryftades här, har äntligen landat i en tidskrift:

Bergh, A. 2008. A critical note on the theory of inequity aversion. Forthcoming in Journal of Socio-Economics.

Sammanfattning i två meningar: Fehr & Schmidts QJE-artikel från 1999 har fått bisarrt stort genomslag i förhållande till hur lite den faktiskt förklarar. Människors benägenhet att ibland dela med sig kan istället förstås som ett resultat av två stundom konflikterande normer: omfördelningsnormen (effektiv av försäkringsskäl under riskaversion) och äganderättsnormen (effektiv av incitamentsskäl).

Den vakne inser genast att båda normerna är sårbara för free-riding. Det löser jag i nästa papper :-)

Test av google documents ppt-import

Kan google documents med framgång importera och webpublicera powerpoint-presentationer? Vi testar!

Rejäla skarvningar i Freakonomics

För ett år sedan kunde du briljera i middagskonversationen med anekdoter från Freakonomics. Nu, när nästan alla har läst den krävs det tyngre grejor: John DiNardo i senaste Journal of Economic Literature (dec 2007) öppnar sin grundliga genomgång av boken med följande konstaterande:

Freakonomics is more about "entertainment" than it is a serious attempt at popularization

DiNardo menar att Levitt är minst sagt oklar med vad han menar med att ett fenomen orsakas eller kan förklaras. Som exempel tar han upp följande påstående i Freakonomics:

the typical prostitute earns more than the typical architect

vilket, enligt Levitt, kan förklaras av fyra (!) faktorer: utbud, efterfrågan, hur behagligt jobbet är och vilka särskilda kunskaper som krävs.

Redan här är det underligt, eftersom ekonomer i sina enklaste modeller nöjer sig med utbud och efterfrågan. Dessa beror i sin tur på flera olika faktorer, många fler än de ytterligare två som Levitt nämner.

Ännu festligare blir i fotnot nummer 19, där DiNardo undersöker om Levitts påstående överhuvudtaget är korrekt - vilket det inte verkar vara:

Putting aside the almost insuperable problems of defining prostitution and measurement of hours worked [...] the mean income for "street prostitutes" in Los Angeles was $36 325 in 1989

vilket DiNardo jämför med snittlönen för arkitekter 2004: $66 230. Om det inte hänt något drastiskt med inkomsterna för prostituerade sedan 1989, tycks alltså hela premissen för Levitts fråga vara fel...

Institutioner: konsekvens eller förklaring?

Enligt ny-institutionell teori är institutioner en förklaring till både inkomstnivåer och tillväxt. Men en äldre skola menar attinstitutioner är resultatet av ekonomisk utveckling.

I senaste Kyklos har Paldam och Gundlach en artikel som går igenom forskningen och jämför teorierna, som de kallar Primacy of Institutions PoI (North, Acemoglu) respektive The Grand Transition GT (Kuznets).

Figuren visar de vanligaste hypoteserna inom de två synsätten.

Författarna visar är att båda teorier har gott stöd. De som tror på institutioner som förklaring pekar ofta på samhällsvetenskapens motsvarighet till tvillingstudier: Väldigt lika länder som av någon anledning plötsligt fick olika institutioner (Syd- och Nordkorea, Öst- och Västtyskland, Finland och Estland med flera). Dessa exempel antyder onekligen att socialistiska institutioner är sämre än kapitalistiska på att skapa tillväxt.

Å andra sidan betyder PoI-teorin att länder borde divergera i inkomstnivåer, vilket inte sker. Däremot tycks typen av institutioner konvergera, vilket är helt i linje med GT-teorin, att de flesta länder skaffar sig en viss typ av institutioner när de blir tillräckligt lika. De redovisar även test med Granger-kausalitet som antyder att inkomst orsakar demokrati, snarare än det omvända.

Författarna lyckas inte entydigt döma till förmån för den ena teorin, vilket torde bero på att båda är delvis korrekta: orsakssambandet är dubbelriktat. Icke desto mindre anser de att forskningstrenden just nu är lite väl präglad av tanken på att institutioner förklarar allt.

Artikeln är för övrigt stilistiskt välskriven (vilket artiklar i Kyklos ofta är). Så här skriver de exempelvis lite torrt i en fotnot om Burma:

It appears that the country acquired a unique blend of Buddhist socialism and military cleptocracy, which has been quite effective in preventing development.

Källa: Paldam, Martin, and Erich Gundlach. “Two Views on Institutions and Development: The Grand Transition vs the Primacy of Institutions.” Kyklos 61, no. 1 (2008): 65-101.