Institutionell förändring: Fallet Degania

Kibbutzen Degania överger socialismen, berättar Arne Lapidus i Axess:

I början var alla måltider gratis. Efter hand började vi betala [...] Först betalade vi med kuponger, sen började vi skriva upp på kredit, till slut använde vi riktiga pengar

Enligt artikeln har en evig debatt bland kibbutznikarna varit huruvida det strider mot kollektivismens ideal att ha egen kaffekokare på rummet. Ännu intressantare är väl att denna institutionella förändring är ett samhällsvetenskapligt experiment: Vad händer med produktion, och välbefinnande nu när inkomstskillnader tillåts?

I Time magazine får vi veta lite mer om detta:

Elders learned a lesson in capitalism that any kid with a lemonade stand could have taught them: the individual works harder for himself than for the collective. Factory output has jumped.

Ökad output var dock inte orsaken till förändringen, som kommit gradvis:

The kibbutz's experiment failed for other reasons. Israeli youth felt stifled and left. "Kibbutz life is peaceful and rich," says Koperstein. "But it came at a high price. You gave up individual needs. The idea of having someone telling you what to think, what to study, what work to do--it's like having four walls closing you in."

En institutionell förändring som ökade produktionen drevs alltså fram av helt andra faktorer. Kanske är det dags för en forskningsresa till Israel, det går säkert att få data om både förändringen och dess konsekvenser...
i? Andra bloggar om: kibbutzer, degania, institutioner, politik, axess

Flytt

Nu rycker flyttpersonalen allt närmare, och det är dags att överge Grev Turegatan. På måndag är det Sveavägen 59 som gäller för Ratios del.

Mellan Lidl och Handels. Passande.

DN - Sveriges bästa journalistik om regeringens budget!

Jag gick nyss in på DN.se i syfte att få reda på hur stort budgetöverskottet är. Det var en miss. Följande skärmbild visar samtliga artiklar de länkar till under rubriken höstbudgeten:

Två artiklar om hur folk i radhus och bostadsrättsföreningar "drabbas" respektive "straffas hårt" (vad är värst?).

Artiklarna bygger väldigt mycket på bostadsrättsorganisationen SBC. Mycket kortfattat beskrivs vad det faktiskt rör sig om (bl a höjda taxeringsvärden). Någon helhetsberäkning av hur budgeten påverkar de "drabbade" görs inte - trots att den tredje artikeln är en grafik som ska göra det lättare för DNs läsare att räkna ut hur deras privatekonomi påverkas.

Fjärde - och sista artikeln - berättar hur mycket ministrarna vinner på höstbudgeten.

Detta är alltså hur DN - vårt flaggskepp när det gäller dagstidningsjournalistik, det bästa Sverige har att erbjuda - skriver om budgeten. Stora journalistpriset nästa.

Update on 24 sep 2007, kl 19:50 by bergh

Ops - glömde länka. Fast gnäll som detta kanske inte twinglyfieras? 

Vem vinner mest på jobbavdraget?

När finansminister Borg i förmiddags rusade igenom sina powerpointbilder på nationalekonomiska föreningen, fick nedanstående bild inte komma med:

Den visar jobbskatteavdragets effekter på fördelningen av disponibla inkomster. Som synes är det inte de rikaste eller fattigaste som gynnas mest, det är den övre medelklassen: decil 7 och 8. Åtminstone sålänge man bara räknar på de statiska effekterna, dvs med bibehållet arbetsutbud.

De grå staplarna visar ett försök att beakta arbetsutbudseffekterna, vilket är svårt. Som synes räknar finansdepartementet med en kraftig effekt i decil ett. Om detta är korrekt ändras den fördelningsmässiga profilen drastiskt.

Är beräkningarna önsketänkande från regeringens sida? Förmodligen inte: liknande reformer i USA och England har haft ganska stor effekt på låginkomsttagares arbetsutbud.

En stor ökning av disponibel inkomst behöver emellertid inte betyda en stor välfärdsökning när värdet av fritid också beaktats.

Här kommer tenta/uppsats/avhandlingsfrågan: Vilken decil vinner mest i nyttotermer efter att arbetsutbudseffekter beaktats? (överkurs: beakta ändrade relativpriser i allmän jämvikt!)

Bör forskare sakna förmögenhetsstatistiken?

Avskaffandet av förmögenhetsskatten var ursprungligen tänkt att kombineras med fortsatt insamlande av kontrolluppgifter om förmögenheternas storlek, men efter remissrundan ändrade regeringen sig. Om även kontrolluppgifterna slopas, kommer fler att våga flytta hem sitt kapital från utlandet, är tanken.

Det är förmodligen rätt tänkt. Men för samhällsvetenskapliga forskare är det väl synd att statistik över förmögenhetsfördelningen inte kommer att finnas i framtiden - eller?

Inte alls, svarar Daniel Waldenström på IFN i en DI-artikel. Statistiken är ändå felaktig, den täcker inte alla förmögenheter som faktiskt finns. Och forskare har ibland en tendens att ta det som finns uppmätt och slänga in i sina regressioner, även när man vet att data är ofullständiga. Då kan det faktiskt bli bättre forskning om data inte alls finns tillgängliga.

Bok på väg...

125 kr på Bokus. Som hittat. Om nu bara tryckeriet kunde få tummarna loss...

Hur länge lever vi längre?

Invigningen av centrum för ekonomisk demografi för ett tag sedan gav en del intressant att tänka på. Följande diagram visar förväntad medellivslängd vid födseln för kvinnor i det land som har längst förväntad livslängd. Detta var Norge i mitten på 1800-talet, därefter var det under en lång period Nya Zeeland, varefter Norge kom tillbaks runt 1960. De senaste åren har det dock varit japanska kvinnor som förväntas leva längst.

Inspiration från professor Tommy Bengtssons anförande på invigningen, vetenskaplig källa: Oeppen and Vaupel, Broken Limits to Life Expectancy. Science 10 May 2002: Vol. 296. no. 5570, pp. 1029 - 1031.

Artikeln avslutas med ett citat som torde glädja alla optimistiska humanister: 

In this article we add three further lines of cogent evidence. First, experts have repeatedly asserted that life expectancy is approaching a ceiling: these experts have repeatedly been proven wrong. Second, the apparent leveling off of life expectancy in various countries is an artifact of laggards catching up and leaders falling behind. Third, if life expectancy were close to a maximum, then the increase in the record expectation of life should be slowing. It is not.

For 160 years, best-performance life expectancy has steadily increased by a quarter of a year per year, an extraordinary constancy of human achievement.

Och visst är det trevligt att mer än varannan som föds idag kan räkna med att få uppleva sin 100-årsdag. Någon som vill fundera på hur länge det linjära sambandet håller?

Lästips: nationalekonomen Nils och statsvetaren Sture

Olof Johansson-Stenman har en briljant artikel i Ekonomisk Debatt 2-07. Han öppnar med att fråga om exempelvis Levitts forskning om aborter, fuskande lärare och sumobrottare verkligen är ekonomi, och påpekar att det tycker exempelvis inte Ariel Rubinstein:

”Vad har vi lärt oss om Levitt? Han är en smart kille med samhällskontakter. Vad är kopplingen till nationalekonomi? Ingen"

OJS kommer snabbt in på den beteendeekonomiska revolutionen, och noterar korrekt att behavioral economics är ett mycket underligt namn. Sedan frågar han varför denna inriktning blivit så poppis just nu:

Det finns olika hypoteser. En är att den ekonomiska rigorösa vetenskapen har utvecklats tillräckligt mycket för att även kunna hantera mer komplexa fenomen som social interaktion och begränsad rationalitet.
En annan är att utvecklingen av spelteorin berett marken.

En tredje är att vi i Kuhns mening upplevt en maktkamp mellan paradigm där de som förespråkar en mer empiriskt och kanske rentav experimentellt (i stället för axiomatiskt) uppbyggd mikroekonomi successivt vunnit mark.

Personligen tror jag på förklaring två och tre tillsammans. Spelteoretiker och experimentella ekonomer börjar få allt mer med varandra att göra, vilket är nyttigt för båda inriktningarna. (Kul konferens med bådadera i Lund nyligen.)

När experimentell ekonomi och spelteori blandas, blir den gamla vanliga teoretiska allmänjämviktsekonomin allt mindre spännande. (tidigare gnäll på ateoretisk behavioral economics här)

Bäst i OJS artikel är dock "Historien om nationalekonomen Nils och statsvetaren Sture" Ett smakprov:

[...] Nils upptäcker dock snart att Sturesarbete är helt oformaliserat och att den empiriska analysen är väldigt enkel.Han drar därför slutsatsen att Stures arbete är alltför elementärt för att hanska behöva ta invändningarna på allvar. På natten vaknar han dock medhjärtklappning. På lunchen dagen efter berättar han för sina kollegor om Sture och dennes avhandling och invändning. De skrattar gott och enas om att Sture uppenbarligen är fullständigt inkompetent.[...]

OJS artikel är ett utmärkt exempel på att den bästa kritiken mot nationalekonomin ofta kommer från ekonomerna själva.

Axess - för dammiga högerakademiker?

Av denna notis hos vassa eggen framgår att Axess bytt utseende, format och distributör. Dessutom sätts min egen medverkan (en recension av PJ Orourkes Smith-bok, ej på nätet) i relation till tidningens stämpel av "dammig högerakademiker" på ett sätt som inte känns helt smickrande:

Nä okej, vi ska ju inte låtsas att detta är Mother Jones,medverkande som Andreas Bergh, Per Gudmundson (ej i detta nummer) ochTorbjörn Elensky placerar ju ändå tidningen på en visshöger-vänster-skala. [...] Axess omgörning har lättat på den stärkta frackskjortan. Nu återstår bara att tvätta bort stämpeln av dammig högerakademiker.

Varför är tilliten högre i jämlika samhällen?

Inom tillitsforskningen tycks ett stabilt resultat vara att låga inkomstskillnader samvarierar meds hög tillit. Frågan är vad detta samband beror på. Henrik Jordahl har ett nytt wp som diskuterar frågan. Så här ser sambandet ut

Trust är andelen som anser att "most people can be trusted" (antar jag, wp är inte glasklart vad jag kan se), inequality är ginikoefficienten*100 (för disponibel, brutto, konsumtion och utgifter blandat).

Jordahl går igenom fyra tänkbara förklaringar:

I forskningslitteraturen finns flera förslag på sociala mekanismer som skulle kunna förklara det negativa sambandet mellan inkomstskillnader och tillit. Förslagen kan delas in i fyra grupper: sociala band (eller nätverk), slutsatser om sociala relationer (att se ojämlika inkomster som ett tecken på oärligt beteende), ekonomiska konflikter och värdering av tid. Sociala band är den mekanism som bäst stämmer överens med de empiriska studierna på området. Det empiriska stödet för de andra tre mekanismerna är svagare.

Förklaringen sociala band (social ties) är idén att vi är mer benägna att lita på dem som är mer lika oss själva, inklusive likhet i inkomstdimensionen.

Pappret har en sektion om kausalitet, i vilken försiktigt antyds att instrumentvariabelanalys ger vid handen att sambandet faktiskt går från jämlikhet till tillit. (Jag är likväl inte helt övertygad...). Pappret ger hur som helst en mycket bra introduktion till ett spännande forskningsfält.

Bloggtips: Jacob Christensen

En dansk statsvetare som hamnat i Umeå bloggar trevligt om ungefär det man kan förvänta sig att en dylik ska göra. Här!

Bör Sverigedemokraterna isoleras?

Per T Ohlsson skriver bra idag om varför man inte bör ge Sverigedemokraterna inflytande och uppmärksamhet. Bl a tar han upp SOM-mätningarna:

Sverigedemokraterna är landets i särklass mest impopulära parti. På en skala mellan –50 (ogillar) och +50 (gillar) får partiet –32 i SOM-mätningen. Motsvarande tal för både socialdemokraterna och moderaterna är +3.

Nog är dylika siffror ett bra argument mot dem som hävdar att SD i kraft av sina valresultat borde ges inflytande, insyn och/eller utrymme i TV-debatter, av något slags demokratiska skäl? Med tanke på hur mycket de flesta väljare ogillar SD talar de demokratiska skälen snarast för att göra precis motsatsen: fortsätta isolera SD.

Per T avslutar med att citera Sören Holmberg:

Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det  mest avskydda av alla partier. Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergsslutsats i Det nya Sverige:”De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare– som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna – har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå.” Som amerikanen säger: Don’t mess with success.

Relaterad post.