Tidigt i januari hade
Sydsvenskan en utomordentligt intressant artikelserie om
landgrabbing: Fenomenet att företag (ofta från västvärlden) och stater (ofta asien/arabländerna) köper/leasar/hyr mark i fattiga länder för att bedriva storskaligt jordbruk. Jag tänkte tipsa om artiklarna då, men av någon anledning lades bara en ut på nätet (vad jag kan se, vilket är synd). Här är ett utdrag ur den artikel som
finns tillgänglig, och som handlar om en saudi-etiopisk miljardär nu bedriver storskaligt jordbruk i Etipoien:
Den etiopiska regeringens logik är enkel. Den anser att det i Etiopien finns mer bördig och brukbar jord än den egna befolkningen kan ta hand om. Åtminstone med den begränsade tillgång till teknik och kapital som nu finns.
Idag plöjs det mesta av Etiopiens åkerjord med oxar. På fälten ser man bönder skörda för hand med en skära. Hugg för hugg. Farmen i Awassa har den senaste gödningstekniken och sköter bevattningen med datorer.
– Snart ökar vi vår odlingsyta från tjugo till tusen hektar. Då ska vi anställa runt 20 000 arbetare. Det är inget problem. Det finns en och en halv miljoner människor här i närheten. Runt hälften av dem är arbetslösa, säger Geieta Bijiga, farmens direktör.
I artikeln finns också en faktaruta som lyftar fram positivt och negativt med fenomenet:
Positivt
• Jorden brukas i alla fall inte (ibland).
• Tekniklyft för Etiopien. Anställda lär sig hantera ett modernt jordbruk, nya maskiner importeras.
• Kapitalinflöde i landet.
• Jobbtillfällen.
• Mer mat kan säljas lokalt.
• Vägnät och andra kommunikationer byggs ut.
• Förpackningsindustrin utvecklas lokalt.
• Nya industrier, som blomsterproduktion, uppstår.
Negativt
• Extremt låga priser. Landets bästa jordar skänks i princip bort.
• Lokalbefolkningen skuffas undan. Ibland brutalt.
• Ingen hänsyn tas till traditionellt jordbruk.
• Mat som skulle kunna föda Etiopien går på export.
• Inga reglerade former för hur jorden ska återgå till lokalbefolkningen.
• Jorden utarmas med ensidig produktion.
• Tär på höglandets vattenresurser.
• Ingen minimilön på farmerna.
Jag skulle kunna invända mot resonemanget kring vissa av punkterna ovan ('Mat som skulle kunna föda Etiopien går på export' är en klassiker i sammanhanget).
Sedan SVT klampade in i frågan, framstår dock Sydsvenskans artiklar som ett under av initierad och nyanserad journalistisk.Från SVTs
Rapport
Den här nya affärsidén har blivit en ny typ av kolonialism .. Marken har blivit en en global handelsvara som riskerar att göra fattiga länder ännu fattigare.... Säljare: fattiga länder, som sällan har något val ... enorma områden av Amazonas regnskogar har blivit sojafält...
Ännu värre blir det om man går till något SVT kallar
Korrespondenterna:
...globala riskkapitalbolag köper jordbruksmark som en bra investering och eftersom de spekulerar i att livsmedelspriserna kommer stiga i en värld som lider av klimatförändringar och befolkningsökning
För tydlighets skull: Utan tvekan är det så att mycket landgrabbing verkar helt förkastlig. I hur stor utsträckning har en regering rätt att flytta på sina invånare? Och nog blir man nyfiken på vad Etiopiens jordbruksminister har för metoder när han svarar så här:
– Vi garanterar alla investerare att ta hand om eventuella tvister med lokalbefolkningen. Vi tar oss an att förklara för dem varför jordreformen ligger i deras eget intresse. Och om lokalbefolkningen inte håller med?
– Då övertygar vi dem.
Men på SVTs sidor antyds inte med många ord att det finns en rad positiva effekter både på kort och lång sikt. Den intressanta frågan är hur vi bäst hjälper fattiga länder att dra nytta av denna plötsliga investeringsvilja!