Omöjligt att få läsa uppsatsen om hur kvinnor skapar högre vinster?

Min kloka nästan-kollega Daniel blev liksom jag nyfiken på den nyss kommenterade uppsatsen, som alltså ska visa att fler kvinnor i företagsstyrelser skapar högre vinster. Men att få läsa den visade sig omöjligt, ty den är inte examinerad, ej betygssatt och lämnas inte ut av företagsekonomiska institutionen i Uppsala. I framtiden kommer den dock att kunna köpas (!).

I mail berättar även DNs debattredaktör Mats Bergstrand att uppsatsen är "framlagd och därför rimligen tillgänglig" - vilket alltså är fel. Och studenterna - ty det är alltså sådana det rör sig om - vill inte heller lämna ut uppsatsen, eftersom den inte är klar.

Förutom det lätt anmärkningsvärda i att DN-debatt publicerar en artikel som bygger på en ej framlagd, ofärdig och helt otillgänglig MBA-uppsats, reser detta en principfråga:

När bör man gå till media med akademiska upptäckter?

Jag tillhör inte puritanerna som menar att allt ska vara publicerat eller ens accepterat i vetenskaplig tidskrift - bland annat för att bara antagningsprocessen lätt kan ta över ett år.

Ett rimligt kriterium är dock att det föreligger ett preliminärt så kallat working paper (i exempelvis Swopec), som diskuterats vid något seminarium/konferens och som alla nyfikna kan läsa och ge synpunkter på.

I forskningsvärlden är det nämligen transparens, kritik och åsiktsutbyte som är den yttersta kvalitetsgaranten.

Andra bloggar om: DN-debatt, media, forskning, vetenskapsjournalistik, journalistik

Om stabila äganderätter i virtuella och verkliga världar

Sydsvenskan idag: Lars Oxelheim skriver utifrån sin bok om hur transparens, förutsägbarhet och stabila äganderätter spelar roll för ekonomisk tillväxt i Europa.

Viktigt, bland annat eftersom det visar att statens storlek kanske inte är den mest intressanta variabeln när det gäller att förstå hur statsmakten påverkar tillväxten.

Den enorma kraften i äganderätter syns även i virtuella världar: Notera följande egenhet i Second life, från Linden Lab (som Fredrik uppmärksammat mig på)

IP Rights

Linden Lab's Terms of Service agreement recognizes Residents' right to retain full intellectual property protection for the digital content they create in Second Life, including avatar characters, clothing, scripts, textures, objects and designs. This right is enforceable and applicable both in-world and offline, both for non-profit and commercial ventures. You create it, you own it – and it's yours to do with as you please.

Spelföretaget har alltså inte gjort mycket mer än att tillhandahålla en grafikeditor och virtuellt land - sedan får folk hitta på vad de vill. Detta har uppenbarligen gett effekt - ett exempel:

Mead is a 35-year-old former factory worker in Norwich, England, whochose to stay home when he and his working wife had their third child. He got on Second Life for fun and soon began creating animations for couples: When two avatars click on a little ball in which he embeds the automated animation program, they dance or cuddle together. They take up to a month to create. But they're so popular, especially with women, that every day he sells more than 300 copies of them at $1 or less a piece. He hopes the $1,900 a week that he clears will help pay off his mortgage.

Som framgår, tycks den ekonomiska aktiviteten i detta virtuella land öka i imponerande takt (fler grafer, inklusive spelvalutans växelkurs mot dollarn (!) finns här).

Spelföretaget tjänar pengar på att hyra ut land. 10 dollar i månaden per areaenhet. Sedan är det fritt fram att bygga och göra vad du vill på ditt land. Hyran fungerar i praktiken som en klumpsumme-landskatt, som inte skapar snedvridningar på marginalen (utom när du behöver köpa nytt land).

Följaktligen är ojämlikheten i Second Life sannolikt enorm. Och det framgår inte om hr Mead deklarerar de 1900 dollar han drar in varje vecka på att sälja hångelanimationer...

 

i? Andra bloggar om: second life, virtual worlds, MMORPG, Internet

Exakt hur skapar fler kvinnor större vinster?

Är det bara jag som tycker att DNs debattsida allt som oftast förfaller till att redovisa korrelationer i tron att de är spektakulära orsakssamband?

Senaste exemplet: "Fler kvinnor i styrelsen skapar större vinster", detta enligt ett examensarbete (!) på fek i Uppsala. Ingenstans i artikeln beskrivs vilka mekanismer som ligger bakom det påstådda orsakssambandet. Själv kan jag tänka mig en alternativ förklaring, låt vara att den är djärv:

Vettiga företag med modern organisationskultur skapar höga vinster och har jämn könsfördelning.

Företagsekonomerna i Uppsala nöjer sig att länka till DN-debatt (vad jag kan se), så det är oklart i vilken utsträckning olika tänkbara förklaringar diskuteras i uppsatsen.

Varför tjafsa om detta? Jo, för att alla argument för en god sak, inte nödvändigtvis är goda argument. Om det ligger något i den alternativa förklaringen, kan företag med låga vinster peta in kvinna efter kvinna i styrelsen utan att vinsterna stiger.

Då blir den faktiska effekten av dagens debattartikel negativ - både för jämställdheten och för företagens balansräkningar.

i? Andra bloggar om: jämställdhet, kvotering, kausalitet, korrelation

En krönika, en snutt i Neo - och en podcast.

• Den senaste LNB-krönikan ältar den långsikta trenden i förtidspensioner, och förutom de vanliga ställena, hamnade den i Hela Gotland. (ett hett debattämne där kanske?)
  

• I Neos januarinummer jag en snutt om LO baserad på denna bloggpost. (Med "baserad på" menas att den är längre men inte innehåller någon ytterligare information...).

• Slutligen: Min timbro-podcast har nu släppts. Lyssna på egen risk - jag är van att skriva artiklar och att föreläsa för åhörare - inte vid att sitta i en trumstudio och prata för mig själv. Trots detta finns det uppenbarligen folk som orkat igenom hela programmet och snappat upp poängen - ex vis den här snubben, som även får pluspoäng för att han påstår att mitt musikval är "rätt juste".

90 000 för en publikation!

På norska handelshögskolan i Bergen har de uppenbarligen bestämt sig för att ge folk incitament att forska - ur denna platsannons:

Publications in international refereed journals have high priority. A selection of A-journal publications is rewarded with publication bonus in the order of €10 000 (single authorship). In addition the personal annum can be increased through publications in some other selected journals.

Jag har sett poängsystem, "hedersanslagstavlor" och liknande - men det här var nog det starkaste ekonomiska incitament jag sett formaliserat hittills... (ävn om det är ganska dyrt i norge)

Fick ensamstående mödrar i USA det bättre under 90-talet?

Under 90-talet lade USA om sina stödsystem till låginkomsttagare ganska rejält. Många debattörer (även i Europa) kommer av politiska skäl att vilja besvara den rubricerade frågan med 'ja' eller 'nej', och då kommer det här pappret (av Meyer & Sullivan) väl till pass. En sammanfattning, baserad på deras AEA-presentation.

Har 'single mothers' fått det bättre under 90-talet? 

• Nej: lägsta decilens inkomster har minskat enligt statistiken.
• Å andra sidan tycks detta vara ett mätfel: av olika skäl underrapporteras inkomsterna. Den faktiska konsumtionsnivån har ökat ungefär 8% över hela inkomstfördelningen - även för det allra fattigaste..
• Å tredje sidan: När de konsumtionen granskas närmare beror ökningen nästan helt på ökade boendekostnader för de fattigaste hushållen.
  
• Å fjärde sidan, speglar har det skett en faktisk ökning av boendestandarden: de fattigaste de bor större och fler har luftkonditionering exempelvis.
  
• Slutligen ska noteras att de fattigaste nu arbetar fler timmar. Den ökade arbetstiden tycks komma från en minskning av tiden för obetalt arbete i hemmet, men på denna detaljnivå börjar data bli skakiga.

Svaret är alltså bidragsreformerna ändrade incitamenten så att ensamstående mödrar nu har högre konsumtion men också högre arbetstid. Huruvida deras nyttonivå är högre eller mindre, beror på hur högt de värderar sin fritid.

Vad är fel med "behavioral economics"?

På konferens med American Economic Association. Efter första dagens sessioner, kan konstateras att fältet 'behavioral economics' (b.e.) tycks fortsätta växa och väcka intresse. Bland annat hölls en session kallad 'behavioral welfare economics' som syftade till att modifiera den vanliga välfärdsteorin med insikter från b.e.

Mot b.e. kan dock en rad invändningar göras:

• För det första är namnet bisarrt. 'Behavioral economics' antyder att "vanlig nationalekonomi" inte handlar om hur människor beter sig. Men konsekvenser av, motiv för och modeller av mänskligt beteende är vad ekonomer pysslat med långt innan detta nya fält blev poppis.
• För det andra är fältet nästan helt ateoretiskt. Det experimenteras hej vilt, människors beteende dokumenteras i detalj, och i slutet av pappret spekuleras ofta synnerligen friskt i tänkbara förklaringar till att folk inte beter sig exakt som standardmodellerna säger.
• För det tredje: Efter som fältet är nästan helt ateoretiskt, är det ont om entydiga insikter som kan tillämpas på andra subdiscipliner. Var och en har såklart sin egen idé om hur den traditionella välfärdsekonomin måste förändras pga b.e.
  

Trots dessa invändningar, råder det ingen tvekan om att b.e. är framtiden för nationalekonomin, oavsett vad man tycker om det. Punkterna ovan är sannolikt bara barnsjukdomar som väntar på att bli åtgärdade.

Besynnerligt utspel om pensionsreformen

 Förre ministern Morgan Johansson och en fd planeringschef i socialdepartementet kritiserar det nya pensionssytemet i DN idag: Försämrad förtidspension är ett brott mot pensionsuppgörelsen, anser de. Dessutom lönar det sig för mycket att arbeta i det nya systemet, verkar de tycka:

Med rimliga antaganden [...] får en industriarbetare som arbetat minst fyrtio år och går i pension vid 65 i genomsnitt 53 procent av sin tidigare inkomst i allmän pension. Skulle han gå i pension vid 63 år, sjunker pensionen med hela fem procentenheter till 48 procent. Skulle han däremot orka ända till 67 år, då ökar pensionen till hela 63 procent av den tidigare inkomsten.

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre.

Påståendet att just denna mekanism skulle vara en välbevarad hemlighet är besynnerligt, eftersom det snarare rör sig om en av systemets grundbultar: Det gamla systemet blev dyrt när pensionsåldern sjönk samtidigt som livslängden ökade. Det nya systemet tillåter folk att gå i pension tidigt - givet att de är beredda att ta de ekonomiska konsekvenserna.

Om socialdemokraterna nu inte längre står bakom denna princip, kan det onekligen diskuteras vem det är som bryter mot pensionsuppgörelsen...

Genuina insikter inom samhällsvetenskapen

 "Name 5 findings or results in economics that are interesting, non-trivial and actually true" - den uppmaningen fick publiken på en konferens jag bevistade för länge sedan. Jag har grunnat på frågan sedan dess. För en tid sedan, tog John Bubber upp nästan samma fråga, dock för all samhällsvetenskap och inte längre begränsat till resultat.

Hans tre i topp:

• Teorin om komparativa fördelar
• Fångarnas dilemma
• Arrows omöjlighetsteorem

Jag hakar glatt på denna diskussion, men höjer ribban till genuina insikter som faktiskt stämmer, vilket diskvalificerar fångarnas dilemma (som strikt sett bara är en modell, om än enormt användbar). Sålunda omformuleras de övriga två, som jag dock till fullo håller med om:

1. Insikten om att handel mellan två parter är ömsesidigt gynnsamt även om ena parten har absoluta fördelar i allt.

2. Insikten att det inte går att fatta kollektiva beslut som uppfyller de var för sig rimliga kriterierna i Arrows teorem (och den parallella insikten att så fort man ruckar på något av kriterierna finns det många olika sätt att aggregera individuella preferenser till en kollektiv rangordning).

Vad kan läggas till? Några tänkbara kandidater:

• Duvergers lag, enligt vilken majoritetsvalsystem leder till två-partisystem, medan proportionella val leder till flerpartisystem.
• Insikten om att incidensen av en skatt i jämvikt är elasticitetsbestämd, och således oberoende av vem som formellt sett åläggs betala skatten. (Detta är en favorit: Det kan visas formellt efter bara några enstaka föreläsningar på a-nivå, bekräftas experimentellt av studenterna själva, och politiken i vilket land som helst erbjuder alltid fallstudier och anekdotiska illustrationer)
  

Vidare kan tyckas att insikterna i medianväljarteoremet och condorcet-paradoxen är värda en egen punkt, även om de strikt sett ryms inom Arrows teorem. 

Inom makroekonomi finns många kul teoretiska resultat: permanentinkomst-hypotesen, pengars neutralitet och ekvivalensen mellan ränta och befolkningstillväxt, som dyker upp i vissa modeller. Kruxet är bara att dessa inte klarar sig särskilt bra vid konfrontation med verkligheten.

Amerikanska läroböcker i nationalekonomi

En R. Preston McAfee (vars hemsida signalerar mild galenskap) recencerar Tim Harfords Undercover Economist i senaste J. of Ec. Literature. Han är kritisk, men inte så kritisk som han är till de vanliga Economics-böckerna:

Modern textbooks have ballooned to a thousand pages of inane drivel illustrated with beautiful graphics that wouldn’t look out of place in a modern art.

These texts have replaced analysis with photographs of economists, and are to economic analysis what British tabloids are to news. Introductory textbooks now seem more appropriate for physically beating the students into submission, or perhaps being thrown like a discus at somnambulant tardy students, and it takes a football coach just to lift one.

Compared to these miserable doorstops, The Undercover Economist (AKA Economics Undercovered) offers a more appealing paradigm.

Recensionen i övrigt är nästan lika sluggermässig, men visst har han vissa poänger.

De grundböcker jag kommit rejält i kontakt med är följande:

Perloff: Inte så dum. En av få läroböcker som inte behandlar läsaren som ett barn. 

Krugman & Wells: Väldigt ytlig jämfört med Perloff.

Parkin & King: Påminner som jag minns det ganska rejält om beskrivningen ovan.

För närvarande används alltså Krugman & Wells i Lund, efter ganska många år med Perloff. Skulle gissa att man snart kommer att byta igen. Ser att Uppsala använder Besanko, kan det vara något?

Nyheter

Nytt år, ny färg på bloggen. Aningen fulare, men det känns ändå som om jag köpt ett nytt anteckningsblock. Och det är så bloggen ska fungera, ett anteckningsblock som jag alltid vet var jag har, och som det är fritt fram för andra att läsa och anteckna lite i.

Anteckningsblocket har dessutom uppgraderats med en ny funktion i vänstermarginalen. Varje gång jag hittar en läsvärd debattartikel, taggas den och dyker då automatiskt upp i marginalen. Calmfors får inviga funktionen, det känns helt rätt. Under denna finns motsvarande funktion för andra intressanta sidor.

Bra och dålig kritik av låginflationspolitiken

När Phelps fick ekonomipriset i höstas, var det bara en tidsfråga innnan dravel likt detta skulle dyka upp på debattsidorna. Denna debatt är en ren repris på den som fördes under det tidiga 90-talet, när Riksbanken fick sitt inflationsmål.

Betydligt intressantare, är Niklas Jacobssons idé om att det spelar roll vilken inflationsnivå man siktar på. Det finns vissa skäl att tro att NAIRU vid 2 procents inflation är aningen högre än vid 4 procents inflation.

Jag har svårt att tro att detta är en väsentlig faktor när det gäller den svenska arbetslösheten, men jag är inte makroekonom så jag skulle vilja lära mig mer. Jag gissar att det Calmfors nämner parentetiskt i dagens DN har med saken att göra:

Många kritiker av ekonomisk forskning saknar förmåga att skilja värderingar från analys. Edmund Phelps fick 2006 års ekonomipris för sin teori om att det inte finns något stabilt samband mellan inflation och arbetslöshet som man hade trott tidigare. Phelps hypotes har fått ett överväldigande stöd i empirisk forskning (utom möjligen vid mycket låg inflation). Då är det förstås helt irrationellt att - som Dan Josefsson - förkasta hans teori bara därför att man tycker att det vore bättre om det skulle ha gått att byta lägre arbetslöshet mot högre inflation. 

Om journalister verkligen ville höja nivå på debatten, skulle de uppmärksamma Jacobssons artikel, inte Josefssons.