En teori om optimal smarthet

Går det att vara för smart för sitt eget bästa?

En stor del av fördelarna med att vara smart, kommer av det faktum att andra inser att du är smart. Det är så du får status, uppskattning och bekräftelse.

Men under två ganska realistiska antaganden kan det visas att det går att vara för smart. Dessa antaganden är:

1. Det krävs ett visst mått av smarthet för att uppskatta andras smarthet.
2. Smarthet är normalfördelad (eller åtminstone inte likformigt fördelat).


I bilden jämförs två smarthetsnivåer, A och B. Jag har antagit att det finns ett avstånd x som beskriver hur mindre smarta personer ser på smarta personer:

• Personer som är smartare än A-x inser att någon med smarthet A är smart, och ger vederbörande uppskattning och beundran.
• Personer med smarthet mindre än A-x, tycker bara att någon med smarthet A är konstig, kufig och obegriplig.

Hur stort avståndet x är beror såklart på vilken smarthet vi pratar om. Men i det ritade fallet - och en rad andra fall - är det uppenbart att den mindre smarta personen vid B kommer att få större uppskattning för sin smarthet än den betydligt smartare vid A.

Samtidigt är det fler som kommer att tycka att person A är konstig. Dessutom finns det en hel del som inser att de själva är smartare än B, och kanske irriterar sig på B-personers stora framgångar.

Om någon matematiskt hugad vill slänga på lite integraler och formalisera modellen är det bara att säga till.

Själv bidrar jag med ett anekdotiskt exempel på en svensk forskare och samhällsdebattör som nog tyvärr är snäppet för smart för att slå igenom: Germund Hesslow.

Någon som håller med? Någon som bara tycker han är obegriplig?

Flingsalt, samboliv och Agnes Wold

"Flingsalt kan göra dig trött och överviktig" meddelade Expressen häromdagen.

Det påminde mig om tre saker:

1. Att aldrig köpa kvällstidningar.

2. Larmet kan vara en sk spurious correlation: En vän till mig hävdar nämligen att flingsaltet kommer fram när sambopar blir stadgade och börjar ta varandra för givna.

Har undersökningen snappat upp denna potentiella felkälla till trötthet och övervikt: Det kanske är sambolivet och inte flingsaltet som är boven?

3. I somras var jag på en intressant debatt om larm i massmedia. Bland andra Agnes Wold kritiserade det överdrivna larmandet på goda grunder: Samtliga larm ägnade åt att undvika allergi har visat sig vara felaktiga och tagits bort - men i gamla böcker på barnavårdscentraler finns de kvar och skapar oro hos föräldrarna. (Mer från debatten här.)

Det råder ingen tvekan om i vilken kategori Wold skulle placera flingsaltslarmet.

Från höften: Några funderingar kring det politiska och ekonomiska läget

Har föreläst mycket på sistone, och således fått svara på massor av frågor om finanskrisen och dess konsekvenser. Mina tips (så att man i framtiden kan kolla hur fel jag hade):

• Ta inte ut dina pengar från banken.
• Bind inte räntan.
• Sälj inte dina aktier. Har du pengar över, är det sannolikt köpläge nu.
• Är du varslad på ett industriföretag ser det mörkare ut. Orsaken är en långsiktig strukturomvandling, där krisen bara är den utlösande orsaken.
• Kriser, som av väljarna inte uppfattas som regeringens fel, brukar stärka den sittande regeringen. Jag börjar tro att Obama tar hem valet i USA där demokraterna verkar ha lyckats hyfsat med att skylla krisen på Bush-regimen. Men i Sverige tror jag alliansen stärks en smula: I TV4SVT-debatten nyligen gav inte vänsterblocket intryck av att vara något att hålla i när det blåser direkt.

Prognos: Sverige klättrar i välståndsligan.

Det har onekligen hänt ett och annat sedan jag skrev det här inlägget, baserat på konjunkturrådets rapport i augusti. Men huvudtesen håller: Sverige står väl rustat inför den här lågkonjunkturen, bättre än förr och bättre än många andra länder. Island till exempel. Men även gentomot USA och Euroländerna.

I IMFs nya world economic outlook (omskriven av Johan Schück i DN idag), som försöker snappa upp en del av krisens effekter, är prognoserna för Sverige betydligt bättre än för de flesta andra länder.

Real BNP-tillväxt, prognoser enligt IMF

Land       2008 2009 2010-2013
Sweden 1.2    1.4     3.0
Denmark 1.0   0.5    1.6
Norway    2.5   1.2    2.2
USA        1.6    0.1    2.3
Euro        1.3    0.2    2.2

Naturligtvis är prognoser för genomsnittlig tillväxt 2010-2013 väldigt skakiga. Men även om IMF skulle bomma rejält, har de uppenbarligen skäl att tro att Sverige kan växa snabbare än andra länder.

Min egen prognos är därför att det år 2010 kommer att gå att läsa på löpsedlarna om Sveriges imponerande inhämtning av placeringar i OECDs välståndsliga.

Om fjärrvärme och forskares trovärdighet och oberoende

Det kom ett mail från prefekten:

UTLYSNING av forskningsmedel - nationalekonomi, företagsekonomi, rättsvetenskap mm

Det låter ju bra. Öppnar mailet.

Pengar att söka för forskning om fjärrvärmens hållbarhet och marknad

Inte min tekopp direkt. Men av någon anledning läser jag vidare

Inom forskningsprogrammet Fjärrsyn finns det nu möjlighet att sökapengar för fjärrvärmerelaterad forskning [...] Projekten bör omfatta drygt sex månaders arbete och kunna slutrapporteras före halvårsskiftet 2009.

Vänta nu: Sex månader är i forskningssammanhang extremt kort. Vad väntar de sig av detta? Svaret kommer längre ned:

[...] Fjärrsyn är ett tvär- och mångvetenskapligt forskningsprogram som ska stärka konkurrenskraften för fjärrvärme och fjärrkyla. [...] finansierat av Svensk Fjärrvärme och Energimyndigheten

Liknande mail om forskningsmedel för extremt smala områden kommer ofta. Och det förekommer att forskare har ont om pengar. Någon av dessa kanske skulle kunna genomföra en cost benefit analys av fjärrvärme som Energimyndigheten blir nöjd med...

Eftersom jag har dubbel affiliering kan jag inte låta bli att reflektera över att jag på Ratio är anställd inom ett projekt finansierat av Söderbergska stiftelserna, som ger ett under av frihet i jämförelse.

Till min Ratio-adress har det dock inte kommit någon förfrågan om fjärrvärme-forskning. Opartisk forskning får vi ju bara från de statliga universiteten... (OBS ironi!)

S kan sin plakatpolitik - mp står för förnuftet

S kommer alltså att gå till val på sänkt skatt för pensionärer, vilket ska betalas med återinförd förmögenhetsskatt.

Paketet är naturligtvis synnerligen dålig ekonomisk politik: En skattesänkning med ytterst få positiva effekter på sparande, arbete, uppfinnande eller produktivitet ska betalas med en av de mest snedvridande skatter man kan tänka sig.

Försöker man beskatta förmögenheter upptäcker man snabbt att de är svårupptäckta, lättrörliga och kan omvandlas från ett slag till ett annat för att undslippa beskattning. Låter man folk ha dem ifred, visar det sig att folk vill förränta dem, varpå förmögenheterna bidrar till riskvilligt kapital, investeringar och därmed arbetstillfällen.

Politiskt är förslaget naturligtvis helt briljant - precis som värnskatten var 1994.

"Plakatpolitik" som kan bidra till vändpunkten för regeringen skriver Johan. Han menar väl dödsstöten?

Det ekonomiska förnuftet är det - festligt nog - miljöpartiet som står för:

- Nu när [förmögenhetsskatten] tagits bort är det bättre att fortsätta på den vägen. Förmögenhetsskatten hade fått karaktär av en frivillig skatt. De flesta med förmögenhet såg till att inte betala den, säger [Peter] Eriksson. I stället försvann pengarna utomlands.

Kan svenskarnas preferens för autonomi och naturen förklara höga skatter och kort arbetstid?

Årsarbetstid per sysselsatt år 2006 enligt OECD:

• Sverige:1562 timmar
  
• USA: 1794 timmar
  

Är skillnaden problematisk? Det beror på om den beror på preferensskillnader eller ej. Om det helt enkelt är så att Svenskar är mer förtjusta i fritid än i materiell konsumtion är saken biff.

Många menar dock att skillnaden snarare beror på att skatter i Sverige gör arbete olönsamt. Hur ska vi utröna vilken förklaring som håller? Det är inte helt enkelt.

Många skulle nog peka på det faktum att arbetstiden generellt sett verkar vara längre i länder med låga skatter, men inte ens detta är en säker förklaring: Det kan ju vara så att folk med preferenser för fritid också föredrar större offentlig sektor.

En preferens för frihet, fritid och oberoende.

I Sverige har arbetstiden kortats genom allt längre semester successivt under 1900-talet, oftast på krav från arbetarrörelsen. Samtidigt har skatterna höjts.

Utvecklingen av svensk lagstadgad ledighet:

• 1938: Två veckors semester
• 1946: Tre veckor för ungdomar under 18
• 1951: Tre veckor för alla
• 1963: Fyra veckors semester
• 1978: Fem veckors semester

I boken "Är svensken människa?" (Berggren & Trägårdh, 2006) antyds en sådan preferensbaserad förklaring till både höga skatter och kort arbetstid:

Svensken tycker om att vara oberoende och att vara vid havet eller skogen.

Med tanke på att vi har ganska gott om bådadera behöver man inte arbeta särskilt mycket för att ha råd till ett litet hus någonstans i naturen. Där kan man sitta på en sten, lyssna på Radio och dricka kaffe.

Den offentliga sektorn gör oss mindre beroende av andra människor, och priset i form av höga skatter verkar de flesta trots allt vara villiga att betala.

Intressant om etiska märkningar i Ordfronts augustinummer.

Åter till diskussionen om Fairtrade och etiska märkningar.

Tidigare inlägg här och här. Och hos dr Vlachos.




Kort sammanfattning av argumenten hittills:

Sålänge vi inte köper kaffe eller bananer för mer pengar totalt sett, kommer etisk märkning att ha dubbla effekter:

• De som uppfyller de etiska kraven vinner - fast vinsten delas mellan arbetarna och alla mellanhänder på ett sätt som inte nödvändigtvis är rättvist.
• De som inte uppfyller kraven får det sämre, vilket på sätt och vis skapar incitament att anstränga sig för att uppfylla kraven, men det är inte alltid så lätt för fattiga odlare.

I Ordfronts augustinummer får framför allt Rainforest Alliance kritik för att de inte är särskilt noga med att kraven faktiskt uppfylls. Rainforest Alliance lägger ut kontrollen av kraven på andra. I Equador är det det stiftelsen Cencervacion y Desarollo, vars representant säger så här:

Vi intervjuar ju arbetarna varje år när vi besöker plantagerna. De skulle berätta för oss om något var fel.

Verkligen? Fundera på vilka incitament dessa arbetare har. Behålla jobbet står sannolikt högt på listan.

Minst lika intressant är att fundera på vilka incitament kontrollanten har:

Om Reybanpac förlorar sitt certifikat förlorarConcervación y Desarollo de dryga 50 000 dollar somföretaget betalar varje år för att få klistraRainforest Alliances groda på sina bananer. Utan den sortensinbetalningar skulle varken Mauricio Ferro eller någon annan avstiftelsens 25 anställda ha något jobb.

Artikelförfattaren Åsa Wilson sätter onekligen fingret på intressanta faktorer. Självklart är hon arg över att det går till så här.

Men i mina ögon visar artikeln att förhållanden på bananodlingar i fattiga länder är usla och att huvudorsaken till detta är just fattigdomen. Etiska märkningar ändrar kanske detta i betydligt mindre utsträckning än vad många tror.

Är DN-debatt en debattsida eller en gruppblogg för etablissemanget?

Poängen med en debattsida är rimligen att åsikter ska - just det - debatteras. En riktigt bra debattartikel har bra argument för en kontroversiell åsikt, är välskriven och övertygande.

DN-debatt är numera något helt annat: en anslagstavla - eller snarare en gruppblogg - för etablissemanget. Artiklarna är påfallande ofta en sammanfattning av en undersökning, en ren verklighetsbeskrivning eller upp uppradning av saker och ting som lika gärna skulle kunna meddelats på nyhetsplats. Ofta är artiklarna skrivna i punktform: 10 punkter som minister X tänker göra åt problem Y.

Bland de nio artiklar som just nu är de senaste, är det bara två som tydligt argumenterar för en åsikt:

• "Idrottsförbunden bryter mot lag om jämställdhet" konstaterar Jämo
• "Vi fördjupar alliansen vid oktobermöte i Varberg" meddelar alliansen
• "Regeringen måste stoppa mordet på bensinmackarna" anser ett gäng folkpartister. (Det här är faktiskt en riktig debattartikel, låt vara att rubriksättningen knappast signalerar att detta är landets mest seriösa debattforum)
• "S drivs av Wall Streets bankruttmässiga ideologi" anser Carl Tham. Samma kommentar som ovan.
• "Kameraövervakningen på skolorna olaglig" konstaterar datainspektionen.
• "Var tredje kommun trotsar barnkonventionen" konstaterar barnombudsmannen
• "Vi satsar 46 nya miljarder på utbyggda transportnät" meddelar Åsa Tortstenson
• "Kvinnor får sämre vård" konstaterar en VD inom vårdsektorn
• "En klassfråga vem som får mammografi" konstaterar Cancerfonden på basis av en undersökning.

Självfallet är jag medveten om att gränsen mellan ett "anser" och ett "konstaterar" inte är solklar: Verklighetsbeskrivningar förtjänar också att debatteras.

Men när regeringen berättar att de tänker ha ett möte, eller när infrastrukturministern berättar att hon tänker bygga transportnät, då är det svårt att invända.

Som gruppblogg för etablissemanget är DN-debatt värd att hålla koll på. Men riktigt kul att läsa blir det nästan bara när Bo Rothstein får gästblogga.

Försäljningssiffror

Fick försäljningssiffror för den pampiga volymen Institutional Competition (Bergh & Höijer, 2008). Håll i er nu.

24 ex sålda i USA.
83 i resten av världen.

Dags att börja modeblogga och skriva deckare? (OBS skämt)

Finanskrisen: Vems är felet?

Finanskris alltså. Finns det något att tillägga?

Public service radion har ju redan tillfört debatten avgrundsdjup genom att låta tänkare som Göran Greider och Johnny Munkhammar skylla problemen på kapitalismen respektive politiska regleringar. (Jo, deras analyser är exakt så djupa, lyssna själv). Och Bo Rothstein menar att problemet är att USA saknar en välfärdsstat av nordiskt snitt.

Själv lutar jag alltmer åt en idé om ungefärlig institutionell ekvivalens: Både politiker och kapitalister är människor, och människor är som folk är: Egoistiska ibland, gör fel ibland, men ofta både fiffiga och välmenande.

Hittar man en bra arbetsdelning mellan politik och marknad kan det bli riktigt bra. Olyckliga mellanting blir dock sällan lyckade.

Ekonomen Steven Horowitz noterar i en hyfsat läsvärd essä att bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är just olyckliga hybrider mellan marknad och politik:

For starters, Fannie Mae and Freddie Mac are "government sponsored enterprises". Though technically privately owned, they have particular privileges granted by the government, they are overseen by Congress, and, most importantly, they have operated with a clear promise that if they failed, they would be bailed out. Hardly a "free market."

Det är således svårt att skylla krisen ensidigt på vare sig kapitalismen eller politiken på det sätt Munkhammar och Greider försöker göra.

Andra skyller mest på ekonomerna, och undrar varför ingen förutspådde att det skulle sluta så här. Horowitz har svar även på det: Till och med New York Times varnade när Kongressen genom bl a slappare kreditprövningar ville uppmuntra utlåning till fattiga.

Så här lydde analysen i NYTs business section 30 september 1999:

In moving, even tentatively, into this new area of lending, Fannie Mae is taking on significantly more risk, which may not pose any difficulties during flush economic times. But the government-subsidized corporation may run into trouble in an economic downturn, prompting a government rescue similar to that of the savings and loan industry in the 1980's.

Johan Norberg lyckas som oftast bättre i sin argumentation genom att påpeka vad Mae och Mac egentligen heter:

their real names are the more officially sounding Federal National Mortgage Association and the Federal Home Loan Mortgage Corporation. The idea was that these government mission/private owners/government guarantees-hybrids would think more long-term and be more socially responsible than real capitalist institutions. Of course the opposite was the result.

What would you do in Las Vegas if you could keep allthe gains but send all your losses to the taxpayers?

Den avslutande frågan är såklart tänkt att vara retorisk. Men är den det?

Det faktum att gällande regler uppmuntrar uppenbart ekonomiskt oansvarigt beteende, betyder inte att man måste bete sig ekonomiskt oansvarigt.

Citeulike - offentlig referenshantering online.

Nästa gång USB-minnet åker X2000 på egen hand, blir jag inte lika orolig: Mina 1256 referenser i Endnote är nu exporterade till citeulike.

Kolla i författarmolnet om du finns med!