Varför har inkomstspridningen ökat i Sverige?

Många har uppmärksammat en OECD-rapport om ökade klyftor i de flesta OECD-länder (remissinstansen, hälsoekonomen). Den visar på ökande klyftor, inte minst i Sverige under perioden 95-05.

"Förklaringen är förstås det kraftigt ökade utanförskapet." skriver Mattias Lundbäck.

Jag skulle inte vara lika säker. Under just den tidsperioden, ökade faktiskt inte utanförskapet:
 
Dessutom: De som försörjs av akassa, sjukpenning och socialbidrag hålls materiellt sett på nivåer som i Sverige ligger närmare de arbetandes än i många andra länder. Det gjordes inte heller några kraftigare nedsättningar av ersättningsnivåerna mellan 1995 och 2005.

Vad är då skälet till att klyftorna ökar? Det beror på vilket mått vi använder. Gini-kefficienten, som är vanligast, bygger på parvisa jämförelser av allas inkomster. Det leder till åtminstone tre huvudmisstänkta (OBS att detta inte är forskningsbelagda sanningar):

1. Ökad andel ensamhushåll. Eftersom Gini-koefficienter tar hänsyn till försörjningsbörda och hushållsstorlek, kommer fler ensamhushåll allt annat lika att öka inkomstspridningen. Jag har inte hittat siffror, men jag skulle inte förvånas om den trenden varit stark i Sverige.
2. Individuell lönesättning.
3. Kraftig ökning av topp-percentilens inkomster (DN).

Det skiljer sig nog rejält mellan olika individer i vilken utsträckning man ser alla, vissa eller inga av dessa trender som problem.

Själv tror jag att svenskar i allmänhet inte märker någon som helst skillnad mellan en Gini-kefficient på 0,25 eller 0,28 (och det förändringar av den magnituden vi pratar om). Topp-inkomsterna däremot tycks av någon anledning vara högintressanta att debattera.

Dags att damma av Rawls?

Ditt och datt

1. Bloggen funkar som mitt kollegieblock. Mina kollegieblock har aldrig varit särskilt snygga. Det är dessutom ett lagom uppvilande tidsfördriv att byta layout lite då och då.

2. Det finns ett forum, ursprungligen tänkt för revideringar av boken min, men då och då lägger folk ut inlägg om annat där. Det uppmuntras. Just nu har Peter Hammersberg ställt en smart fråga om finansiell ekonomi, som man gärna får besvara.

3. [7] R Soderling (SWE) d J Benneteau (FRA) 63 67(5) 61. (Ville gärna att det skulle vara minst tre punkter, så jag klippte in ett trevlig tennisresultat.)

4. Det förekommer att folk mailar mig sina kloka funderingar efter att ha läst inlägg på bloggen. Det är trevligt, och ni får gärna fortsätta. (Ni är f ö flera, så ingen enskild ska känna sig träffad.) Men bland det fina med att ha en blogg som kollegieblock är ju kommentarsfältet.

Audiofili, ljudformatens stigberoende och cd-spelarens framtid.

Om ett nytt ljudformat ska slå ut existerande format, kan det då vara en fördel att komma sent? Pja, vad jag kan förstå, kom mp3-formatet för tidigt för att fullt ut kunna konkurrera med cd-skivorna.

Beskåda följande exempel på path-dependency:

På min disputationsfest spräckte jag ett par TDL-högtalare som tjänat mig väl under hela min tid som student. Det var en kalkylerad förlust, och kort därefter inskaffades ett par dyra bjässar från Dantax.

Intressant nog dröjde det 5 år innan jag i lördags köpte en anständig cd-spelare. Nu vill jag inte lyssna på mp3 någonsin igen, och vi börjar närma oss poängen:

Dåligt kodade mp3-filer är den i särklass svagaste länken i de flestas ljudsystem idag.

En cd-spelare för några tusen låter enormt mycket bättre än samlingen på din hårddisk eller ipod. Orsaken är komprimeringen, som i sin tur drevs fram av behovet att spara hårddiskutrymme. MP3-filen innehåller - på gott och ont - bara en tiondel av cd-skivans data.

Format	Bit rate	Compression ratio	File size per minute	Notes
WAV	uncompressed	1:1	10 MB	If the wave wav file was sampled at 16 bits/44.1kHz, you've got CD quality sound
MP3	160 kbps	9:1	1.5 MB	Very low compression, superior sound quality
MP3	128 kbps	11:1	1 MB	The standard "CD quality" bit rate

(källa).

När mp3-formatet kom, var hårddiskutrymme dyrt med dagens mått mätt. De flesta tyckte det var rimligt att koda i 128 kbps. Nu är lagringsutrymme betydligt billigare, och bredband både vanligare och snabbare, men de flesta har redan fyllt sin samling med högkomprimerade filer (som i jämförelse med cd-ljud låter dåligt).

Mp3-formatets förbannelse är alltså att folk började använda det för tidigt. Hårddiskpriserna har fallit enormt på sistone, och snart kan man unna sig att inte komprimera alls:

Nominellt pris (!) för 1 Gb lagringsutrymme:
1996: 250$
2000: 17 $
2004: 1 $
2008: 0,3 $ (När man köper 1Tb hos bestbuy.com)

Kan det vara så att om mp3-formatet hade dröjt längre, hade det utgjort ett betydligt större hot mot CDn än vad det gör idag?

Plånboksröstning igen (nu utan ironi)

Hur går man metodmässigt tillväga för att forska om plånboksröstning? Hur vet Elinder, Jordahl och Poutvara att maxtaxan gav det röda blocket ytterligare 1.5 procentenheter i 1998-års val?

Som alltid ska ekonometriska resultat tolkas försiktigt. Problemet är att massor av saker påverkar folks röstbeteende, och stödet för olika partier varierar kraftigt över tiden. Så hur veta vad som beror på just maxtaxan?

Författarna har hittat en ganska fiffig strategi för att identifiera effekten av maxtaxan: Knepet är att stödet för s+v bland föräldrar med barn brukar variera snarlikt oavsett barnens ålder. Maxtaxan påverkar dock bara föräldrar med barn i förskoleålder.

Om det förekommer plånboksröstning bör det alltså synas som att föräldrar med små barn plötligt reagerar annorlunda än föräldrar med äldre barn. Detta är precis vad författarna hittar:

Vad kan då sägas om statsvetarens Henrik Oscarssons invändningar?

Under vissa exceptionella omständigheter kan plånboksfrågor få större effekter i val. Så var det just med maxtaxan, säger han, som var ett konkret löfte från socialdemokraterna. Det handlade om stora belopp riktade till en specifik grupp, nämligen småbarnsföräldrarna.

– Socialdemokraterna lyckades stoppa en ström av väljare som var på väg att lämna partiet för vänsterpartiet. På det hela taget spelar plånboksfrågor väldigt liten roll i jämförelse med ideologi, partiidentifikation och sakfrågeröstning.

Notera för det första att Oscarsson inte bestrider att maxtaxan fick den påstådda effekten.

Notera för det andra att han uppenbarligen missat en detalj: Han påstår att s med maxtaxan lyckades stoppa en väljarflykt till vänsterpartiet. Det kanske stämmer, men variabeln i studien är stödet för blocket s+v. Det var detta stöd som ökade med 80 600 röster pga maxtaxan - till en kostnad av cirka 150 000 kronor per röst under hela mandatperioden.

Notera för det tredje att Oscarssons motförklaring inte heller strider mot idén om plånboksröstning:

– Väljarnas bedömning av den nationella ekonominspelar mycket större roll än den egna plånboken.

Det är naturligtvis svårt att jämföra storleken på effekter av landets och den egna ekonomin.

Konsensus tycks för tillfället vara att både landets och den egna ekonomin spelar roll för hur folk röstar - eller?

Ännu mer briljant public service-journalistik

Det har uppstått debatt om plånboksröstning i Sverige: Elinder, Jordahl och Poutvara på IFN har hittat stöd för att socialdemokraternas löfte om maxtaxa påverkade hur småbarnsföräldrar röstade. Men statsvetaren Henrik Oscarsson gillar inte resultatet:

– Väljarnas bedömning av den nationella ekonominspelar mycket större roll än den egna plånboken.

Som tur är, har Sveriges Radio P3 bestämt sig för att i ett djuplodande reportage reda ut begreppen:

När vi kollar på stan, så finns det de som håller med om att plånboken är viktig, men långt ifrån alla.

–Det handlar ju om mer än pengar. Barn och miljö, till exempel, säger Anna Lööf

Briljant! Tänk att varken statsvetare eller ekonomer tänkt på metoden "att kolla på stan". Enda frågan som nu återstår: Vem tusan är Anna Lööf?

Anders Borg hade bäst koll på konjunkturen?

Riksbanken sänker reporäntan 0,5 procentenheter - till 3,75%.

Någon som minns ränteprognosen som Anders Borg gjorde i september? Den förbryllade många, och dömdes ut som ansvarslös av Thomas Östros. Men Borg hade uppenbarligen större koll på läget än självaste Riksbanken.

Östros var dock inte helt ute och cyklade:

Enligt Thomas Östros betyder den lägre reporänteprognosen "antingen att Anders Borg försöker  påverka Riksbanken i ett pressat läge eller att konjunkturen är sämre än man trott".

Därmed inte sagt att Riksbanken någonsin skulle erkänna att förra höjningen var ett misstag - men i bullret av finanskrisen passar de uppenbarligen på att krångla upp foten ur klaveret i hopp om att ingen ska höra.

Man får hoppas att ingen var dum nog att följa Göran Perssons bisarra råd till svenska folket att alltid ha helt bunden ränta på sitt bolån i TV nyligen (varning: intervjun med Persson drar igång direkt när du klickar på länken)

Vad är så hemskt med Paul Krugman?

Ekonomibloggar på högerkanten är i regel inte särskilt förtjusta i Paul Krugman. Exempel som brukar nämnas: här, här och här. Men hur tokig framstår egentligen Krugman i dessa fall?

Kika exempelvis på slutet av Tyler Cowens nagelfarning av The great unravelling:

Perusing the book more, I find Krugman (p.27) also writes: "I like the theory of efficient financial  markets as much as anyone." Four pages later, he writes, from a different column: "The more I look at the amazing rise of the U.S. stock market, the more I become convincedthat we are looking at a  mammoth psychological problem." He also writes of "Seven Habits of Highly Defective Investors" (p.27) and calls them"an extremely dangerous flock of financial sheep." (p.30)

Det verkar inte riktigt vara Naomi Klein-klass på Krugmans tokerier...

Icke desto mindre finns det tydligen en "Krugman truth squad" som upprörs (rejält) bland annat över att Krugman avrundat 13.4% till 10, utan att skriva att det var en avrundning. Det var busigt, utan tvekan.

Och visst kan man notera en interventionistiskt drag hos Krugman. I Cowens bloggpost hittar vi även följande citat:

"The question of how to keep demand adequate to make use of thecapacity has become crucial.  Depression economics is back. ...in aworld where there is often not enough demand to go around, the  case forfree markets is a hard case to make."

Citatet är från artikeln "Stop worrying and learn to love inflation", som onekligen dryper av pragmatisk interventionism. Men jag har svårt att bli upprörd över att Krugman inte är fundamentalistisk icke-interventionist, och jag ser ingen logisk motsägelse mellan Krugmans grundhållning att gilla fria marknader och stundom förespråka interventioner av olika slag.

Min främsta invändning mot Krugman, är att hans texter på senare tid ofta är självgoda, pompösa och överdrivet självsäkra. Och detta var alltså innan han fick ekonomipriset.

Låt oss hoppas att priset också ger ett uppsving åt Krugmans tidiga populärvetenskapliga produktion: Som jag minns den, står sig The accidental theorist väl gentemot dagens pop-economics av Levitt och Harford.

Update on 22 okt 2008, kl 11:04 by bergh

Niclas uppmärksammar mig på att den nitiske Dan Klein i EconJournalWatch publicerat en granskning av Krugmans NYT-kolumner. Det är svårt att vara en så renlärig libertarian att Klein blir nöjd, vilket framgår av följande citat:

A comprehensive analysis of the 654 columns shows, however, that Krugman has really sided with liberalization only on the following issues: rent control (6/7/00); US agricultural subsidies (5/7/02); international trade (e.g., 3/8/02; 3/24/02; 6/11/02; 11/28/03); mildly on high-tech anti-trust enforcement including the Microsoft case (often arguing that the government just cannot do anything to improve matters, e.g., 7/12/00; 10/22/00; 6/24/01; 7/1/01; 11/4/01); ethanol mandates and subsidies/tax breaks (6/25/00); NASA manned-space fight (it is only the manning of ships that he opposes; 2/4/03); European labor-market restrictions (3/29/00; 5/3/00); and the Terry Schiavo case (3/29/05).

Thus, Krugman has sided with liberalization only rarely. And when it comes to established interventions, there are only two cases, rent-control and agricultural subsidies, each treated in but a single column, on which Krugman has ever advocated liberalization. Moreover, since the close of 2002 there has been no new and signifcant espousal of liberalization

Sverige har häng på topp-10 i välståndsligan

Varning: Ekonomiskt är det naturligtvis snudd på nonsens att tillmäta ordinala köpkraftjämförelser någon som helst betydelse. Men nu lever vi i en värld befolkad av symbolpolitiker, ekonomijournalister och annat svårbegripligt...

2006 låg Sverige på plats 12 i OECDs så kallade välståndsliga - åskådliggjord av exempelvis ekonomifakta.se.

Som antytts borde det gå att plocka en del placeringar, eftersom Sverige verkar klara krisen hyfsat i jämförelse med andra länder.

Med hjälp av IMFs tillväxtprognoser kan vi ana följande:

Bakifrån ser det lugnt ut: Varken Storbritannien eller Belgien väntas växa snabbare än Sverige 2007-2009.

Framför Sverige ligger Danmark, Australien, Österrike och Island. Österrika och Australien rår Sverige inte på. (Australien verkar f ö växa imponerande - har de inga banker?).

2010 kommer det däremot att vara i princip dött lopp mellan Sverige, Danmark och Island.  (Prognosen för Island är f ö -3.1 procent nästa år...).

Mellan Danmark och Sverige kommer det att skilja 800 köpkraftsdollar 2010. En bärbar dator med andra ord. Till danskarnas fördel, irriterande nog.

Men med lite tur med nämnaren (jag har inte beaktat befolkningstillväxten) kan vi nog ha preliminära siffror som säger att Sverige - för första gången sedan 90-talskrisen - åter slagit sig in bland världens 10 rikaste länder.

Alliansen hjälper säkert gärna OECD med beräkningarna.

En anekdot om Gordon Tullock

Från Truckandbarter.com: Gordon Tullock, en av public choice-skolans fokalfigurer, går i pension. Flyttar till sin syster i Tuscon, Arizona. Det påminner mig om mitt första möte med hr Tullock.

Vi befinner oss på herrtoaletten på ett sunkigt sydstatshotell. American public choice society har konferens, och det är nog min första akademiska konferens någonsin. På toaletten finns jag, Tullock och en amerikansk ekonom, som tycker det är läge att fjäska lite för hr T:

- I enjoyed your book, säger ekonomen till Tullock.
- What book? I must have written at least 50 books! vrålar Tullock. Han har blivit tämligen lomhörd på gamla dagar. Ekonomen svarar till slut:
- The one on voting..?

Här skrattar jag till. Det var ett roligt svar, men det var inte tänkt som ett skämt. Tullock tittar på mig, och i tyst samförstånd enas vi om den andre är en fjäskande idiot. Jag kan ha läst in för mycket i hans blick, men så kändes det då.

Duktiga elever bättre på samarbete?

En artikel jag redan skrivit om här är nu på väg ut i Journal of Economic Behavior and Organization: Garret Jones samlade in resultaten från experiment med upprepade fångarnas dilemma vid olika universitet och fann följande intressanta samband:

Graden av samarbete och snittresultat i det amerikanska SAT är robust positivt korrelerad:

students at schools with higher average SAT and ACT scores cooperatemuch more often, yielding about 5% more cooperation for every 100combined SAT points [...] Students at the best schools cooperate about 15% more often than typical college students.

Metastudier kan ofta vara ett smart sätt att få ny kunskap. Jones behövde inte göra några egna experiment, bara kolla var andra var gjorda och vilket SAT-snitt skolan i fråga hade.

Källa: Jones, G. 2008. Are smarter groups more cooperative? Evidence from prisoner's dilemma experiments, 1959–2003. Forthcoming in JEBO. Länk (endast för Lundafolk.)

Bard ifrågasätter individens existens. Har eventuellt rätt.

Efter gårdagens filosofichock i Bertil Ohlininstitutets regi, är jag beredd att placera Alexander Bard i kategorin 'så smart att de flesta inte begriper honom' (jfr teorin om optimal smarthet). Alldeles för smart för att lyckas göra karriär i folkpartiet. Att vilja avskaffa sexköpslagen och legalisera narkotika hjälper inte heller.

Ang. om individen finns eller inte: Jag passar nog på den ett tag. Dags att läsa Deleuze?

Föreläsningsbilder, Den kapitalistiska välfärdsstaten

Det har blivit många föreläsningar kring DKV på sistone: MiLgårdarna utanför Klippan, Kommunfolk i Linköping, Folkhögskolans Kulturcafé i Nyköping, Stora Livförsäkringsdagen i Stockholm. Plus Crafordsalen och Kårhuset i Lund.

För de som frågat: Underlag ligger nu här (powerpoint 2007, nås även via download-länken ovan).

Visst får man låna och kopiera ur filen men ange gärna källa. Annars kanske nästa föreläsning bara läggs ut i pdf-format! (som om hotet om världsdepression inte vore nog...)