Federalism på svenska

Lite reklam: Nästa vecka släpper Ratio boken Federalism på Svenska, med härlig debatt om bland annat det kommunala självstyret.

Tid: Tisdagen den 3 april, 12.00 - 13.30. Lunch serveras.
Plats: Gällöfsta City, Biblioteksgatan 29 (mitt emot Kungliga Biblioteket)

Discussants: Näringsminister Maud Olofsson (c) och Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap. Vilken duo, nästan lika dynamisk som min kompis partiforskaren och hans kortklippte medförfattare från Uppsala, som också medverkar.

(Själv missar jag denna happening pga lite mustig kursadministration så att studenterna kan få sina tentaresultat innan påsk.)

Har Göran Persson lurat Riksbankens Jubileumsfond?

Det mesta tyder väl på att Riksbankens jubileumsfond antingen gjort ett misstag, eller blivit lurade: Efter kritiken från Stig Hadenius mot att RJ gett stöd åt Göran Perssons memoarer, försvarar sig RJ så här på sin hemsida (pdf-dokument):

RJ:s anslag syftar till att på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek också göra ett omfattande källmaterial tillgängligt för forskningen.

Detta tycks dock vara nyheter även för Arbetarrörelsens arkiv:

Vi har inte tidigare haft information om memoarprojektet eller om kontakterna mellan Göran Persson och Riksbankens Jubileumsfond. Första gången vi fick kännedom om ansökan var i mitten av förra veckan - inte genom Jubileumsfonden utan genom en journalist.

Persson själv hymlar inte med hur pengarna används - ur senaste Fokus:

[...] i en DN-intervju har Göran Persson sagt att han i arbetet med sina memoarer har »hjälp av en assistent från Riksbankens Jubileumsfond«. Det uttalandet innebär att pengarna går till hjälp med memoarskrivandet, ett privat, kommersiellt projekt, snarare än arkivering och forskning. Assistenten själv, Mats Andersson, tidigare politiskt sakkunnig under Persson, har också uppfattningen att det är det pengarna går till. – Jag jobbar åt Göran. Jag har min lön från Riksbankens Jubileumsfond, men den  administreras av socialdemokratiska riksdagsgruppen, säger Mats Andersson.

RJ vill såklart inte göra ansökan offentlig - Kurt Lundgren har frågat.

Självfallet är detta knappast första gången som anslag från RJ inte används exakt enligft ansökan. Forskare ansöker ofta om medel för att forska på X, men finner sedan att forskning om Y är enklare, mer spännande eller mer meriterande. Men nog känns detta snäppet värre?

Lästips: Vetenskapsnytt

Som samhällsvetare är det lätt att tycka att många journalister stundom förenklar lite väl mycket när de skriver om ekonomi och politik. Men det gäller såklart naturvetare också. Som tur är finns det bloggare som tar på sig att ta reda på vad forskningen faktiskt säger.

En av de bästa är Malin Sandström med bloggen vetenskapsnytt. Om genmodifierad majs och Greenpeace:

De data som låg bakom godkännandet av Monsantos genmodifierade majsfick kritik i en "oberoende" omanalys beställd av Greenpeace. Bitar avkritiken verkar berättigad, vissa bitar verkar vinklas och tolkasalltför hårt av Greenpeace. SvD köpte Greenpeace vinkel i stort settrakt av och publicerade en tämligen okritisk artikel igår (13/3).

Om forskningen som visar på biologiska skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor:

En sak blir uppenbar, om man försöker göra lite egnaefterforskningar i ämnet könsskillnader: det finns mycket forskning avvarierande kvalitet, och den spretar åt alla möjliga håll. Oavsettvilken ståndpunkt man har kan man hitta ett antal artiklar som stöderden, om inte helt så åtminstone i stor grad.

Vår-vinter i välfärdslandet?

På tips från Jenny, har jag läst en hel del i Vinter i välfärdslandet (av Elisabeth Langby) som gavs ut 1984. Tesen i boken är att den svenska välfärdsstaten skapat en kronisk överkonsumtion och att en kollaps stundar. 1993 gavs boken ut i en andra upplaga, med ett förord som onekligen andas "vad var det jag sade?"

Någon tredje nyutgåva är knappast att vänta. Flera av Langbys centrala spådomar har visat sig vara helt fel. Hennes domedagsprofetia vilar tungt på antagandet att svenska politiker inte klarar av att genomföra de förändringar som förekom i debatten under tidigt 80-tal, samt att dessa förändringar ändå inte är tillräckliga.

Sverige kommer exempelvis aldrig att kunna genomföra kraftiga avregleringar enligt Langby:

1970-talet innebar en explosion av lagar och regleringar inom arbetarskydd och miljövård. [...] de gör det krångligare och dyrare för företagen att producera. [...] Men vem vill att vi, för att öka konkurrenskraften, skall släppa efter på miljövårdskrav och arbetarskydd? I alla fall inte en politiker som vill sitta i regeringen efter nästa val. (sid. 72)

Samma argument förklarar varför Sverige aldrig skulle lyckas reformera pensionssystemet:

Sveriges ATP-system kollapsar inom loppet av tio år om inte antingen pensionsutbetalningarna minskas eller avgifterna höjs. [...] Men, om det är svårt att minska på transfereringarna är det än svårare att skära ned socialförsäkringssektorn. [...] Vem är den politiker som ska berätta för oss att vi inte skall få ut vad vi betalat in? (sid. 75)

Pja, vad sägs om Bo Könberg, Anna Hedborg och Margit Gennser? Langby spår vidare, och dömer ut andra reformer som både otillräckliga och ogenomförbara:

• Skolpeng och andra pengsystem: "Skulle dock vara svårt att praktiskt genomföra [...] lärarkåren skulle istället för att ha garanterade jobb utsättas för marknadskrafterna" (sid. 77)

• Entreprenadupphandlingar: "Även om privatiseringsförslagen är bra i teorin kan de inte få någon väsentlig praktisk betydelse. Åttiotalet är inte en tid för sociala experiment." (sid. 79)

• Rationalisering av den offentliga sektorn:  "Det går inte att minska den [offentliga sektorn] så mycket som behövs för att budgetunderskottet ska få rimliga proportioner" (sid. 81)
  

Därefter följer den passage i boken som L. blev känd för: Hon liknade Sverige vid Uruguay, som under början av 1900-talet utvecklade en välfärdsstat, för att 1958 drabbas av ekonomisk kris som i förlängningen ledde till demokratins fall 1973.

Langby har uppenbart underskattat det politiska systemets förmåga att reformera sig självt. Samtidigt är det naturligtvis inte rättvist att döma ut analysen i efterhand med facit i hand: Den svenska reformprocessen kan mycket väl ha underlättats av just varningsklockor som Langbys bok.

PCS2007: Fyra nordiska välfärdsstatshumlor?

Konferensen som brukar föra mig till amerikanska södern, tar mig i år till Amsterdam. Många intressanta papper värda att kommentera. Vad sägs om detta abstract: (Money for Nothing? The Nordic Welfare State, Social Capital and Reciprocity, Gert Tinggaard Svendsen)

In the Nordic welfare state, half of total income is redistributed to strangers. The empirical puzzle is why free riding and getting ‘money for nothing’ does not escalate. Rather, the Nordic welfare states (Denmark, Sweden, Norway and Finland) are among the richest countries in the world. These four ‘bumblebees’ in economics have puzzled social scientists for decades. Our model suggests that the ‘missing link’ could be the accumulated stock of social capital, here measured as social trust. Arguably, the presence of strong cooperation norms facilitates this unique collective insurance system. This result must be tested in future empirical research.

Det blir fel direkt, som jag ser det. Visst, offentliga utgifter är 50% av BNP, men det mesta av detta går tillbaka till den som betalt det - omfördelning till andra (som inte nödvändigtvis är 'strangers') är kanske så låg som 18 procent. Många förmåners koppling till arbetsinkomster, gör att möjligheterna till snyltande på välfärdsstaten inte är så stora som det ser ut i den aggregerade statistiken.

Sedan kommer den jämrans humleliknelsen, som jag redan irriterat mig på här. Förklaringen till det påstådda mysteriet är att samarbetsnormer möjliggör omfattande försäkringssystem utan free riding. I pappret framgår att det bland annat är Fehr&Schmidts inequality aversion som sägs förklara samarbete i välfärdsstatens fångarnas dilemma.

Orsakssambandet (normer förklarar typen av välfärdsstat) tycks alltså vara det omvända mot vad Rothstein & Kumlin nyligen hävdat (typen av välfärdsstat förklarar normer). Båda kan naturligtvis stämma. Då blir slutsatsen inte så mycket mer än att det är något speciellt med norden som ingen riktigt vet vad det beror på.

För konferensbesökare: Session H1, 1 april kl 1515

Om EUs inverkan på storleken på svensk offentlig sektor

Senaste LNB-krönikan (bl a Trelleborgs Allehanda, Västerbottenskuriren) ägnas påståendet att ett EU-medlemskap skulle medföra en EU-anpassning av storleken på den offentliga sektorn i Sverige.

Det var en farhåga (eller förhoppning) som kom på skam:

1995 var Sverige, Finland och Danmark de tre EU-länder som hade högstskatter. I Sverige och Danmark var skatteintäkternas andel av helaekonomin ganska exakt 50 procent. Finland låg några procentenheterlägre.

Grekland, Portugal och Spanien hade då lägst skatter inomEU: I dessa tre var skattetrycket lägre än 35 procent. Genomsnittet för EU:s 15 medlemsländer 1995: 42 procent.

10 år senare var skatterna i Sverige och Danmark faktiskt högre än de var 1995. ÄvenGrekland, Portugal och Spanien hade högre skatter 2005 än 10 årtidigare. Finland har dock sänkt sina skatter en smula, ochgenomsnittet i EU är oförändrat.

Den enda trend som verkar någorlundasäker är alltså att lågskatteländerna har höjt sina skatter och närmatsig EU-genomsnittet.

Lästips för alla som saknar mikrokursen...

Så var sista föreläsningen på mikrokursen avklarad. Om någon till äventyrs fått någon form av mersmak för ämnet, kommer här några lästips (inklusive sådana jag nämnt under kursens gång):

Gunnar Örn, Nationalekonomi för Noviser. (Timbros pris, 16 kr plus porto, antyder att de nästan lika gärna skulle kunna skicka boken utan kostnad...)

Barbara Ehrenreich, Nickel and Dimed. Svensk översättning följer med tidskriften ETC som finns i butikerna nu.

Efter dessa budgettips från höger och vänster, lite tyngre men fortfarande populärvetenskapliga grejor: Freakonomics och The undercover economist så klart.

Slutligen tre persponliga favoriter (ordnade i stigande krånglighetsgrad)

Hernando De Soto, The mystery of capital - why capitalism triumphs in the west and fails everywhere else.

Robert H Frank, Passions within Reason (för den som till äventyrs tror att ekonomer inte har något intressant att säga om känslor, altruism och människors faktiska beteende).

och slutligen

Stephen Knack (red.) Democracy, Governance & Growth. (För den som blivit intresserad av institutioner, äganderätter och tillit). I denna antologi finns bland annat

• "Big bills left on the sidewalk: Why some countries are rich and others poor (Mancur Olson),
• "Gender and corruption" (Swamy, Knack m fl), samt
• "Does social capital have an economic payoff?" (Knack & Keefer)

Ännu ett skolboksexempel på protektionismens konsekvenser

Förlag gillar att skicka läroböcker i hopp om att de ska bli kurslitteratur. Vissa är skojigare än andra.
På denna bok (av O'sullivan m fl) finns en tjur med godishorn på omslaget. Orsaken är att författarna hittat ett kul exempel på hur protektionism för att skydda jobb i en industri, kan leda till att jobb förloras i en annan industri.

I det specifika fallet är det tullar och restriktioner som ska skydda den amerikanska sockerindustrin från billigt importerat socker.

Effekt: Socker i USA är ungefär tre gånger så dyrt som i Mexico: .06 $/pound jämfört med .21$/pound i USA.

Resultat: Amerikanska godistillverkare har börjat flytta sin tillverkning till Mexico.

Hela exemplet har läroboksförfattarna hämtat från den halvfyndigt rubricerade artikeln "Sugar costs give candy cane makers a bitter aftertaste", Chicago Tribune, 031225.

Om Erik Ullenhag och centerns farliga nyliberalism

Många har spekulerat i vilka taktiska överväganden som ligger bakom Erik Ullenhags kritik mot centerpartiet igår. Jag tror det är ganska enkelt: Erik tycker faktiskt som han skriver. Vilket inte nödvändigtvis är särskilt lugnande.

(På förekommen anledning: Eriks åsikter är inte heller nyförvärvade av taktiska skäl, jag har känt honom både länge och väl).

Men vad skriver han i sak? Jo, att ett antal centeråsikter är farlig nyliberalism som skadar den borgerliga alliansen.

Centern har öppnat för marknadshyror, ändrad arbetsrätt, avskaffad statlig inkomstskatt och ersättning med enhetliga belopp istället för enligt inkomstbortfalls principen. Är detta farlig nyliberalism som skrämmer väljare från Alliansen?

Den statliga inkomstskatten ger cirka 40 miljarder. Låt oss räkna försiktigt och helt bortse från beteenderesponser av ett avskaffande. Då skulle det totala skattetrycket i Sverige falla från dagens 51% till 49,5 procent. Eller om man så vill, till 2002 års nivå. Uthärdligt utan tvekan och fullt förenligt en en gigantisk offentlig sektor.

Hyresregleringen då? Erik menar att marknadshyror riskerar leda till att låginkomsttagare inte har råd att bo kvar i hyresrätter. Det beror naturligtvis på hur förändringen sker. För övrigt argumenterar Erik som om

• hyresreglering = god socialliberalism som gynnar låginkomsttagare
• marknadshyror = farlig nyliberalism som gynnar rika

Så enkelt är det naturligtvis inte. Det är i ganska begränsad utsträckning samhällets svagaste som gynnas av att kunna bo stort och centralt till hyror långt under marknadspris. Kika exempelvis på denna ledare i Ekonomisk Debatt (pdf).

Inte heller när gäller centerns öppenhet för förändringar av arbetsrätten verkar Ullenhags anklagelse vara välgrundad. En rigid svensk praxis har skapat en arbetsmarknad tudelad mellan tryggt inlasade insiders och outsiders, ofta ungdomar och utlandsfödda på vikariat - eller arbetslösa.

Ändrad arbetsrätt är naturligtvis inte hela lösningen, men det är inte farlig nyliberalism att vara öppen för att LAS är en del av problemet.

Slutligen: När det gäller socialförsäkringarna håller jag med Erik i sak. Det vore oklokt att avskaffa de inkomstrelaterade socialförsäkringarna och införa grundtrygghet istället. Socialförsäkringar kan bättre sprida risker utan att kraftigt försämra arbetsincitamenten.

Men förespråkar centern verkligen grundtrygghet fortfarande? Då föreslår jag ett alliansseminarium med Bo Könberg som talare...

Update on 13 mar 2007, kl 21:56 by bergh

En sak till: Jag hade bestämt för mig att Erik U en gång för länge sedan var glad över att ha fått med sig en viss nyliberal på en gemensam artikel - och mycket riktigt...

Hur svenskar fick smak för sirapslimpor

Tullar mot import och subventioner till inhemska producenter - så kom det sig att svenska sockerbruk dök upp som svampar ur jorden i slutet av 1800-talet, inte minst i Skåne. Resultat: Överetablering, kartellbildning - och en sockerkonsumtion i världsklass.

Det finns två skäl till att jag noterar detta just nu:

Skäl 1: Jag har länge tänkt tipsa om hur ekonomhistorikern Jan Jörnmark lyckas göra ekonomi till konst genom att berätta strukturomvandlingens vemodiga historier till egentagna bilder från runt om i Sverige. Hans berättelse om svensk sockerindustri börjar här.

Skäl 2: Expertis på Ica Tuna berättade nyligen för mig att det än idag är svårt att få svenskar att köpa bröd som inte har tillsatt socker.

(Jörnmarks dokumentation av svenska sommarland är inte dum den heller.)

Är det bra att nationalekonomin är indelad i inriktningar?

Svenska nationalekonomiska institutioner har i regel lite olika inriktningar med motsvarande seminarieserier: Mikro, makro, finansiell, internationell, utvecklings- och offentlig ekonomi, exempelvis. Hur motiverat är detta egentligen?

När jag var i USA, kändes uppdelningen där motiverad av rent praktiska skäl: seminariet i arbetsmarknadsekonomi med Hoxby och c:o drog alltid 5-10 seniorer, och ett 20-tal doktorander och gästforskare. Fler än så går inte att vara på ett work in progress-seminarium.

Den förklaringen håller inte i Sverige. Ej heller kan man rimligen påstå att uppdelningen är särskilt rationell, ty de flesta inriktningar är mer eller mindre mikrobaserade (och bör så vara).

Personligen tror jag inriktningstänkandet är mentalt begränsande. Nya doktorander börjar snabbt tänka i termer av vilken inriktning de ska välja (med uppenbara följder för handledare, finansierings- och framtida anställningsmöjligheter), istället för att söka intressanta forskningsproblem. 

Nyligen gjorde NY Times en informell undersökning bland 20 tunga ekonomer om vilka yngre amerikanska ekonomer som anses pyssla med spännande ämnen och tros bli framgångsrika framöver. 13 yngre förmågor nämndes. Här ordas om att 6 av dessa är gifta med varandra, men minst lika intressant är att kika på ämnena de skriver om:

"Microfinance in poor countries", är det mikro, utvecklings- eller finansiell ekonomi? Beats me! Men varför måste det etiketteras överhuvudtaget?

Kanske är det dags att avskaffa inriktningarna och istället säga till nya doktorander att de ska välja intressanta forskningsfrågor och gå på alla intressanta seminarier utan att tänka i termer av inriktningar?

Uppsatsen om hur kvinnor skapar högre vinster klar

Via Daniel har jag nu fått läsa uppsatsen om hur kvinnor i företagsstyrelsen ger högre vinster. Den är välskriven, betydligt mer nyanserad än DN-artikeln, och förmodligen värd sitt betyg VG.

Den har dock en svag punkt just där jag misstänkt, nämligen i diskussionen av orsakssambandet. Under rubriken "Hönan eller ägget" (som upptar en halv av totalt 35 sidor) diskuteras om det är kvinnor som orsakar vinster, eller om det är företag med höga vinster som tycker sig ha råd med kvinnor i styrelsen.

Men den mest uppenbara invändningen - att det kan vara en helt spuriös korrelation - diskuteras inte. Det första Svante Körner lärde mig på statistik 1-10 var att samvariansen mellan radiosändningar och sinnessjukdomar inte bevisar orsakssamband vare sig från det ena eller andra hållet.

I min värld faller dock skuggan inte över uppsatsförfattarna, utan över DNs debattredaktör. Av redaktören för landets viktigaste (?) debattsida kan man åtminstone kräva följande:

• att han genomskådar skillnaden mellan korrelation och orsakssamband
• att uppsatsstudenter på D-nivå inte kallas forskare vid Uppsala universitet.
• att en publicering av en debattartikel som bygger på en D-uppsats förutsätter att uppsatsen är framlagd, godkänd och finns tillgänglig för den som vill läsa.

Men DNs Mats Bergstrand har alltså brustit på samtliga punkter (vilket delvis påpekats tidigare).
i? Andra bloggar om: dn-debatt, forskning, jämställdhet, massmedia, företagsvinster

Update on 8 mar 2007, kl 19:34 by bergh

 Författarna är också tydliga med att beskriva den tänkbara mekanismen från kvinnorepresentation i styrelsen till högre vinster:

Om heterogena styrelser är mer kreativa och innovativa samt är bättre på att hitta nya marknader och kunder borde det ge upphov till fler möjligheter och bättre affärer. [...]

Förmågan till kreativt tänkande och tänkande utanför ”boxen” ökar och därmed ökar förmågan att fatta mer långsiktiga strategiska beslut s.k. ”Blue ocean strategier” (Kim & Mauborgne 2005)