Cutler om cancerbekämpningens ekonomi

Sedan mitten på 90-talet dör allt färre i cancer - ett klart trendbrott. I senaste Journal of Economic Perspectives diskuterar David M Cutler vad det beror på.

(Artikeln är extremt välskriven och relativt lättillgänglig. Ett måste på kurser i hälsoekonomi!)

Cutler visar att förbättringen huvudsakligen beror på ändrad livsstil (ffa minskad rökning) och tidigare upptäckt (Cancer som upptäcks tidigt är oftast hanterbar. Cancer som blivit metastasisk är hopplös).

Bäst blir det när Cutler diskuterar kostnadseffektivitet. Mycket pengar läggs på behandling och medicinering - men det har haft mycket blygsamma effekter. Förväntad livslängd efter diagnosticerad lungcancer/annan tobaksrelaterad cancer var exempelvis 1.8 år 2004 - oförändrat sedan 1990.

Däremot kan man sänka risken att drabbas till en bråkdel genom att inte röka och äta ordentligt med grönsaker.

När det gäller prostatacancer han man lyckats öka den förväntade livslängden efter diagnos marginellt - till en kostnad av 400 000 dollar per vunnet levnadsår. Fritt fram att göra en feministisk-utilitaristisk analys för den hugade!

Även screening tas upp i artikeln, dock utan att diskutera den kanske största nackdelen: Risken för falska positiva utfall. Om cancer är mer sällsynt än vad screeningtekniken är exakt, kommer betydande oro att skapas när folk som inte har cancer felaktigt testar positivt (minns Bayes teorem).

Således: Chokladcigaretter och grönsaker är nog inte så dumt. Notera dock att riskökningen vid rökning varierar med hur mycket man röker (fotnot a i tabellen nedan)

Källa: Cutler, David M. 2008. "Are We Finally Winning the War on Cancer?" Journal of Economic Perspectives, 22(4): 3–26.

Ännu en bloggnyhet...

Det här att använda bloggen som ett anteckningsblock, diskussionsforum och debattartikelsubstitut har sina sidor. Nästan enbart positiva.

Men. Ibland får jag lust att skriva något om tennis. Eller bra matställen i västra hamnen. Eller vilken American Trilogy-version som egentligen är den bästa. Eller något snällt om mina vänner. Eller något konstruktivt kritiskt om SJ.

Och trots att det är här bara min blogg, händer det att jag låter bli. Det känns nämligen som om de personer som ger finfina synpunkter på mina idéer om budgetneutrala sätt att implementera friåret i pensionssystemet, inte nödvändigtvis är intresserade av bästa matstället i Southfields.

Och eftersom mitt användande av etiketter ballade ur på ett tidigt stadium (allting är ju både "samhälle och politik" och "lite väl akademiskt", medan nästan inget numera är "alldeles för internt") löses det hela med en egen journal för dylikt: www.andreasbergh.se/liv

Så kan folk ställa in sina rss-läsare på de vanliga nationalekonomiska nörderierna, eller på nörderier i största allmänhet.

Ray Kurzweil vs Bruce Sterling om singularity. Med mera.

Lite att fundera på i jul:

Snart kommer teknikutvecklingen att gå så snabbt att maskiner börjar programmera sig själv och människor kan leva för evigt, och ladda ner sig själva till den framtida motsvarigheten till USB-minnen.

Ray Kurzweil tror stenhårt på detta, och äter vitaminer i syfte att leva tillräckligt länge för att få uppleva singulariteten, som det kallas. Fascinerande artikel i Wired (var annars?).

Bruce Sterling är sf-författare och mer skeptisk till idén att brödrostar kan kopplas ihop så att de blir Einstein. Kul föreläsning om Sterlings syn på singulariteten här.

Vidare: Om vi når singulariteten - och standardgissningen är att det sker någon gång mellan 2005 och 2030 - kommer någon sannolikt att dra igång ett gäng datorsimulationer av universums utveckling. Vilket i sin tur gör det högst sannolikt att vi just nu faktiskt lever i en sådan datorsimulation.

Se vidare Bostrom, N. (2003) Are You Living In a Computer Simulation? Philosophical Quarterly, 2003, Vol. 53, No. 211, pp. 243-255.

Mer på www.simulation-argument.com

Om socialdemokratins tråkiga likhet med alliansen

Liksom Gudmundson funderar jag på följande citat i den nya debattboken om socialdemokratins idédebatt:

”Den bärande idén som förenar dagens socialdemokrater verkar vara att vi åtminstone är överens om att vi inte vill det som den nuvarande högerrege­ringen vill."

Till skillnad från Gudmundson har jag inte kommit längre än så. Jag tror att bokens redaktörer Magnus Wennerhag och Hanna Finmo hamnar fel i detta citat. Snarare beror socialdemokratins nuvarande vilsenhet på att dagens socialdemokrater i grund och botten vill exakt samma sak som den nuvarande högerregeringen:

• För det första: Folk ska arbeta. Tillräckligt många ska arbeta tillräckligt mycket för att socialförsäkringarna ska gå ihop och den offentligt finansierade välfärdskonsumtionen ska räcka till vård och omsorg i världsklass för gamla och sjuka i framtiden.
• För det andra: Fast anställda svenskars anställningstrygghet och välfärd ska skyddas från konkurrens från mindre lyckligt lottade. Viktiga medel för detta är reglerad invandring och reglerad arbetsmarknad.

Jag kan ha missat nyansskillnader och detaljer, men i allt väsentligt är detta vad tidigare s-regeringar ville i retorik och i praktik. Detsamma gäller numera även de borgerliga.

Det är inte så konstigt att både ideologer och valstrateger hos socialdemokraterna blir aningen förbryllade.

Det tråkiga i sammanhanget är att som politiskt budskap är detta föga entusiasmerande.

Naturligtvis finns det inget egenvärde i att få folk att arbeta så mycket att socialförsäkringarna går ihop. Det viktiga är att folk ges möjlighet att välja en kombination av konsumtion och fritid som passar dem.

Vurmandet om fast anställda svenskars trygghet och välfärd känns i ett globalt perspektiv inte heller som en solklar prioritering.

Så blir friåret till en okontroversiell reform

Har funderat mycket på miljöpartiet på sistone. Därav följande fråga:

Vad är fel med friåret?

Då syftar jag inte på den underliga utformning systemet hade där det var kopplat till akassan, utan på idén att låta människor fördela fritid och arbete över livscykeln enligt egna preferenser.

Idag är vi barn/elever/studenter i 20-25 år, jobbar i 40 år, och är pensionärer i ytterligare 20 år. Med tanke på hur oflexibel arbetsmarknaden är, har jag svårt att se något annat än fördelar med ett system som lät folk klämma in ett år av ledighet under de 40 åren i yrkeslivet.

Ryggmärgsrekationen bland friårets motståndare beror nog på att de inte vill betala för andras ledighet - vilket miljöpartiet försökt bemöta med (mer eller mindre långsökta) resonemang om att en arbetslös kan gå in och göra jobbet under tiden.

Istället borde man naturligtvis använda pensionssystemet, som redan idag bygger på konton med individuell pensionsrätt för varje individ som någon gång betalat skatt på sin inkomst.

Låt den som så önskar, göra ett förtida pensionsuttag någon gång under yrkeslivet. Vill hon ha lika hög pension i framtiden, får hon kompensera friåret genom jobba ett år extra innan det är pensionsdags.

Någon däremot? Lite ytterligare input till "SOU2009:XX Om möjlighet till förtida pensionsuttag för skojs skull"

• Man får väl rimligen förvarna sin arbetsgivare, eller t o m inhämta dennes samtycke
• Förmodligen bör man ge möjligheten endast åt de som arbetat i minst 10 år.
• Förmodligen kommer antalet extra månader man måste arbeta för att finansiera sitt friår som 60plusare att vara mindre än 12 (pga tillväxt och karriärlöneutveckling), men det beror delvis på vad friåret gör med ens produktivitet och framtida anställningsbarhet, vilket i sin tur beror på vad man gör med friåret.

Vad har jag missat? Vem är den stora förloraren på denna lösning?

Snabba förändringar, ständig utveckling...

Sedan en tid tillbaka nås bloggen även på www.andreasbergh.se Varumärket Berghs betraktelser får vila sig en smula.

Nära att varvsstödet upphörde 1978 - Åsling i Fokus.

I förra numret skrev Fokus om varvskrisen på 70-talet, och det kostsamma varvsstödet. I senaste numret gör Nils G. Åsling ett intressant påpekande: Det var mycket nära att de borgerliga regeringarna 76-82 lät varvsindustrin gå i graven:

En proposition om nedläggning av varven var framförhandlad i fälldin-regeringen 1978, men den hann aldrig föreläggas riksdagen innan regeringen avgick på grund av delade meningar i kärnkraftsfrågan.

Regeringen Ullsten som tillträdde var beroende av socialdemokraternas välvilja och valde att inte lägga fram propositionen.

När regeringen Fälldin II kunde återvända efter valet 1979 hade dess majoritet i riksdagen reducerats till en röst. När propositionen då på nytt framlades hoppade ett par folkpartistiska ledamöter av uppgörelsen och gjorde gemensam sak med s och vpk.  Förslaget föll och det dyra varvsstödet behölls.

Intressant. Det var ju också en avhoppad fp-ledamot som banade vägen för ATP-systemet. Kan man ana ett mönster? Någon som vet vilka fp-ledamöter som ska äras för skattebetalarna fick finansiera en olönsam varvsindustri till långt in på 80-talet?

Flera permanenta åtgärder i regeringens krispaket

Vad DNs artikel om regeringens krispaket inte berättar, är vilka åtgärder som är tänkta som tillfälliga, och vilka som är permanenta. Regeringen har dock vett att berätta - och det är någorlunda upplyftande läsning för alla som tror att det svårt att med tidsbegränsade finanspolitiska ingrepp mildra en lågkonjunktur:

De föreslagna åtgärderna är tidsbegränsade till perioden 2009-2011, med undantag för förslaget om fördubblad nedsättning i nystartsjobb som är permanent och det förhöjda studiebidraget för arbetslösa som enbart  gäller under 2009 och 2010. Därtill införs ROT-avdraget som en permanent del av skatteavdraget för hushållstjänster.

Således: ROT-avdraget låter kanske som en särlösning, men är i själva verket en permanent utvidgning av det avdrag för hushållsnära tjänster som redan finns. Även den sänkta arbetsgivaravgiften för den som anställer långtidsarbetslösa ska vara permanent.

Bara ROT-avdraget påstås kosta 3.5 miljarder årligen - att jämföra med paketets totala omfattning på 8,3 miljarder 2009. En betydande del av krispaketet är med andra ord inte konjunkturpolitik i någon annan bemärkelse än att åtgärderna införs när konjunkturen går ner.

Snarare innebär dessa åtgärder att regeringen fortsätter på den inslagna vägen, med sänkta skattekilar på olika delar av arbetsmarknaden, där man tror att sänkningarna gör mest nytta.

Slutsats: Med tanke på vilka förslag som florerat i debatten från även vanligtvis sansat håll, kunde man befara det värsta - men än sålänge verkar regeringen ha is i magen.

Återstår att se om man kan avhålla sig från att stödja fordonsindustrin...

Fotnot: ROT-avdragets kostnad är f ö beräknad exklusive dynamiska effekter, så i praktiken lär det kosta betydligt mindre än 3.5 Gkr.

Önskas: Bättre politiker.

Tre jönsigheter att fundera på:

1. Mona Sahlin. Skyller Sveriges fall i World Economic Forums Gender Gap Index (från första till tredje plats...) på alliansen - när rapporten bygger på data från 1998 till 2006.

2. Fredrik Reinfeldt. Enligt Aftonbladet har han sagt följande: "Om ni öppnar julklappen och det står 'made inChina' – då har ni inte gjort mycket för attsäkra jobben i Sverige" (via Isobel, ett utmärkt filter gentemot kvällspressen)

3. Göran Persson. Tyckte i oktober att det var läge att ge alla svenskar rådet att alltid ha helt bunden ränta på sitt bolån. Sedan dess har repo-räntan sänkts från 4,25 till 2 procent.

Apropå synen på entreprenörer i Sverige och svensken som autonomisökande

DI weekend ägnar 4 helsidor åt en affärsman som flyttat ihop med Ulrica Messing (i en herrgård, naturligtvis). Artikeln är skvaller på högsta nivå, och kulminerar i att det hemliga paret pga trängsel tvingades göra entré samtidigt på Mona Sahlins 50-årsfest. Då börjar journalisterna förfölja dem och krypa i rabatterna.

En helt annan story finns ihopträngd på några enstaka rader i faktarutan: Killen var skoltrött, gick tvåårigt gymnasium och började jobba på ett mejeri i Dingle. Startar ett textiltryckföretag.

18 år senare är denna skoltrötta mejeriarbetare VD för Orrefors Kosta Boda, och har en förmögenhet på 250 miljoner (efter årets värdeminskning på 1,5 miljarder).

Jag googlar honom - Torsten Jansson - och finner att Fokus skrev om honom för något år sedan. Det är mycket Ulrica Messing och förhållandeskvaller i den intervjun också. "Miljardären och politikern".

Han är dessutom - milt uttryckt - mån om att inte framstå som någon Donald Trump:

pengar är ju bara en drivkraft till en viss gräns, sedan måste man ha roligt också. De 40 timmar per vecka jag jobbade på mejeriet som ung kändes mycket längre än de 80 timmar jag ibland jobbat på New Wave. [...] Den stora förändringen blir ju i början, jag har uppfyllt en gammal dröm om att ha sportbilar, och jag bor bättre. Frihet är att slippa vara nervös för ekonomin, men sedan är det inte så mycket mer. Man blir inte lyckligare av att kasta ut pengar.

Entreprenörskapet framställs som en ovanligt lukrativ form av koncentrationssvårigheter:

Han gillar att lösa problem och köpa bolag, och blir lätt rastlös. »Det tror jag gäller alla entreprenörer, det är en drivkraft.« Och han är förvånad över att man nu startar högskoleutbildningar i
entreprenörskap. – Jag har svårt att se att det är något man kan lära sig. Det är något man är, det handlar om tävlingsinstinkt, och det är inte så mycket politikerna kan göra åt det heller

Ungefär hälften av USAs högre BNP per capita beror på att de arbetar längre än svenskar.

I Boken full Employment in Europe gör Günther Schmid en av de mest pedagogiska nedbrytningar av BNP per capita jag sett. Bilden visar  (från höger till vänster)

• andel i arbetsför ålder (15-64),
• andel av dessa som arbetar,
• hur många timmar de arbetar i genomsnitt varje år,
• hur produktiv varje timme är.

'
Som synes hade USA 2005 ungefär 40 procent högre BNP/capita än Sverige. Men de har aningen gynnsammare demografi (67 procent i arbetsför ålder mot Sveriges 65) och betydligt fler arbetade timmar per sysselsatt (runt 1800 mot Sveriges 1600).

Om Sverige hade haft USAs demografi och arbetat lika länge, hade USA bara haft 20 procent högre BNP per capita.

Nästa fråga är såklart om det lägre antalet timmar i Sverige och EU är en preferens eller en snedvridning orsakad av höga marginalskatter (alternativ formulering: Om det höga antalet timmar i USA är en preferens eller en suboptimal jämvikt i ett status race).

Svaret på den frågan måste beakta både marknadsarbete och hemarbete. Senast dryftades frågan här, men det kommer snart mera.

i? Andra bloggar om: USA, Sverige, BNP, välfärd, ekonomi, sysselsättning

På förekommen anledning: Ungdomsarbetslösheten är INTE en statistisk spegling av högskoleexpansionen.

Det mest intressanta med den här diskussionen mellan Magdalena Streijffert (s) och Anna König Jerlmyr (m) var Streijfferts kommentar till den ökade ungdomsarbetslösheten i Sverige:

Kan det bero på att fler studerar?

Det är en rimlig fråga, som dock lätt kan besvaras genom att kolla upp hur arbetslöshetsstatistiken är konstruerad. Svaret är nej - ökningen i ungdomsarbetslösheten beror inte på högskoleexpansionen.

"Intressant" var Streijfferts kommentar till det.

Den som är aningen insatt i svensk politik kanske till och med misstänker att det förhåller sig tvärtom: Fler högskoleplatser har i praktiken använts för att minska ungdomsarbetslösheten. PSW (som gör en snarlik fundering) har hittat en talande passage i Pär Nuders bok:

 – Det är politiskt självmord att inte öka intagningen när så många unga går arbetslösa, förklarade han [Göran Persson] för regeringen.

Jag [Pär Nuder] hade inget att invända vare sig i sak eller politiskt. Men jagförsökte förklara att det inte var möjligt av tekniska skäl.[...]

 – Vad är det för jävla system? Det är klart att det måste gå – det har gått förut, argumenterade han alltmer intensivt.

För en s-riksdagsledamot som Streijffert måste debatten om ungdomsarbetslösheten hittills ha tett sig helskum. Men bättre sent än aldrig: Nu ligger fakta på bordet även i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Lagom till den socialdemokratiska idédebatten.

Bakgrund:

Diagrammet visar svensk arbetslöhet i åldern 16-24 samt 34-54, 1970-2003. Senaste siffran är 19% för 2007.

Redan 1982 varnade ekonomen Anders Björklund för en trendmässigt stigande ungdomsarbetslöshet.



Källa: SCB. 2004. ”Perspektiv på välfärden 2004.